I Tehran kalkylerar man säkert vidare på sina och omvärldens handlingar och utspel. För civilisationen som frambringade schackspelet är situationen inte oöverstiglig. Inför den nya förhandlingsrundan i Bagdad nästa vecka (samma dag som första rundan i egyptiska presidentvalet), så samlades igår Gulfstaterna i Riyadh för att diskutera framväxten av en EU-liknande union. Denna kommer utan tvivel att ha udden mot Iran och vara föremål för iransk uppmärksamhet. Ingen överraskning för ayatollorna i huvudstaden, men väl en tydlig aktör för omvärlden när denna skapats.

Iranierna är pressade i Persiska viken, även om retoriken är den motsatta. En stark amerikansk flottnärvaro med två hangarfartyg och dessutom framgrupperat stridsflyg i form av stealthflygplanet F-22 försvårar iransk konventionell krigföring i regionen. Möjligen kan landet under kortare tid genomföra en begränsad markoperation längst in i Persiska viken och mineringsföretag till sjöss kring Hormuzsundet. I övrigt skulle landet få inrikta sig på att försöka försvåra offensiva luftoperationer vid en väpnad konflikt med västmakterna. Det innebär att stora delar av utfallsrummet handlar om att vika ned sig förr eller senare mot överlägsen militär makt, om regimen i Tehran inte vill riskera en inre resning.

Men, landet har två ytterligare möjligheter. Den ena är att slåss via ombud kring Israel. Det är en strategi som används idag, men den kan intensifieras kraftigt vid behov. Sedan Libanonkriget 2006 och Gazaoperationen 2008 har omfattande vapenleveranser skett till iranska ombud i området. Mindre vapenfabriker har också blivit uppförda för att kunna öka vapenproduktionen. Nu är naturligtvis Israel förberett på detta genom otaliga civilförsvarsövningar, anskaffande av avancerade luftvärnssystem och övningar i norra delen av landet mot gränsen till Syrien och Libanon.
Även om de iranska ombudens kamporganisationer skulle ställa till stora besvär för Israel vid en väpnad konflikt länderna emellan, så skulle det på intet sätt vara avgörande för utgången.

Irans största möjlighet, enligt min värdering, ligger i så fall att internationalisera ett krig i en oväntad riktning. Därför bedömer jag att alternativet att samtidigt anfalla norrut mot Kaspiska havet skulle vara ett attraktivt scenarie för en iransk statsledning som inte vill avstå sina nukleära ambitioner eller förlora makten.

Detta innebär två variationer. Turkmenistan och Azerbaijan. Även om Turkmenistan skulle innebära den största vinsten med hänsyn taget till dess energitillgångar och relativt svaga försvar kan det vara en för stor munsbit för Iran. Risken är nämligen att landet i så fall skulle kunna hamna i konflikt med Ryssland som inte vill se turkmenska energikällor under någon annans kontroll.

Azerbaijan däremot skulle erbjuda andra möjligheter. Landets huvudstad Baku börjar utvecklas till en viktig energihub, och störningar i energiflödet skulle ytterligare driva upp oljepriset, vilket hårt skuldsatta europeér skulle lida svårt av i nuvarande läge. Azerbaijan är också en motståndare till en viktig allierad till Ryssland i regionen, nämligen Armenien. Trots att de azeriska styrkorna är förhållandevis moderna måste en del av dessa hållas i beredskap kring Nagorno-Karabach. En framstöt mot Baku skulle kunna få Iran på samma sida som Ryssland mer handfast. Dels finns 20-30000 ryska inrikestrupper i Dagestan alldeles norr om Azerbaijan, dels skulle Ryssland behöva förstärka sina förband vid den stora basen i Gyumri, i västra Armenien.

Det skulle i sin tur kunna innebära en konfrontation med Georgien. En handlingsmöjlighet för Georgien skulle i ett sådant läge kunna vara att stänga av vägar och luftrum för ryska underhållstransporter till Armenien. Det är inte det mest troliga scenariet, för det skulle kunna tvinga fram en ny begränsad rysk markoperation i Georgien över Gori och Akhaltsikhe för att få fram förnödenheter till Gyumri. Det gäller att vidmakthålla det förråd som nu håller på att byggas upp inför sensommarens övning Kavkaz – 2012 som ska öva luftförsvar och logistik med bland annat en rörledningsbataljon.

Eftersom Iran har tiden på sin sida, så behöver i landet över någon längre tid ens kontrollera några större områden i nordlig riktning. Utsikterna för en större konfrontation mellan väst och Ryssland kan vara tillräckligt för att framkalla kraftiga fluktationer på världsmarknaden. Vi i väst skulle i en sådan situation vilja ha ett snabbt avgörande för att stabilisera läget, i första hand via ett avtal och i andra hand via intensifierade operationer mot Iran. Det är emellertid bara USA som har en sådan kapacitet i realiteten för det sistnämnda.

Därför är den amerikanska administrationens värdering av läget i en sådan situation helt avgörande. I det sammnhanget är det en smula illavarslande att den nya ryske presidenten Vladimir Putin inte åkte till Chicago, utan istället valde Vitryssland som första utlandsresa samtidigt som Vita Huset meddelade att president Obama inte kommer till Ryssland som planerat. Att tala med varandra brukar vara bättre än motsatsen. Som tur är så finns det telefonförbindelser mellan respektive statsledning, vilket Tehran däremot har avböjt att upprätta med Washington.

Det skulle behövas, eftersom det finns mycket att reda ut, både nu och under en eventuell konflikt. Den militärstrategiska experten vid Centre for Strategic and International Studies, Anthony Cordesman, utkom häromdagen med en mycket läsvärd översikt över den militära dimensionen i det iranska atomprogrammet som jag rekommenderar för läsning. Han är en tung analytiker som har skrivit flera mycket kritiska rapporter om Irak och Afghanistan under pågåeende skeende. Cordesman landar här i slutsatsen att Iran systematiskt försöker bygga kärnvapen. Värdera själv. Ayatollah Khameni skulle plocka fram ett persiskt ordspråk som svar:

Munnen vidbränd utan att ha ätit stuvning.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare