Den amerikanske generalen Douglas MacArthur lär ha utryckt:
”Historien om militärt misslyckande kan sammanfattas i två ord: för sent. Det är för sent att förstå den potentiella fiendens dödliga mål; det är för sent att inse livsfaran; för sent i förberedelserna; det är för sent att förena alla möjliga krafter att stå emot; det är för sent att skapa en relation med sina vänner.”
Det nuvarande säkerhetspolitiska läget i vår del av världen beskrivs av auktoriteter på området som mer allvarligt än på länge. Inte minst Sveriges Försvarsmakt använder tydliga och allvarliga ord på ett sätt som saknar motstycke sedan länge tillbaka. Beskrivningarna har kulminerat under Folk och Försvars rikskonferens 2022. Det är bra att de som har uppdraget att bedöma hot mot Sverige talar klartext till medborgarna och de politiska uppdragsgivarna.
Det anmärkningsvärda är att uppvaknandet är alltför sent för att kunna betecknas som godkänt. Det som nu sker i vårt närområde kunde anas redan för många år sedan. En av Sveriges försvarsgrenschefer uttryckte redan 2016 att vi vid en olycklig händelseutveckling kunde vara i krig redan inom några år. Slutsatsen av det uttalandet var att vi redan då behövde ta ytterligare krafttag för att rätta till situationen, tillföra ekonomiska medel, öka krigsdugligheten i Försvarsmakten och därigenom skicka tydliga signaler till omvärlden.
Reaktionen från Försvarsmaktens högsta ledning blev en helt annan. De budskap som i stället basunerades ut var att Försvarsmakten aldrig tidigare har varit så duglig. Vad man avsåg redovisades aldrig men de årliga krigsförbandsvärderingarna vittnade om något helt annat. De upprepade rapporterna om den undermåliga krigsdugligheten bortförklarades av Försvarsmaktens ledning. Några behov att tillföra ytterligare ekonomiska medel utrycktes följaktligen inte och utan pengar höjs ingen krigsduglighet. När Överbefälhavaren 23 april 2016 intervjuades i TV 4 fick han cirka nio minuter in i intervjun frågan om ekonomin är tillräcklig. Ännu mer förvånande än det jakande svaret på den frågan var svaret på följdfrågan att Försvarsmakten inte behöver ytterligare ekonomiska tillskott så länge som det föreligger en balans mellan uppdrag och resurser [Sic!]. Exakt hur orden föll framgår av intervjun https://www.youtube.com/watch?v=-vRzI4nW3ws
När Riksrevisionen 2021 mycket tydligt rapporterade att tillväxten av Svenska Arméns krigsduglighet är underfinansierad och alltför långsam, gick tankarna tillbaka till MacArthurs två ord: för sent.
Samtidigt som Försvarsmaktens ledning valde att tiga om den bristande krigsdugligheten och underfinansieringen av Försvarsmakten förde man också fram ett budskap om att sannolikheten för ett väpnat angrepp mot Sverige var låg. Hur man hade räknat valde man att aldrig förklara, trots att frågan ställdes många gånger. Sannolikhetslära är användbar om man ska beräkna sannolikheten för att slå en viss siffra med en tärning eller dra ett visst kort ur en kortlek, men duger inte när det gäller att bedöma risken för militära angrepp mot Sverige. Det förklarade tre ledamöter i Krigsvetenskapsakademien januari 2018 i debattartikeln ”Farligt bygga försvaret på gissningar om sannolikhet” https://www.svd.se/farligt-bygga-forsvaret-pa-gissningar-om-sannolikhet. Trots detta fortsatte Försvarsmaktens ledning att föra fram sitt budskap om låg sannolikhet för väpnat angrepp. Lågvattenmärket var när man dessutom förledde Sveriges statsminister att vid Folk och Försvars årskonferens framföra samma irrläror.
Det var först när försvarsberedningen uttryckte att ett väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas, det vill säga att det faktiskt kan bli krig, som Försvarsmakten gradvis började förändra sitt narrativ. Idag är Försvarsmakten mycket tydlig med budskapet. Så tydlig att man nyligen döpte en filmserie på Försvarsmaktens hemsida till inte ”Om kriget kommer” utan ”När kriget kommer”.
Problemet är att de budskap som Försvarsmaktens ledning valde att inte förmedla till medborgarna och de politiska beslutfattarna gjorde att värdefull tid gick till spillo. De förlorade år som Sverige kunde ha vaknat upp och arbetat med att förbättra krigsdugligheten vid Försvarsmaktens förband och därmed höja tröskeln för militärt angrepp går inte att ta tillbaka. Tiden kunde ha använts till att bland annat anskaffa den ammunition som i dagarna meddelas saknas. Visst har både politiska och militära beslutsfattare tagit positiva beslut om Försvarsmaktens utveckling men – för sent. Den politiska och militära ledningen slår sig ofta för bröstet när de förklarar vilka kraftfulla beslut som de har fattat. Den som vill påstå att ingen tid har förlorats och att vi idag har den krigsduglighet inom Försvarsmakten som vi behöver, får framföra den uppfattningen och gärna förklara hur man resonerar.
Kunskapen om Försvarsmaktens bristande krigsduglighet, den ekonomiska otillräckligheten och att ett land i vårt närområde har förmåga att militärt angripa oss har funnits i många år. De få röster inom Försvarsmakten som vågade vittna om detta tystades eller valde att lämna Försvarsmakten.
Det råder inga tvivel om att det förhåller sig på det sättet som beskrivs. Det som möjligen bara Försvarsmaktens ledning kan svara på är orsakerna. Var det på grund av att man inte förstod bättre, att man inte vågade tala om sanningen för medborgarna och de politiska beslutsfattarna eller var det på grund av något annat?
Hertigen av Wellington menade att ”The whole art of war consists in getting at what is on the other side of the hill.” En slutsats av hans visa ord är att det är viktigt att försöka, inte bara geografiskt utan också tidsmässigt, bedöma vad som kommer att hända i framtiden. Att bara se till vad som händer för tillfället är helt enkelt inte tillräckligt bra. För en organisation som Försvarsmakten, med ansvar för bedömningar om Sveriges säkerhet, duger det inte att kortsiktigt anpassa sina budskap till vad andra tycker. Den kompetens och makt man är given behöver användas fullt ut för att göra och förmedla korrekta bedömningar om vad som kommer att inträffa i framtiden.
Det som har beskrivits är alltför sent vidtagna åtgärder. Om vi som nation hade agerat på de fakta som hela tiden fanns och inte bara det som Försvarsmakten valde att framföra, hade vår situation varit betydligt bättre.
Alla, människor och organisationer så också Försvarsmaktens högsta ledning, har att ta ansvar inte bara för vad de gör, utan också för vad de inte gör!
