Två bekanta från ett sydsvenskt regemente har var för sig beklagat sig för mig rörande den taktiska kompetensen i svenska armén. Antalet ”taktiska analfabeter” är besvärande stort ansåg de. Jag studsade lite inför begreppet ”taktisk analfabet”. Även om jag inte alltid har varit jätteimponerad över alla officerares förståelse för stridens dynamik och hur detta påverkar taktik kändes det som en hård formulering. Det var det inte. Jag hade fel. Efter lång eftertanke så anser jag att de har besvärande rätt.
Före jul var jag med om att en grupp äldre pensionsavgångna höga officerare diskuterade taktikutbildning och frågan ställdes hur det stod till med den svenska taktiska traditionen? Min uppfattning var att den var i samma form som den varit under en längre tid. Svensk taktisk tradition kännetecknas inte av taktiska resonemang utan av metodfrågor, mallar, scheman och procedurer. Hur genomför man ett formellt korrekt bedömande? Hur ska en order skrivas rätt? Hur ska en ordergivning gå till? Taktikutbildning har traditionellt bestått av utbildning i bedömandemetodik och därefter belyser man planen med moment under en fältövning. Fältövningstraditionen är stark, vilket är positivt, men instrumentet används ofta mest för att förstärka vikten av förutseende planering.
Detta har medfört att svenska arméofficerare till stor del är metodiska, processbundna och bundna av mallar, matriser och scheman. De är besvärande ofta funktionella taktiska analfabeter som inte klarar av att självständigt identifiera och lösa taktiska problem utan stöd av just mallar, matriser och scheman. De vet vad som står i handböcker, kan redogöra för stridens grunder, krigföringens grundprinciper och manöverkrigföringens särdrag. De är bra på taktik, men inte bra taktiker. Detta motsvaras av att kunna allt om musikhistoria, allt om Mozart och Beethoven, kunna hur en orkester är uppbyggd, men utan att kunna spela något instrument. Att vara bra på musik är inte samma sak som att vara en bra musiker.
Vid två tillfällen under min tid som chef för taktikavdelningen på Markstridsskolan (MSS) lät jag lärarlaget inför kommande års utbildning genomföra bedömanden för att repetera metod men också som ett led i skapandet av ett arbetslag. Det fanns också dolda syften med detta. Vid det första tillfället delades lärarna i två lag som fick spela var sin sida i ett scenario ur det gamla enkla kommersiella krigsspelet ”Panzerblitz”. Situationen var inspirerad av en sammanstöt mellan anfallande sovjetiska och tyska förband 1944. De fick var sin karta och uppgiften att snarast anfalla västerut respektive österut och ta terräng på motsatt kartkant för att där hejda en framryckande fiende. I mitten av stridsfältet låg en dominerande höjd där den historiska sammanstöten ägde rum.
Båda sidor tog sig an uppgiften med ett normalt PUT-bedömande (PUT – planering under tidspress). Dock var det ingen av sidorna som noterade det rätt kvalificerande ordet ”snarast” vilket ledde till att båda sidor gjorde som brukligt är; man gick genom bedömandemallen stegvis och noggrant och följde de föreskrivna stegen till punkt och pricka. Därefter producerades en skriftlig order. Båda sidor identifierade den centrala höjdens betydelse, men ingen av dem anade att jag tog tid på hur länge de planerade. Varje speldrag i spelet motsvarar en viss mängd tid och den sida som hade ordern klar först fick starta själva spelet före motståndaren motsvarande försteget de hade i tid.
Den sovjetiska sidan var snabbare. Så mycket snabbare att när den tyska sidan påbörjade sitt anfall stod de sovjetiska stridsvagnarna redan på den dominerande höjden och kunde skjuta de i efterhand framryckande tyskarna sönder och samman. Det betyder inte att de som spelade sovjeterna egentliga var snabba, bara att de som spelade tyskarna var ännu långsammare. Det fanns ingen ”sense of urgency” hos någon av sidorna. Men stegen i planeringsmodellen tröskades troget genom.
Ett liknande fenomen visade sig under en fältövning i Åhus tillsammans med inbjudna representanter från förbanden. Övningsledningen spelade in att en landstigning i Åhus är nära förestående. Brigaden som ska avvärja landstigningen finns i terrängen KNISSLINGE-TORSEBRO norr KRISTIANSTAD. Till min förvåning och frustration tar deltagarna fram sina fickminnen för bedömandemall, rullar ut kartplast, öppnar sina lap tops och börjar prata preliminär målbild! Jag hade förväntat mig något mer i stil med ”brigaden anfaller omedelbart på stridstriangel över Europavägen mot ÅHUS i avsikt att avvärja landstigning. Gräns mellan främre bataljoner är vägen FJÄLKINGE-GÄLLTOFTA. Framåt, kompletteringar kommer efter hand!”
Det står i Metodhandbok Bataljon att det aldrig är motiverat att fördröja en tidskritisk order genom att ge en skriftlig i stället för en muntlig order. Men eftersom normalfallet i vår utbildning är att vi har gott om tid, tröskar vi genom metodiska bedömanden och skapar skriftliga produkter. Det hela blir en innehållslös klyscha som vi som skrivit boken lagt till för att tillfredsställa vår självbild av att vi är som Rommel och Guderian, när vi i själva verket påminner mer om Gamelin och Weygand (franska generaler under andra världskrigets inledning – slaget om Frankrike), med vårt fokus på metodisk planering. Någon kan invända mot att de inte förstod att de var bråttom. Som om det skulle vara ett undantag att det är bråttom. Det är i regel alltid bråttom i strid för att kunna utnyttja fördelen att vara i förhand. Strid kan vara en kamp om terräng, men det är alltid en kamp om tid. Fullständiga bedömanden hör krigsplanläggning till.
Vår tradition av att börja utbildningen med fullständiga bedömanden som det normerande bygger på brist på förståelse för stridens dynamik. Det borde vara tvärtom. Att man utgår från det normerande, det vill säga ont om tid. Har man gott om tid, som vid krigsplanläggning, behöver inte alla kunna mallen, utan den kan tas fram och bedömandet utföras med handledning av en erfaren officer. Den enda tillfället då det är möjligt att genomföra ett ”fullständigt” metodiskt bedömande som alla får lära sig är när ingen egentligen behöver kunna genomföra ett ”fullständigt” metodiskt bedömande utantill.
Vid det andra tillfället utgjorde lärarlaget ett bataljonsbedömandelag och uppgiften var att bryta genom ett försvar för att därefter fullfölja anfallet in på djupet som en del i ett brigadanfall. Trogna bedömandemetodiken lades mycket tid och kraft på att fastställa en målbild för bataljonen. Hur skulle det se ut när uppgiften var löst inne på djupet? Men hur själva genombrottet skulle åstadkommas lades det ingen vikt vid. Trogna metoden gick man i stället stegvis baklänges från målbilden och byggde upp en skedesindelad plan där föregående skede slutade där nästa skulle ta vid. Hur den tidiga stridskontakten skulle hanteras blev alltså mer en mekanisk konsekvens av målbilden inne på djupet, än av taktiskt tänkande hur förbandet skulle ha bäst förutsättningar för att lyckas i den strid man visste skulle komma och vars utfall rimligen avgör hur man kan fortsätta.
Med en rimlig taktisk förståelse borde krutet lagts på hur man skulle lyckas åstadkomma själva genombrottet, medan fortsättningen in på djupet skulle behöva hanteras när utfallet efter striden står klart. Svenska officerare har en kraftig övertro på att deras planer kommer att fungera trots alla citat från Clausewitz och Moltke som sminkar vår metodiska kultur med ett sken av uppdragstaktik. Detta har jag skrivit om i flera tidigare inlägg och är ett allmänt fenomen inom armén. Det vi planerat förväntar vi oss få genomföra under övningar. Om övningsstarten snabbt visar att läget är ett annat än det vi planerat för blir vi upprörda och tycker att övningsledningen lurat oss. Överraskningar undanber vi oss. Det borde vara tvärtom om vi är uppdragstaktiker, flexibla, initiativrika och handlingskraftiga.
Detta fokus på metod, mallar, processer och scheman står i bjärt kontrast till vår påstådda ledningsfilosofi uppdragstaktikens förebild.
”Därför, liksom vatten inte har en konstant form, finns det ingen konstant i krigföring” Sun Tzu[1]
Metoder är noggrant uppstyrda i Metodhandbok Ledning Bataljon 2007. Det gäller också metoderna för stabsorientering, ledningsplatsorientering och ordergivning med mera. Det finns detaljerade mallar för alla dessa och för hur metoden ska tillämpas. Det är eoner från det tyska systemets frihet i val av förfaringssätt.
De tyska reglementena var noga med att framhålla att föreskrifterna inte skulle förstås som fasta regler eller konkreta handlingsanvisningar, utan bara som hållpunkter och riktlinjer, vilka tjänade förbandscheferna till ledning i det aktuella läget.[2] Bakom detta låg en fruktan att regler och scheman snävade in ledningen och därför lätt ledde till ”själlös ensidighet och osjälvständighet”.[3] Uppfattningen att all schematisering var falsk och ”förkonstling”, förbjuden sedan 1869 och en konstant som ständigt återkommer i reglementena.[4] I dessa tydliggjordes alltid att stridens taktiska krav inte låter sig pressas i en form.
”Över allt det följande skulle jag vilka sätta den riktigt stora överskriften: Det finns inget schema! Och […] heller ingen procedur. Mer än i varje annat truppslag måste i ledning och ordergivning det sunda människoförnuftet råda […] Varje läge är annorlunda och varje läge måste bemästras annorlunda.”[5]
Medan kravet att avhålla sig från varje schema främst var inriktat på tänkandet och handlandet i strid, så gjorde sig detta också märkbart i ordergivningen. Följaktligen krävde därför infanteriets exercisreglemente från 1906:
”Eftersom det inte går att ge något schema för striden, måste också formuleringen av order för striden hålla sig fri från varje schema.”[6]
Reglementena gav föga förvånande ändå hållpunkter och möjliga dispositioner av order. I fälttjänstreglementena fanns t ex olika slag av order upptagna (t.ex. förberedande order, enskild order, stridsorder), det gavs rekommendationer om en möjlig indelning av order för de viktigaste stridssätten (t ex anfall, renkonterstrid, försvar) och en tänkbar innehållslig ordningsföljd (fiendeläge, avsikt, uppdrag, chefens plats).[7] Det betonades uttryckligen att indelning och ordningsföljd var beroende av det aktuella läget och att de enskilda orderpunkterna bara skulle ingå ”i den mån de var av betydelse” eller ”erforderliga för nästa stridsavsikt”.[8]
Tabubeläggningen av schema förekom inte bara i reglementena, utan präglade också befälsutbildningen i armén.[9] Under denna gavs och behandlades visserligen ofta ”orderexempel”, men då betonades alltid att dessa inte skulle förstås som schema.[10] Ett fast schema kunde nämligen leda till att en order inte längre tankemässigt uppfattades som en helhet, utan att endast enskilda punkter ur den beaktades.[11]
Just den sista meningen är intressant eftersom det inte är helt ovanligt, utan snarare regel, att en svensk skriftlig order snabbt bläddras igenom för att komma till hårdvaran, IGU (indelning, gruppering, uppgift) där det viktiga framgår, nämligen uppgiften. Vad ska jag göra? Vilken är min kugge i planen? Förfarandet att ”slakta” en order genom att riva ur funktionspunkterna och tilldela funktionsföreträdarna denna utryckt ur sammanhanget skulle rimligen förfasa en tysk officer uppfostrad i Auftragstaktik, förebilden för uppdragstaktik.
Överhuvudtaget visar innehållet i Metodhandbok Ledning Bataljon med sina detaljerade procedurer och mallar att vi står långt ifrån den ändamålsenliga frihet som var fundamental i det tyska uppdragstaktiska systemet. Metoderna i våra handböcker för ledning är inte bara rekommendationer, förslag eller exempel. Under ledningsträningsövningar utvärderas staber efter hur väl de efterlever dessa anvisningar. Under övningen BrigStri har ett övningsmål varit att fastställda lösningsmetoder ska tillämpas. Budskapet är solklart. Det råder inte valfrihet i val av metod. Denna inställning beror rimligen på att metod anses vara avgörande. Kontrasten mot det fria konstnärliga tänkandet utan mallar och scheman är anmärkningsvärd.
Utan en ”genomtänkt” plan i flera skeden framtagen på ett metodmässigt korrekt sätt som presenteras enligt ”konstens alla regler” förefaller många svenska officerare sakna självförtroende och vara osäkra. De blir ju sårbara för kritik om något fallerar för då har de ju bevisligen inte varit förutseende. Ofta härleds detta sedan till felaktigheter i hur metoden tillämpats. Har man tillämpat metoden rätt enligt metodhandboken gör man sig svåråtkomlig för kritik.
Det är långt från uppdragstaktikens fokus på frihet under ansvar. Just viljan att ta ansvar för sina beslut, denna grundsten i uppdragstaktiken, försvagas av metodfokuset. Denna inställning återfinns tydligt i fredsadministrationen och anses ofta vara en anledning till svårigheterna att förändra och modernisera armén under den tidspress som säkerhetsläget i stort motiverar. Det är på inget sätt en överraskning att en armé som anser att metoder, scheman, processer och mallar är utslagsgivande för att leda strid mot en tänkande motståndare kommer ha svårt att lämna detta tankesätt.
Detta innebär inte att metoder, mallar, processer eller scheman är dåliga i alla sammanhang. När samma förfarande repetitivt ska upprepas mekaniskt på samma sätt är de av godo. Tillverkningsindustrin och andra Tayloristiskt influerade verksamheter är exempel där standardiserade processer är väl lämpade.
Även i det tyska exemplet behövs någon form av exempel på hur man skulle kunna göra vid utbildning. En novis behöver ofta något att hålla sig i för att komma framåt i en ovan värld som hjälper denne att orientera sig. En expert har inte samma behov av detta stöd. Hubert Dreyfus och Stuart Dreyfus har i en artikel utvecklat en modell i fem steg för att uppnå expertis som skulle kunna bidra till att förklara varför vi har en stor andel officerare som är bundna till scheman, mallar och processer.[12]
De fem stegen utgörs av nybörjare, avancerad nybörjare, kompetens, skicklighet och expertis. För att en nybörjare ska kunna börja utveckla en förmåga behöver han eller hon lära sig olika grundläggande delmoment som denne kan identifiera utan sammanhang. Därefter ges nybörjaren olika regler och procedurer för hur han eller hon ska handla i dessa delmoment. Detta skapar dock en otillräcklig förmåga att lösa verkliga problem. I nästa steg, avancerad nybörjare, börjar personen efter att ha genomfört ett större antal olika övningsmoment självständigt eller med stöd utveckla en förståelse för ytterligare aspekter och sammanhangets betydelse.
I nästa steg kommer personen efter ytterligare övningar att själv kunna identifiera ett stort antal möjliga olika delar och procedurer vilket leder till överbelastning. För att kunna bemästra dessa situationer och uppnå kompetens behöver personen utveckla en förmåga att göra en plan eller utveckla ett perspektiv som gör att personen kan avgöra vilka delar som är viktiga och vilka som kan sorteras bort. För att undvika misstag försöker man normalt efter olika regler och procedurer för att bestämma vilken plan eller perspektiv som bör anläggas. De är emellertid svårt att hitta eftersom personer som ställs inför verkliga problem kommer att möta situationer som skiljer sig från varandra på olika sätt. Denna ovisshet skapar utöver utmattning även en viss osäkerhet och rädsla. Valet av plan eller perspektiv medför samtidigt att personen känner ansvar för sitt val. Även om valen i många fall leder till förvirring eller misslyckande kommer en framgång att leda till en känsla av upprymdhet som inte upplevs av en nybörjare. Det är därför förmågan att fortsatt vara engagerad i sitt lärande är avgörande för att ytterligare öka sin förmåga. Motvilja att ta risker leder till stelbenthet i stället för den flexibilitet som vi förknippar med expertis. Oviljan att engagera sig och ta risker leder därför till stagnation i lärandet och till slut regression.
De två avslutande stegen är som sagt skicklighet och expertis. Skillnaden mellan stegen kompetens och skicklighet är framför allt att personens förmåga baserad på regler och procedurer ersätts av en förmåga att i varje läge avgöra vad som är betydelsefullt och diskrimera det som inte är viktigt kombinerat med ändamålsenligt handlande. Detta upplevs därför också som enklare och mindre stressande. Men personen har fortfarande inte tillräckligt med erfarenhet av ett stort antal varierande utfall av olika handlingar som denne kan identifiera för att reagera automatiskt. Personen behöver därför i detta steg fortfarande besluta sig för vad denna ska göra, vilket innebär att man behöver gå tillbaka till regler och processer. Det avslutande steget, expertis, innebär att personen inte bara ser vad som behöver uppnås, utan också omedelbart hur det ska uppnås. Det som således skiljer den skicklige från experten är den senares förmåga att intuitivt göra subtila och raffinerade urval i varje situation.
För att bli expert behöver man alltså frigöra sig från behovet att slaviskt följa mallar och scheman. Detta uppnås näppeligen genom att konstant utvärderas efter i vilken utsträckning en viss mall följts i detalj. Snarare borde olika mallar nyttjas som exempel i olika situationer för att visa att olika situationer kräver olika angreppsvinklar. Vi behöver flytta fokus från metod till resultat!
Under min egen skoltid började den grundläggande metodutbildningen med AR2 (1982) bedömandemall för att senare övergå till snabbedömandemodellen på Stridsskola Syd. Ytterligare några år senare introducerades PUT-modellen i sin tidiga utformning. Det fanns ett klart metodfokus, beroende på aktuell lärares egen grad av expertis, men det var relativt gynnsamt för att skapa mall-agnostiker. Dagens ensidiga framhållande av PUT-modellen minskar förmågan att kritiskt bedöma mallens tillämpbarhet i aktuell situation. One ring to rule them all indeed[13]. Att PUT-modellen dessutom har blivit ”utvecklad” (eller snarare invecklad) genom att delstegen fyllts av detaljerade metoder inom metoden och påverkats av en syn att framgång nås genom förutseende planering i flera steg har gjort den komplex och fylld av fallgropar som ”bäst” navigeras genom att noggrant följa de olika stegen. Man vill ju inte göra fel. Det är bättre att förlora än att göra fel som en officer nyligen uttryckte det tragiskt träffande. Det är också träffande att PUT av eleverna sarkastiskt ofta kallas ”planering utan tidspress”.
Detta förfarande är svårt att förena med Clausewitz syn på krigets och stridens natur där varje situation är unik och kräver unika lösningar, det vill säga den syn som var grunden för aversionen mot regler och scheman i det tyska systemet. I det amerikanska systemet som är väsentligt mycket mer grundat i en Tayloristisk mekanisk tradition och syn på stridens natur[14] är det inte förvånande att mallar och processer har en framträdande roll. Det är heller inte förvånande att de tyska förbanden uppnådde väsentligt högre effektivitet på stridsfältet än de amerikanska vilket av flera historiker tillskrivs just den grundläggande synen på striden natur och hur detta påverkade de tyska och amerikanska systemen att utvecklas i olika riktningar.[15]
Men behöver verkligen alla arméofficerare vara experter på taktik? Räcker det inte med att vara tillräckligt bra? Men vad är då tillräckligt bra? I en kontext som präglas av kaos, ovisshet, tvära kast under korta, ibland mycket korta, tidsförhållanden där seger eller förlust ligger i vågskålen, liv förloras eller sparas, hävdar jag att taktisk analfabetism inte är tillräckligt bra.
Men om jag nu är så kritisk till metoder, varför föreslog jag själv metoder, om än reviderade i utkastet till Förbandshandbok Bataljonstab 2020? Eftersom svenska officerare i dag är så beroende av metoder, söker metoder och tänker metoder, bedömde jag det vara bortom genomförbart att gå hela vägen, utan jag valde för att kunna få acceptans för riktningen att ta ett mindre delsteg. Revidera metoden. Formulera som förslag och framhålla sammanhangets betydelse. Mjuka upp styrande skrivningar. Ge exempel för utbildning utan att ha ambitionen att vara tvingande.
Det är ju intressant att det före början på 2000-talet inte fanns en styrande metodhandbok alls för hur en bataljon skulle ledas förutom de korta avsnitten om ledning i de taktiska reglementena. Det fanns en organisation och en praxis, men inga styrande dokument som man kunde slå i huvudet på en självständigt tänkande person för att få in denne i fållan. De metodhandböcker som utvecklats efter det, där jag i högsta grad medverkat, har måhända varit pedagogiskt bra skrivna och haft ambitionen att stödja, men frågan är om de inte stjälpt betydligt mer än de hjälpt. Som spelledare på ett antal Brigstri-övningar fick jag ofta frågan från röd sida om de behövde följa svensk metod? När svaret var nej upplevde de lättnad och när jag följde deras planering inför den dubbelsidiga striden mot blå var taktiskt tänkande i fokus och fienden var solklart blå som skulle få duktigt med stryk. När man följde blå sidas planering, som var ålagda att följa fastställd metod i all sin detaljering, var fokus just att följa metoden och röd må ha varit fienden som helst skulle få stryk, men det egentliga hotet var handledarna som med svarta anteckningsböcker följde upp att planeringsarbetet skedde enligt rätt metod.
Någon kan tycka att det kanske kan vara sant som jag hävdar, men att det också är irrelevant eftersom vi nu som NATO-medlem är tvingade att göra som NATO gör. Nja, vi ska vara kompatibla med NATO, men vi måste inte vara likadana som NATO. I synnerhet i avseenden där vi förlorar så mycket på att vara det. Det är ju inte så att alla NATO-länder är identiska. Och behöver en svensk division, brigad eller bataljon internt bete sig som en amerikansk i alla avseenden? Normen är snarast att brigad och lägre använder nationella metoder och procedurer. Fast det är klart att det är tacksamt att kunna hänvisa till ”NATO-krav” för att behålla sin fäbless för metoder och processer.
Jag landar i att det nog är som de sydsvenska kollegorna uttryckte det. En besvärande stor andel av svenska arméofficerare är funktionella taktiska analfabeter. Inte för att de är vare sig felrekryterade eller odugliga. Inte heller för att de generellt saknar taktisk talang, utan att de utbildats och övats till att bli det. Någon mer skyldig till det än jag som utbildat årgång på årgång av officerare i taktik enligt svensk tradition är det svårt att finna. Mea culpa. Mea maxima culpa.