Det går inte att säga att Stefan Löfven varit Sveriges sämste krishanterare, eftersom han redan vid tillträdet slog fast att statsministern inte längre skulle utöva den högsta ledningen om landet drabbades av katastrofer med mycket allvarliga hot mot befolkning och samhällsfunktioner.

Ingen demokrati utom Sverige skulle komma på tanken att någon annan än presidenten eller regeringschefen ska utöva den övergripande krisledningen, både i sak och inför medborgarna och omvärlden. Att Sverige fick en dysfunktionell ledning berodde helt på att den nye statsministern helt vägrade att ta på sig ansvaret att leda landet i svåra lägen. I stället skulle ett fackstatsråd, först Anders Ygeman och sedan Morgan Johansson, överta ansvaret. Eftersom Löfven  inte skulle leda landet i katastroflägen behövde han inte heller skaffa sig kunskap rörande krisberedskap eller delta i övningar och spel rörande befolkningens skydd och säkerhet. Helst borde han i ett krisläge flytta upp till Ådalen och vara tyst, så att han inte störde beslutsfattandet i frågor han ändå inte informerats om.

Magdalena Andersson hade nog ingen tanke på att vara regeringschef bara i lugna skeden och lämna över till en underhuggare om landet drabbades av katastrof och svåra hot. Hon tror på sig själv och vill inte ha mindre ansvar och befogenheter än kollegerna i andra länder. Löfven ansåg sig helt enkelt inte vuxen den krisuppgift andra regeringschefer ser som självklar. Löfven är den ende svenske statsminister någonsin som trätt till helt utan erfarenhet från riksdag och/eller regering. Det är svårt att se någon annan förklaring till att han inte såg sig vuxen ansvaret.

Löfven var svagt förberedd, medan Magdalena Andersson ser ut att vara mer meriterad än nog nästan alla andra nytillträdande statsministrar. Det är naturligtvis ändå ingen garanti för att hon blir framgångsrik. Ingvar Carlsson kan på papperet ses som den ende med starkare meriter än Magdalena Andersson. Han hade haft flera statsrådsposter, inklusive som vice statsminister. Ändå begick han två betänkliga misstag som krishanterare.

Carl Bildt skapade ett mångårigt mycket påfrestande trauma för de anhöriga efter Estonia när han helt utan tekniskt underlag (och i strid mot bestämmelsen att övergångsregeringar inte ska agera politiskt) lovade att fartyget skulle bärgas. Det var olyckligt att Ingvar Carlsson vid maktskiftet inte gick emot Bildtoch vägrade att godta ett regeringsbeslut som helt saknade sakligt underlag. Mona Sahlin och andra gjorde vad de kunde för att begränsa de psykologiska effekterna. Ingvar Carlsson hade dessutom kunnat bidra till att lösa mordet på Olof Palme om han avskedat Hans Holmer, som helt utan kunskap som mordspanare gjorde en rad uppseendeväckande misstag som ledde till att mördaren gick fri. Att Holmér hann göra så mycket skada berodde på att regeringen på ett obegripligt sätt höll honom bakom ryggen.

Ingen annan fackministerpost ger så bred erfarenhet som att vara finansminister. Fyra sådana har sedan blivit statsministrar. Magdalena Andersson särklassiskt längst, sju år. Därnäst Felix Hamrin och Göran Persson med vardera två år. Undantaget är Hjalmar Branting som hösten 1917 blev finansminister i Nils Edéns koalition mellan liberaler och socialdemokrater. Den bohemiske Branting klarade inte att fatta en strid ström av beslut i finansen utan fick en mental genomklappning och måste avgå redan efter drygt två månader.

Göran Persson och Felix Hamrin var alltså finansministrar lika länge, men som krishanterare var de varandras raka motsatser. Göran Persson blev fullkomligt passiv i en akut situation medan Hamrin visade imponerande lugn och handlingskraft för att avvärja en ekonomisk kollaps.

Anders Johnson visar i sin bok om Hamrin i Bonniers statministerserie dennes iskalla lugn och handlingsförmåga i valutakrisen efter Kreugers självmord. Under en veckohelg fick Hamrin riksdagen att anta en ny lag om moratorium, och på måndagsförmiddagen stod han i bankkön för att sätta in pengar i syfte att övertyga allmänheten att inte rusa till banken för att ta ut alla besparingar. Det krävdes en väldig viljestyrka när Hamrin också ledde avsättningen av den dominante statsminister Ekman sedan denne förnekade sin namnteckning på check från Kreuger. Johnsons förklaring till Hamrin starka nerver är att dessa byggts upp som grosshandlare i Jönköping.

Göran Persson visade sig senfärdig efter tsunamin. Ingen av medarbetarna lyckades få honom att agera. Hade han ringt en räddningsledare i valfri kommun och bett denne komma till kanslihuset som rådgivare hade vettiga och snabba beslut varit möjliga. Persson hade förmodligen aldrig deltagit i krisledningsövningar utan verkade tro sig själv mer kompetent än alla andra. Det hade varit möjligt att efter några timmar sända ned läkare och sköterskor för att visa god vilja. När UD:s växel klappade ihop borde man ha ordnat alternativ, statliga eller privata I stället lämnades de anhöriga i sticket. Perssons kombination av stöddighet och  oförmåga blev symbol för det ömkliga skådespelet.

Jag var ledamot i hot- och riskutredningen som 1995 föreslog att i krislägen måste det övergripande ansvaret ligga hos regeringen. Det svenska systemet med ”självständiga myndigheter” innebär ju att ingen myndighet accepterar att ta order av en annan myndighet. Det dröjde dock elva år och ytterligare tre utredningar innan Reinfeldts regeringen inrättade ett nationellt krisledningsorgan under statsministern i nära samarbete med statsrådsberedningen. Det var den organisationen Stefan Löfven  slog sönder med ett penndrag när han tillträdde som statsminister. Han gav i stället ansvaret till justitiedepartementet som inte har kunskap om hela statsförvaltningen. Dessutom har inget departement vana vid att lyda ett annat departement. Förändringen innebar en rejäl försämring av krishanteringen. Eftersom regeringschefer och presidenter i demokratier söker förbereda sig för att kunna hantera de allra svåraste utmaningarna blev det svårt att förklara för svensk allmänhet att Löfven bara var intresserad av att hantera mer vardagliga rutinfrågor. Att Ygeman tackade ja till att ta över krisledningen visar att han var lika aningslös som Löfven.

Krismedvetandet är av historiska skäl mycket mindre i Sverige än i Finland. Där kom ingen på tanken att utplåna nästan alla lager av sjukvårdsutrustning och mediciner. I mycket är det en fråga om mental inställning.

I hot- och riskutredningen använde vi ett dussin katastrofscenarier för att söka bedöma behovet av ledning, samordning, beredskap och information.

Den svåraste ledningssituationen inträffar under ett långvarigt förlopp där ingen kan förutse vad som händer härnäst. Det är svårt för aktörer i krisledningen att hålla flera tidsperspektiv i huvudet. Det blir lätt så att man bara orkar med den allra närmaste tiden Just behovet att kunna se lite längre fram gör det ännu mer obegripligt att regeringen inte tog över det samlade ansvaret i samband med pandemin, naturligtvis med möjlighet att kunna delegera enskilda delområden Så kan man göra också i stater med ministerstyre.

Den mest onödiga plågan efter Estonia orsakades av de politiska besluten att lova att ta upp fartyget och sedan bryta det löftet. Sverige kunde i efterhand inte göra mycket efter tsunamin. Men regeringen eller socialstyrelsen hade ändå kunnat visa medkänsla genom att snabbt flyga ner läkare och sjuksköterskor för bistå den hårt ansatta sjukvårdsapparaten i Thailand. Men Göran Persson dröjde med att åka in till kanslihuset och väl där ville han hellre sitta i TV än att leda ett arbete i syfte att ta fram beslut i syfte att bistå överlevande svenskar och anhöriga till döda och skadade. Vad som visades var regeringsmiljöns oförmåga att ägna sig åt systematisk krisledning.

Ett exempel på slappheten var att socialstyrelsen hade utbildade traumateam men att dessa inte fick användas. Personalen i dem ville resa ner till Thailand men regering och myndighet sade nej. Socialstyrelsens generaldirektör motiverade verkets passivitet med att det saknades bestämmelser om hur myndigheter ska agera vid katastrofer med svenskar i andra världsdelar. Finns inga regler ska man i stället, tämligen självklart, använda mesta möjliga förnuft. Regeringen skulle knappast våga avskeda chefen med motiveringen att han försummat byråkratin. Katastrofkommissionens rapport är plågsam läsning men påverkade föga i det tröga Sverige.

I hot- och riskutredningen hade vi studerat krisberedskap och praktiska räddningsinsatser i olika länder. Det var påfrestande att se den senfärdige Persson bara låta tiden gå. Men till och med detta överträffades när Stefan Löfven helt på egen hand slog sönder den krisberedskap vi och andra utredningar arbetat så många år för att söka få till stånd.

Det är obegripligt att regeringen under pandemin inte avdelade en kraftfull ledning för att stärka och samordna insatserna för att rädda liv. Folkhälsomyndigheten var prestigefylld och drev länge en tjurskallig agitation mot användande av munskydd. Genom att inte gripa in blev regeringen medansvarig för många av myndighetens konstigheter. Om regeringen tagit över ledningen kunde den ha vakantsatt en del av Folkhälsomyndigheten och i stället tagit in experter i regeringens krisorgan, som rådgivare men inte som beslutsfattare

I fallen Estonia och tsunamin var förloppet extremt snabbt. Det mest akuta skeendet brukar vara några dygn vid stora skogsbränder, översvämningar eller snökaoset som isolerade Gävle i december 1998. På ett sätt som överträffar de flesta länder har regering och myndigheter i Sverige ofta mer förvärrat än mildrat kriser. Den svagaste länken i det svenska krishanteringssystemet har gång på gång varit regeringschefen personligen. Inte minst våra finländska grannar måste förundras.

Det finns rader av exempel på bristande svensk ledningsförmåga. Jag kan bara ange ett sentida exempel där det i stället fungerade bra. När ÖB misstänkte att Sovjet skulle söka frita den grundstötta U 137 vid Karlskrona ringde han hem till Thorbjörn Fälldin för att få statsministerns besked. Fälldin svarade med två ord, ”håll gränsen”. Den som förmådde hålla huvudet kallt klart var alltså en norrländsk skogsbonde. Det påminner om när grosshandlare Hamrin från Jönköping ställde sig i kön inför banköppnandet på måndagen efter Kreugers självmord.

Författaren är f d riksdagsledamot och redaktör. Han är ledamot av KKrVA.

Mer av samma skribent