Min profession är i grunden krigföring och inte polisiär verksamhet. Trots detta har jag genom tjänstgöring i utlandsstyrkan fått erfarenheter som få andra i Sverige gällande hantering av kravaller. Det vill jag kort utveckla i den här artikeln.

För det första: En stor eloge och en genuin beundran till de enskilda poliser som med risk för sitt eget liv och sin egen hälsa stod upp för den svenska demokratin under kravallerna under påskhelgen 2022. För det andra: Varför fick de enskilda poliserna inte bättre stöd av ledarskapet, såväl inom polisen som det politiska ledarskapet? Detta trots att det finns tydliga erfarenheter på området sedan tidigare.

Som bataljonschef för den andra svenska bataljonen sommaren 2000 upplevde jag och mina soldater mycket allvarliga och påfrestande kravaller som vi på många sätt rapporterade om tillbaka till Sverige. Som brigadchef i samma område befann jag mig några år senare med mina underställda soldater i liknande situationer under kravallerna i mars i Kosovo 2004. Mellan dessa händelser hade de så kallade Göteborgskravallerna påvisat påtagliga brister hemma i Sverige vad avser förmågan att hantera kravaller.

Erfarenheterna från händelserna 2000, 2001 och 2004 och från andra händelser såväl i Sverige som i andra nationer är mycket tydliga och har hela tiden varit tillgängliga för ledningen inom den svenska polisen och den politiska ledningen i Sverige:

  1. Se till att ha en kompetent underrättelsetjänst som inte nöjer sig med att konstatera att det mesta är som det brukar. Det gäller att med misstänksam helhetssyn gräva djupt, inte utesluta några handlingsmöjligheter och att framföra även det som den politiska ledningen inte vill höra.
  2. Se till att polisen har den utrustning på plats som de kommer att behöva (hjälmar, kroppsskydd, sköldar, pepparspray, tårgas, gummikulor, vattenkanoner, skjutvapen och annat) för att hantera alla tänkbara händelseutvecklingar.
  3. Se till att personalen är övad och i övrigt förberedd för att hantera massiva kravaller. Detta gäller inte minst chefer på olika nivåer inom polisen som behöver vara utbildade och övade i att leda verksamhet som syftar till att förbygga och motverka kravaller.
  4. Se till att kraftsamla så många resurser som möjligt, såväl personal som materiel, till de områden där vi bedömer att kavaller kan utbryta. Styrka och potentiell våldsutveckling är till syvende och sist det som räknas när man har att göra med våldsverkare, såväl globalt, nationellt som i enskilda delar av Sverige.
  5. Underskatta inte motståndaren! Planera verksamheten utifrån vad som KAN hända, inte utifrån vad vi hoppas skall hända.

Det som har hänt har hänt och det enda som vi kan påverka är som vanligt framtiden. Om vi hade varit i USA eller många andra länder hade personer i ledningen för polisen och politiska befattningshavare nu fått lämna sina befattningar för att de inte hade löst sina uppgifter och dessutom utsatt sin personal för livsfarliga situationer helt i onödan. Så hanterar vi ju inte saker i Sverige, vilket många av oss i grunden beklagar.

Då återstår att vädja till dem som har att fatta beslut på myndighets- och politisk nivå att vakna. Det finns utomordentligt många mycket tydliga erfarenheter hur man ska hantera kravaller som redovisats i den här artikeln och utöver detta många ytterligare tillfällen. I den här specifika frågan finns kompetens också hos tidigare chefer inom polisen från perioder när svensk polis har varit mycket kompetent i att förbygga och hantera kravaller. Den kompetensen finns bland annat inom Kungliga Krigsvetenskapsakademien. Sluta tro att det värsta inte kan hända också här i Sverige och agera utifrån de uppdrag som Sveriges medborgare genom sina folkvalda ombud har givit er.

Polisledningen men framför allt den politiska ledningen behöver undersöka om svensk polis kan få hjälp från andra aktörer i Sverige och andra nationer för att lösa den här viktiga och svåra uppgiften.

Om ni behöver hjälp finns många i det svenska samhället med egna erfarenheter och inhämtade expertkunskaper som kan ge er goda råd. Låt inte prestigen och inbillningen att bara för att man är en statlig myndighet så klarar men allting själv. Således att inte än en gång handla så att människoliv, materiella tillgångar och våra nationella målsättningar äventyras.

Författaren är generalmajor och tidigare arméchef. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

Mer av samma skribent