Den s k supertisdagen den 5 mars med många primärval slutade som man trott, d v s med rungande segrar för de båda ledande presidentkandidaterna Biden och Trump. Båda förlorade bara en valkamp, för Trump lilla Vermont till Nikki Haley och för Biden territoriet Amerikanska Samoa i Stilla Havet till en okänd entreprenör som inte ens tycks ha varit på ön. Allt pekar nu mot att de båda äldre herrarna kommer att utkämpa en upprepning av 2020 års val. Men utgången i november detta år kan, enligt så gott som alla opinionsundersökningar, bli den omvända. Trump skulle då bli den andre presidenten efter Grover Cleveland 1892, som efter att ha förlorat – mot Benjamin Harrison – 1888, kom tillbaka och vann.
Men kommer det att gå så lätt för Trump? Inget annat land får sin inrikespolitik så grundligt granskad och kommenterad av omvärlden som USA. Det viktigaste skälet är naturligtvis landets avgörande betydelse för den globala utvecklingen. Men det tillkommer att det amerikanska politiska systemet och retoriken på avgörande punkter skiljer sig från övriga västliga demokratier. En sådan central skillnad är juridikens och domstolarnas roll och tillämpning.
Stor möda ägnas åt att försöka förstå och tolka vad amerikanskt agerande får för betydelse i omvärlden. Aktuella exempel i dagsläget är stödet till Ukraina och engagemanget i Mellanöstern samt de transatlantiska förbindelserna.
Och när man tror att man förstår, tillkommer ofta nya inslag. Trump har förvisso haft populistiska företrädare, men ingen av denna kaliber har i modern tid nått Vita huset. Den verkliga nyheten nu är åldersfrågan. Trots att skillnaden bara är ett par år och Trump också gör sig skyldig till konstiga uttalanden, har den hittills nästan uteslutande kopplats ihop med Biden.
Undertecknad Nils Daag var på plats i Kansas City 1976, när vicepresidenten Ford knappt besegrade Ronald Reagan. Detta var det definitiva slutet av Kennedyeran. Reagan hade gjort en hygglig insats som guvernör i Kalifornien, men nu, vid 65, trodde man att hans politiska karriär var över. Men därefter valdes Reagan till president två gånger, 1980 och 1984. Åldersvallen var genombruten.
Men åldersfaktorn kan visa sig allt starkare, när kampen om makten hårdnar. Åttio är förvisso ingen ålder idag. Men om man lägger till mandatperiodens fyra år, den extrema press som en amerikansk president utsätts för och oroande tecken på en begynnande ålderssvaghet, blir bilden mer problematisk. Trump verkar lida av vissa mentala begränsningar, men det handlar mer i hans fall om hans oansvariga och lösmynta orerande, nyligen t ex om konsekvenserna för NATO-medlemmar som inte satsar på försvaret.
Vad gäller Trump kan också det amerikanska rättsväsendets politiska roll bli en faktor att räkna med. Men sedan Högsta domstolen den 4 mars beslutat att Donald Trump inte får strykas från valsedlarna, återstår mest hans våldtäktsåtal mot en enskild person som hot mot hans kampanj. Övriga rättssaker kommer sannolikt att på allvar tas upp i domstolarna först efter valet. Skulle han då bli vald kan rättegångarna dra ut i åratal men knappast avgöras medan Trump sitter i Vita Huset.
Trumps personlighet gör också att han, om han skulle drabbas av något förödande avslöjande, skulle kunna fatta beslutet att lämna ett sjunkande skepp under buller och bång. Men mot bakgrund av hans opinionssiffror och dominans över sitt parti är det alltså inte särskilt sannolikt. Då skulle det nästan vara mera troligt att Joe Biden inför det demokratiska konventet i augusti och med hänvisning till sin hälsa hoppar av, med eller utan vicepresidenten Kamala Harris, och lanserar ett nytt namn. Några undersökningar har tidigare visat att demokraterna med en ny kandidat, t ex Michigans guvernör Gretchen Whitmer, Kaliforniens Gavin Newsom eller Pennsylvanias Josh Shapiro skulle vinna mot Trump.
Det kan synas som att Biden, som sittande president och med all sin erfarenhet, egentligen borde kunna åberopa den förda politiken till stöd för sin kandidatur. Den amerikanska ekonomin ser ut att gå som tåget, särskilt vid en internationell jämförelse. Opinionsundersökningar visar att Biden hittills inte haft någon fördel av den goda ekonomin. Mer lovande borde egentligen vara att lyfta fram Bidenadministrationens utrikes-och säkerhetspolitiska kompetens som en kontrast till Trumps ansvarslösa svammel. Men väljarna minns hellre uttåget ur Afghanistan och nu den svåra balansgången mellan Israelstöd och en växande folkopinions kritik mot detta lands krigföring i Gaza. Högsta domstolens beslut för några år sedan att ge delstaterna myndighet att bestämma om aborträtten förblir tydligen dock ett trumfkort för Joe Biden. Detta beslut har retat många kvinnor i landet.
Även om det pekar på returmatch mellan Biden och Trump kan överraskningar inträffa i amerikansk politik. Joe Bidens årliga tal häromdagen om ” The State of the Union” var ovanligt kraftfullt och innehöll många direkta attacker mot Donald Trump – utan att nämna hans namn. Talet hade en tydlig inrikespolitisk tyngdpunkt och kunde ge ekon av att demokrater i amerikansk politik ibland kan påminna om europeisk socialdemokrati.
En viktig fråga är alltid hur mycket en tredje kandidat kan påverka utgången. Det har spekulerats om att Nikki Haley, Trumps besegrade konkurrent med sin relativa ungdom (51) och moderata framtoning som kandidat för ett tredje parti eller som oberoende kandidat, skulle kunna stjäla röster från både Trump och Biden. Det är dock troligt att hon inte vill förstöra möjligheten att ställa upp för sitt parti 2028. Några andra mera lyskraftiga kandidater har egentligen ännu inte synts på horisonten. Men tredjekandidater har på senare tid troligen avgjort två presidentval, både 1992 då Bill Clinton vann och 2000 då George W Bush segrade.
På det internationella planet kan stödet till Ukraina och Israel samt eventuell kinesisk aggression spela en central roll. Republikanerna är djupt splittrade vad gäller det fortsatta militära och finansiella stödet till Ukraina. Trumpanhängarna, framför allt i representanthuset, vill helst bli av med denna kvarnsten och menar att den är européernas sak att hantera.
USA:s allierade måste ha beredskap att möta de globala effekterna av amerikansk inrikespolitik under valåret och därefter. T ex pågår nu ansträngningar att förbättra EU:s förmåga att utveckla och producera krigsmateriel. Även med en alert Biden i Vita huset, kommer det transatlantiska samarbetet att ställas på hårda prov. NATO fortsätter att vara en av hörnstenarna. Sverige tycks i i kraft av sin utrikes- och säkerhetspolitik, satsningar på försvaret, geostrategiska läge åtnjuta ett betydande mått av good will i Washington. Men det är inte alltid lätt att vara ” the new kid on the block”. Vi har förvisso länge haft ett nära samarbete med NATO, men att vara medlem är något helt annat. Och detta särskilt med Trump som president.
Även om det till slut blir så att striden kommer att stå mellan Biden och Trump, vilket alltså nu är mest sannolikt, kan utgången, oavsett resultatet, komma att leda till turbulens. Skulle Trump vinna får det säkert långtgående följder. Och om Biden vinner, kommer Trump säkerligen – om det inte skulle bli ett jordskred – på nytt att ifrågasätta dennes seger. Vi har ett oroligt halvår framför oss.
