En av de mest omdebatterade nya fenomenen i regeringens försvarsreform är införandet av tidvis tjänstgörande anställda (GSS/T). Denna kategori som i huvudsak gör en civil karriär, men ibland tjänstgör i Försvarsmakten väcker känslor och debatt. Diskussionen har rört fördelningen mellan de som ständigt tjänstgör (GSS/K) och de tidvis tjänstgörande. Försvarsmakten har av förståeliga skäl velat bestämma innehållet självt av effektivitetsskäl, men kanske också för en oro att GSS/T blir en budgetregulator. Så blev det ju först med repetitionsutbildningen, och sen grundutbildningen, i det gamla värnpliktssystemet. Den politiska nivån har velat ha en större andel GSS/T, antagligen för folkförankringens skull.

Nästa område har varit rekrytering av dessa anställda, vilket haft en trög start. När Försvarsmakten kraftigt korrigerade sina siffror nedåt för 2011 första halva blev reaktionen kraftig från Försvarsdepartementet. Nu pågår en febril rekrytering runt om i landet för att med hjälp av interimskontrakt uppnå årets mål, vilket jag bedömer att Försvarsmakten kommer att lyckas med. Om det sedan finns officerare och pengar att öva dessa i full utsträckning är emellertid en annan fråga.

Eftersom omläggningen av personalförsörjningssystem gått ganska fort, så har inte samhället riktigt hängt med. Parallellt med genomförandet av fattade beslut genomförde kammarrättspresident Thomas Rolén på uppdrag av regeringen en utredning – Personalförsörjningen i ett reformerat försvar – som kom i november förra året.

Reaktionerna på denna blev starka från Svenskt Näringsliv, som i ett skarpt remissvar avstyrker utredningens förslag. Det är framförallt rätten till omfattande ledighet och rehabiliteringsansvaret för de tidsvis tjänstgörande anställda som organisationen vänder sig emot.

Detta är ett stort bekymmer för genomförandet av reformen. Vi riskerar att en viktig aktör inte är med på båten, vilket kommer att påverka de potentiella anställda och lokala arbetsgivare. I det gamla systemet fanns en stor acceptans från gamla SAF för reservofficerarnas tjänstgöring. Dessa medförde civila kompetenser till försvaret och förde tillbaka ledarskapsfärdigheter. Ett ömsesidigt utbyte mellan försvar och arbetsgivare. Om de senare inte är med, så kommer det i realiteten inte spela någon roll vilka författningsändringar och speciallagar som skrivs efter utredningen. Om Svenskt Näringsliv säger nej, så kommer detta att sprida sig hos dess medlemmar. Därför måste de olika sidorna mötas för att inte luften skall gå ur reformen.

Jag anser att Svenskt Näringsliv spetsar till den totala ledigheten för GSS/T i sitt remissvar. Profilen att en arbetstagare startar med sex månaders provanställning hos Försvarsmakten och därefter insats som mall för GSS/T ledighetsuttag, är snarare ett undantag än en regel. Den troligaste profilen är att en ung människa först genomför utbildning och insats vid Försvarsmakten, och sedan söker en anställning hos en privat arbetsgivare. Det som sedan kommer är övningsverksamhet ibland och antagligen insats till efter några år.

När det gäller ledighet inför denna, så vill den civile arbetsgivaren ha uppskovsrätt i likhet med exempelvis en anställd som söker studieledighet. Svenskt Näringsliv anser att föreslagna tre månader är för lite med hänvisning till andra ledighetsskäl. Organisationen skulle också vilja att Försvarsmakten har en informationsskyldighet mot företagen för att varsko om planerad verksamhet. Normalt ligger ansvaret hos den enskilde, vilket också utredningen föreslår. Här skulle det kunna vara möjligt att slå ihop frågorna och skapa incitament för Försvarsmakten att genomföra en god planering. Om Försvarsmakten fick en informationsskyldighet och uppskovsrätten kopplades till tidpunkt för varsel, så skulle alla i längden vinna på detta. Som exempel: Om Försvarsmakten informerar sex månader före planerad verksamhet blir arbetsgivarens uppskovsrätt tre månader, om Försvarsmakten missar denna tidpunkt, så blir uppskovsrätten sex månader istället.

I den andra knäckfrågan om rehabilitering, så är jag böjd att hålla med Svenskt Näringsliv. Om skadan uppstår vid tjänstgöring i Försvarsmakten, så borde ansvaret åligga myndigheten. Jag uppfattar att det är arbetsrehabilitering som avses. Den medicinska vården och rehabilitering är det ju kommun och landsting som är huvudmän för. Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB) genomförde för några år sedan en utredning om samhällets kostnader för vägtrafikolyckor som belyser frågan om börda på ett intressant sätt.

Vägtrafikolyckor innehåller en skadeprofil som till del överlappar försvarets (exvis traumaskador). I utredningen kan vi läsa att under det undersökta året skadades drygt 56000 människor i trafiken. Antal arbetsskador i Försvarsmakten har legat på 2-3000 under en period av år. Det innebär ungefär 4 % av antalet som skadas i trafiken.

Kostnaderna för rehabilitering av trafikskadade kostar 170 miljoner kr, medan produktionsbortfallet motsvarar 8,7 Mdr kr per år. Omsatt till Försvarsmakten med genomsnittssiffror skulle det innebära ungefär 7 milj kr i kostnader för rehabilitering varje år, varav en stor del skulle vara ständigt tjänstgörande GSS, taktiska officerare, specialistofficerare eller civila. Produktionsbortfallet för GSS/T skulle däremot drabba i första hand den civile arbetsgivaren istället.

Det borde vara möjligt att hitta lösningar mellan arbetsmarknadens olika parter och staten för att inte riskera utvecklingen av den sjösatta reformen, men det börjar tyvärr bli ont om tid. För framförallt armén är frågan av strategisk betydelse, det gäller att få fart i organistaionen. Här är mitt bidrag till möjlig lösning avseende GSS/T.

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare