av Helge Löfstedt

Många bedömare anser att försvarsanslaget borde höjas. I debatten citeras ofta Natos riktlinje som är 2 % av BNP (Bruttonationalprodukten). För 2015 utgjorde det svenska försvars­anslaget 1,13 % av BNP. Detta är lägre än motsvarande värde hos våra nordiska och baltiska grannar.

Jag delar slutsatsen att försvarsanslaget behöver höjas, men vill hävda att lika viktigt är att försvars­anslaget utnyttjas bättre än vad som nu görs. Bakgrunden är jäm­förelser med andra länder.  Det svenska försvaret framstår då i ofördelaktig dager. D v s det svenska försvar­sanlaget utnyttjas mindre väl än vad andra länder förmår.  En anledning till detta förhållande är att Försvarsmakten i många fall inte utnyttjar dyrbar organisations­bestäm­mande materiel under lika lång tid som man gör i omvärlden. Det innebär att stora materielin­vesteringar i praktiken följs av nya investeringsutgifter tidigare än vad man gör i andra länder.

Ålder för försvarsmateriel i nio länder

I FOI-rapporten ”Mindre försvarsmateriel och organisation för pengarna” från april 2016 ges en intressant redovisning.  Där redovisas bland annat åldersläget för nio materielsystem i ett antal länder. Den bild som där framträder är att materielen i grannländerna i många fall är äldre än motsvarande svensk materiel. Rapporten visar således att år 2013 var de polska, danska, norska, nederländska, ryska och franska stridsflygplanen mellan tio och tjugo år äldre än de svenska.  De tyska och finska var också fem till tio år äldre än de svenska. När det gäller helikoptrar var de svenska avsevärt yngre än de i omvärlden. De svenska stridsvagnarna var i stort jämngamla med de flesta av de jämförda länderna. De svenska infanteristridsfordonen var avsevärt yngre med undantag för de äldre pansarbandvagnar som fortfarande fanns kvar. Ytstridsfartygen var yngre än de i fem av de jämförda sju länderna. Även de svenska ubåtarna var i genomsnitt yngre än i fem av de sex jämförda länderna. Luftvärnets grad av modernitet var mera jämn – äldre än det norska, tyska och finska, jämbördig med det franska men yngre än det danska och ryska.

Således har i många länder under de senaste decennierna uppvisats en tydlig tendens till ökade nyttjandetider för större materielobjekt. Detta är naturligtvis inte ett självändamål utan måste ses som ett sätt att hålla igen materielutgifterna. Detta både för att kunna hålla uppe antal av enheter och system och för att frigöra medel för materiel med nya egenskaper – allt för att skapa balanserad operativ förmåga och ytterst, ökad säkerhetspolitisk trygghet.

Jämförelsen visar att den svenska Försvarsmakten inte har varit lika benägen som i andra länder att använda sig av ökad livslängd för att finansiera ökande anskaffnings­kostnader.

Många länder visar också större differentiering än Sverige med avseende på mix av äldre och yngre materiel. Detta förenas då med att man har olika krigsförband med olika utrustnings­nivå beroende på huvuduppgift.

Inom svenska försvarsmakten finns också en fokusering på ”omsättning” av materiel inom befintlig organisationsstruktur. D v s man anskaffar nya teknik som ersätter äldre, men i huvud­sak av liknande karaktär som den äldre materielen. Detta är naturligt inom ma­terielområden där det finns en organisation som bevakar utvecklingen. Problemet är dock att detta kan gå ut över förmåga att möta utvecklingen inom områden som är mindre väl företrädda i den befintliga organisationen.

Några internationella exempel

I Sverige finns eller är under införande en enhetligt artilleriorganisation med mellan 30 och 50 nytill­verkade artilleripjäser av typ Archer. Antalet är vad jag förstår ännu inte definitivt bestämt. I Finland finns totalt nära 400 pjäser av varierande typ och modernitet. Modernast är raket­artilleriet av typ MLRS som finns i ett antal av ca 20 enheter. Dessa pjäser har en skottvidd som är åtminstone dubbelt så lång som de svenska Archer. Vidare skjuter var och en av dessa pjäser ca ett ton verkansdelar på några sekunder, medan de svenska pjäserna behöver flera minuter för att avfyra motsvarande mängd. Både de svenska Archer och finska MLRS-pjäserna är pansrade och därmed i stort likvärdiga med avseende på skydd. Även med avseende på rörlighet är de båda systemen ungefär likvärdiga. Archer är med sin rörlighet på hjul bättre på väg medan bandpjäserna är bättre i terräng. Slutsatsen blir dock att MLRS-pjäserna har samlade prestanda som är klart överlägsna Archerpjäserna.

MLRS utgör ny teknologi med prestanda som är nya för Finland samtidigt som systemet internationellt sett utgör ett exempel på väl beprövad teknik.

I Finland finns dessutom ett fyrtiotal pansrade bandhaubitser av sovjetisk modell. Deras konstruktion är från mitten av 1970-talet. När man nu ersätter dessa har deras konstruktion hunnit bli närmare femtio år gammal. Uppgifter tyder på att under de närmaste åren kommer dessa pjäser att utbytas mot ”bättre begagnade” pjäser (typ K9 Thunder) från Sydkorea till fördelaktigt pris. Prestandamässigt ligger den sovjetiska pjäsen under de svenska Archer medan den nyare K 9 sammantaget ligger över.

I  Finland utnyttjar man de ekonomiska fördelarna av försvarsindustrins globalisering. Även flera av våra grannar överväger inköp av pjäser typ K 9. Det gäller Dan­mark, Estland, Norge och Polen. Därmed tangeras försvarsindustrins fortlöpande globali­sering. En reflexion är att denna och dess ekonomiska konsekvenser är något som  bör bli föremål för analys inför nästa svenska försvarsbeslut.

Åter till Finland. Där finns utöver de tidigare nämnda artilleripjäserna över 200 pjäser av enklare modell (benämns D-30) av sovjetiskt ursprung. Dessa pjäser utgör mängdmateriel och ingår i de delar av den finska territoriella organisationen som finns kvar efter de senaste decenniernas ned­dragningar. Deras konstruk­tion är från 1960-talet och deras prestanda är  lägre än de tidigare nämnda. Jag har inte uppfattat några signaler som tyder på ersättning av dessa pjäser. Det är inte osannolikt att dessa pjäser kommer att behållas ytterligare något decennium. Alternativet vore närmast att helt avstå från denna typ av artilleri inom det fortfarande manstarka finska territorialförsvaret. Det aktuella uttalandet att Finland avser att öka personalstyrkan stärker sannolikheten att dessa pjäser kommer att behållas.

Det finska artilleriet är således i en jämförelse överlägset det svenska. Detta såväl vad avser antal pjäser som tillgång till pjäser med högre prestanda. Och detta samtidigt som pjäserna  är betydligt äldre än de svenska.

Nu kan någon hävda att Finland är ett undantag som inte är representativt. Mitt svar är då att även USA har en liknande organisation. D v s där har man olika system med väsentligt olika ålder och  olika prestanda. Den omfattar liksom i Finland raketartilleripjäser typ MLRS och pansrade bandhaubitser. Båda pjästyperna har höga prestanda trots åtskilliga decennier sedan grundkonstruktion. Därutöver finns dragna pjäser som i vissa fall är modifierade och till­verkade relativt sent men till sin konstruktion och prestanda är jämförbara med pjäser från början av kalla kriget. När man förnyar dessa är det med konstruktioner som är vidare­ut­vecklingar av de befintliga.

Här finns ett fall som är särskilt intressant med avseende på analys av prestanda­kostnads­effek­tivitet. Både amerikanska armén och marinkåren har ett förhållandevis stort inslag av pjäser med kaliber på 10,5 cm.  I slutet av 1950-talet hade dessa båda organisationer pjäser med betäckningen M 101. Armén bestämde sig för att ersätta sina med en ny typ (M 102) som innebar vissa förbättringar i prestanda jämfört med M 101. Marinkåren avstod dock från att anskaffa dessa. Detta med motiveringen att prestandaökningen var för liten för att motivera anskaff­nings­utgifterna. Senare gjorde armén återigen ett byte. Nu till en ännu nyare typ av 10,5 cm artilleripjäs – M 119. Marinkåren avstod även denna gång och med samma motiv d v s pre­standa­ökningen var fortfarande för liten för att motivera anskaffnings­utgifterna! Marinkåren har således kvar sina 10,5 cm artilleripjäser från 1950-talet!

Marinkåren har valt att satsa en väsentlig del av sina materielmedel på ny teknik som medför väsentligt förbättrade egenskaper och prestanda. Bland materiel som marinkåren då anser värd att satsa på kan nämnas Osprey, en ny typ av flygplan som kombinerar egenskaper hos helikoptern och flygplanet. Denna kombination medför ökad transportförmåga både taktiskt och operativt.

När det gäller ålder på materiel kan det också vara av intresse att nämna något om stridsflyg.

I grannländerna Danmark, Norge och Finland har man amerikanska flygplan med konstruk­tioner från 1970-talet. Dessa producerades och infördes i grannländerna under 1980- och 1990-talen. I Polen finns tre typer av stridsflygplan: det modernaste är av samma typ (F-16) som finns i Danmark och Norge och som utvecklades under 1970-talet. Det därnäst moder­naste är av den sovjetiska typen Mig 29 som är nära samtida med F-16. Den tredje typen av stridsflygplan i Polen är också av sovjetisk typ, Su 22, som först togs i tjänst omkring 1970. Typen är dock en vidareutveckling av en version som utvecklades under 1950-talet.

De svenska stridsflygplanen (JAS 39 Gripen C/D) utvecklades under 1980- och början av 1990-talen samt producerades och uppgraderades under tiden 1995-2015. De är således yngre än stridsflygplanen i de här redovisade grannländerna både vad avser utveckling och tillverkning. Eftersom Sverige utnyttjat sina typer av stridsflygplan under kortare tid än i grannländerna har rimligen anskaffnings­utgifterna för ny flygmateriel varit högre under motsvarande tid.

Operativa värderingar

Man kan fråga sig varför det förkommer så många fall av bedömningar att svensk orga­nisations­bestämmande materiel skulle vara omodern. Ett skäl kan vara att en enkel tidregel – exempelvis att livslängden för materiel är 30 år – underlättar planeringsarbetet. Ett annat skäl kan vara att man vid värdering av vapensystems prestanda fokuserar på isolerade situationer och inte tror sig behöva analysera samlade operativa fall. Detta leder lätt till fel eftersom opera­tioner är mycket mera än att besegra en motståndares mest kvalificerad stridskrafter. Lika väsentligt är att hävda svenskt territorium, hämta in underrättelser och att skydda egna strids­krafter. Till detta kommer olika manövrer för att tvinga eller locka en motståndare till oav­siktligt tidskritiska aktioner. Resurser som underlättar allokering av resurser och avvägning av risker inom ramen för olika operativa handlingsalternativ har då värden som lätt förbises i  ”duellvärderingar”.

Ett fenomen som måste beaktas är att val av prestanda ofta får stort genomslag på priset. En måttlig höjning av prestanda leder till stor (ofta oproportionerlig) ökning av priset. Detta medför att färre antal enheter ryms inom de medel som kan disponeras. I den operativa helhetens intresse kan det då vara angeläget att tillgängliga medel disponeras för system i flera ambitionsnivåer med avseende på prestanda. D v s en kombination av system  där några har höga prestanda medan andra system har inte fullt så höga prestanda men som då finns i  ett större antal. System med moderata prestanda kan då vara äldre som ges en förlängd nyttjandetid. Sammantaget ger sådana lösning större möjligheter hålla upp en högre numerär, vilket skapar möjligheter i den samlade operativa värderingen.

I den svenska stabsorganisationen under kalla kriget framträdde det två skolor som värderade materiel och organisation. Den ena av dessa såg klarare fördelarna med många enheter – dock ofta med svagt angivande av vilka prestandanivåer som var angelägna. Den andra skolan förordade höga prestanda med svagare analyser av betydelsen av antalet enheter. Den förra skolan var vanlig i de operativa milostaberna medan den skolan dominerade i de materielinriktade stabsdelarna. I nuläget finns inte de operativt arbetande milostaberna län­gre och kan då inte ge bidrag till det samlade underlaget. Risk finns att underlaget för balan­serad avvägning mellan antal och prestanda blir svagare. Resultatet blir då en övertro på nyt­tan av den eller de prestandaökningar som den nyaste konstruktionen möjliggör. Med grund­ligare analyser av operativa handlingsalternativ skulle man få fullständigare underlag för att kunna utforma försvarsmaktsstrukturer med operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

Till detta kommer att värderingar av system ibland syftar till att stödja export. Vid anbud till köpare utanför Sverige är det naturligt att ta fram försäljningsargument som pekar på att ak­tuella produkter är goda i avgränsade stridssituationer. I sådana är det självklart att operativa helhetsvärderingar överlåts på kunderna. Detta förstärker en tendens att låta även värderingar för svenska förhållanden domineras av avgränsade stridssituationer.

Försvarsanslaget är för lågt. Avsevärda höjningar kan man hoppas på men de är långtifrån säkra! Här har jag redovisat några tankar som infunnit sig efter att ha observerat att svensk försvarsmateriel många gånger är yngre än motsvarande i omvärlden. Efter några tankeled  hamnar jag då i slutsatsen att det anslag som försvarsmakten trots allt får kan användas bättre än vad som nu är fallet. Med hänsyn till att försvarsanslaget är så lågt blir det angelägnare än någonsin att materielanskaffningen utvecklas mot operativt kostnadseffektiva kombinationer av prestanda.

 
Författaren är överingenjör, pensionerad från FOI och ledamot av KKrVA.