av Mats Olofsson

Foto: Titikul_B / Shutterstock

Med övervakningskameror kan lätt ”storebror-ser-allt” bli verklighet. Vill vi det? Foto: Titikul_B / Shutterstock

I flera tidigare inlägg i denna blogg har jag berört teknik, innovation och kompetens. För varje dag tycker jag att nyhetsflödet visar på behovet av att förstå dessa begrepps koppling till psykologi, eller snarare att fundera i termer av den mänskliga hjärnans förståelse för hur man bäst ska använda det nya som uppstår ur innovationsprocessen.

Inom KKrVA:s omfattande projekt KV21 (krigsvetenskap i det 21:a århundradet)pekar vi på tekniken som ett centralt förändrings­instrument avseende hur militär verksamhet bedrivs och planeras för framtiden. Men om detta ska kunna ske på ett trovärdigt och säkert sätt krävs att människorna som sätts att använda tekniken är kunniga och har gott omdöme. Den stora förändring som idag genomsyrar samhället – och en avsevärd del av försvarsmaterielutvecklingen – kan sammanfattas med ordet Digitalisering.[1]  Detta begrepp är inte bara ett modeord utan omfattar tekniken bakom den tydliga och ofta kommersiellt påskyndade sammanlänkningen av vår egentligen ganska fragmenterade vardag. Bekvämt, praktiskt och tidsbesparande, men också fyllt av risker om det görs på fel sätt. Jag vill i det följande belysa några aspekter av detta.

För att med förtroende utse en officer till befälhavare för kvalificerade styrkor granskas personen ifråga i olika urvalsprocesser, genomgår olika obligatoriska utbildningssteg och han/hon prövas därtill i övningar och genom en successiv befordran mot större ansvar. Ett liknande system finns för att en individ ska få ansvar för ett kommersiellt flygplan eller fartyg, vara driftschef för ett kärnkraftverk eller en tekniskt kvalificerad produktions­anläggning. Genomgående handlar det bl a om att på ett strukturerat sätt värdera personens omdömesförmåga och tillse att det finns balans mellan olika egenskaper, som kompetens, omdöme och ”sunt förnuft”. Varför ställer vi inte sådana krav på dem som sätts att leda nationer (alla som följer den utrikespolitiska bevakningen förstår vad jag menar)?

Det satsas enorma summor på utvecklingen av nya militära förmågor, där avancerad teknologi utgör grunden och där USA fortfarande är i täten i mycket, men Kina stormar fram med massiva utvecklingssatsningar inom ett brett spektrum av förmågor. Obemannade system, artificiell intelligens, rymd och precisionsvapen är bara några högaktuella områden.

I det civila samhället strömmar ständigt nya praktiska innovationer över oss och flera av dem påverkar vardagen på ett påtagligt sätt. I många fall anpassar vi oss långsamt och så smidigt att vi knappat märker hur stor förändringen egentligen är. Vi mailar och surfar med mobiltelefonen, streamar musik och filmer. Skivsamlingen eller video/DVD-biblioteket har hamnat i en garderob eller i källaren. Det går snabbt att anpassa sig till navigations­system, farthållare, backkamera med parkeringshjälp och andra tekniklösningar i våra bilar och plötsligt upphöjs sådant som nyligen var lyxlösningar till standard och krav vid nästa köp.

Digitaliseringen och därtill knuten nätverksuppkoppling är centrala faktorer i denna förändring. Den innebär enorma möjligheter till rationalisering, effektivisering, kostnadsre­ducering och annat som inte minst politiker älskar att höra. Men strömmen av innovationer som blir en del av vardagen innebär samtidigt en exponering mot omvärlden, vilket många inte orkar sätta sig in i eller än mindre åtgärda för att minska riskerna. Tillvaron blir tekniskt alltmer komplex och samtidigt är det ju så praktiskt att kunna hitta all information med några knapptryck, beställa varor över nätet och fundera på när en självkörande bil ska hamna i det egna garaget. Att leverantörer som Spotify och Netflix ger dig tips om vad du bör lyssna på/se, baserat på en kartläggning av dina tidigare val, din framanalyserade personlighetstyp etcetera gör kanske inte så mycket – det är ju ganska trevligt att få möta musik och filmer man annars inte haft en aning om att de ens fanns. Men när du lägger ut din tillvaro på sociala medier samt via dina kontokortsköp ger handlarna möjlighet att i detalj kartlägga dina köpvanor och dina ev svagheter, så ger du ”någon annan” en omfattande och ganska skrämmande inblick i ditt umgänge, dina konsumtionsmönster, dina intressen o s v.

Helt nyligen beskrevs hur Kina installerar allt fler övervakningskameror med ansikts- och nummerplåtsigenkänning, så att medborgarna kan följas upp, eftersökta personer identifieras och gripas och fordon spåras och stoppas. Enligt flera internationella nyhetskanaler visar planerna på att det i Kina år 2020 bedöms komma att finnas installerat närmare 600 miljoner sådana kameror, där staten kommer att matcha informationen mot den mycket omfattande databas av ansiktsfoton som redan finns genom ID-systemet. Allt detta med hjälp av en kombination av smarta algoritmer, artificiell intelligens och hårdvara. Bolaget Huawei satsar nu stort på att sälja sådana system runt hela världen. Skönt att busarna hålls efter, tycker nog de flesta, men när vi själva, våra fordon och våra inköp kan följas upp i detalj, varje dag, kanske vi börjar tveka.

För det finns ett steg till. Och nu vill jag komma tillbaka till begreppet omdöme. Så länge de personer som får tillgång till all information – samt får möjlighet och auktorisation att fatta beslut om åtgärder som bygger på denna information – är omdömesgilla och helt okorrumperade, så borde samhället fortsätta att fungera väl. Men när teknikutvecklingen kan medge att några av världens ledare träter om vem som har störst knapp på sitt skrivbord (d v s den nyligen uppkomna dispyten mellan ledarna för Nordkorea och USA), med vilken man kan initiera aktivering av kärnvapenbärande robotar, då tycks omdömet ha förlorats och ersatts med dumhet, arrogans och oförstånd. Att det inte finns någon sådan fysisk knapp är i sak ovidkommande, men som symbol för en makt kopplad till tekniskt avancerad förmåga och hur man uppger sig vara beredd att handskas med densamma, är det skrämmande. Samtidigt är de alltmer komplexa styrsystemen som är kopplade till kraftverk, kärnvapenmissiler och olika beslutssystem potentiella mål för hackerattacker, vilket skulle kunna få katastrofala följder. Det finns metoder för att skydda sådana system och i de flesta fall tillämpas nog sådana, men okunskap i kombination med politisk naivitet har redan demonstrerat att så inte alltid är fallet.

Jag är en stark anhängare av uppfattningen att samhället behöver innovationer för att utvecklas och för att dess medborgare ska kunna leva i fortsatt välstånd. Inte minst gäller detta för Sverige. Min avsikt med denna text är att peka på hur viktigt det är att vi använder dessa innovationer, och resultatet av annan forskning, på ett omdömesgillt sätt. Det kräver ett samhälle som är byggt på kunskap och den ska vara forskningsbaserad och relevant. Kunskap för att undvika att använda den tekniska utvecklingen på olämpliga sätt, kunskap för att initiera åtgärder i den privata sfären som förhindrar katastrofer samt kunskap för att välja ledare som inte hemfaller åt sandlåderetorik och visar total brist på omdöme. Troligen måste den tekniska forskningen och utvecklingen alltmer gå hand i hand med psykologisk forskning och forskning kring hjärnans komplexa funktionalitet, för att maximera användbarheten och minimera riskerna. Detta också för att vi bättre ska förstå de mekanismer som får människor att agera idiotiskt och för att hitta vägar till att endast välja omdömesgilla individer som ledare. Det gäller ledare för nationer, myndigheter, militära förband såväl som skolor, sjukvård och andra nödvändiga institutioner och organisationer.

Eftersom världen dessvärre inte befolkas av tillräckligt många ledare med de nämnda egenskaperna, så kommer vi fortsatt att leva med en föränderlig och tekniskt alltmer komplex hotbild. Därför är det nödvändigt att vi (Sverige) själva följer utvecklingen inom en rad spetsteknologier, anskaffar egna medel och motmedel samt utbildar våra ledare i vad som krävs då angrepp identifieras. I ”den nya världen” kommer angreppen sannolikt först att drabba cybermiljön (det pågår i olika omfattning redan nu) för att så småningom förstärkas med åtgärder i andra domäner. Den som då förstår och kan bemästra tekniken, såväl som de tekniska hoten, har större möjlighet att skydda sina medborgare och bevara sin självständighet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han är också delprojektledare inom KV21.

 


Not

[1] Den intresserade kan med fördel ta del av boken Det digitaliserade försvaret – teknikutveck­lingens påverkan på försvarsförmågan, Stockholm 2017, som finns i KKrVA bokserie från projektet KV21, se här »

Mer av samma författare