Ett vapensystem som fungerar idag kan vara verkningslöst om sex månader. En taktik som ger effekt denna vecka kan nästa vecka vara överträffad av motståndaren. Krigets utveckling i Ukraina visar därför inte bara betydelsen av drönare, telekrig, innovation eller artificiell intelligens. Det visar betydelsen av att kunna förändras snabbare än motståndaren. Försvarsmakten behöver inte bara bli snabbare på att förändras. Vi behöver bli bättre på att avgöra vad som ska förändras snabbt, vad som ska standardiseras och vad som inte ska institutionaliseras överhuvudtaget.
Jag påstår att framtidens militära övertag inte enbart kommer avgöras av vem som har de bästa systemen eller den bäst övade personalen utan av vem som snabbast kan upptäcka förändringar, på samtliga nivåer, förstå deras betydelse och omsätta förståelsen i förändrad taktik, teknik och organisation.
Förmågan att anpassa sig bör betraktas som en självständig militär förmåga likt andra militära förmågor. I likhet med vad jag framfört tidigare räcker det inte att ha innovationsverksamhet, exempelvis genom experimentkontor eller periodiska stridslaboratorier.[1] Organisationen behöver etablera en kontinuerlig cykel i form av: observera, identifiera problem, utveckla en tillräcklig lösning, prova, sprida, mäta effekt, modifiera igen. En form av ”förmågeutvecklingens OODA-loop” som tar sig an ”krigets krav” på ett mer ändamålsenligt sätt än de traditionella utvecklingsprocesserna.
Väl medveten om att det här är ett ämne som diskuterats mycket de senaste fem åren vill jag ändå beskriva hur jag ser på det anpassningskrig vi ser i Ukraina och själva står inför. I den här och kommande artiklar vill jag också diskutera hur Sverige kan bygga en försvarsmakt som förmår förändras lika snabbt som nästa krig kräver. Med anpassning avser jag här förändringar som görs som svar på ett observerat problem eller en förändring i den operativa miljön. För vi är alla överens om ATT Försvarsmakten behöver kunna anpassa sig fort, vad som kanske inte är lika etablerat är HUR vi tar oss dit.
Den traditionella utvecklingen
Försvarsmaterielprocessen är ofta kritiserad för att vara långsam, men den försiktiga hastigheten har en funktion i fredstid. Processen skapar långsiktighet och bidrar till såväl försörjningssäkerhet som verksamhetssäkerhet. Detta helt enkelt för att processen är anpassad för en tid där det inte finns någon egentlig brådska, och således använder tiden för att ta fram dokumentation, tillse att standardisering följs och att slutprodukten håller hög kvalité. Den traditionella processen är långsam av en anledning. Kraven på dokumentation, säkerhet, interoperabilitet och livscykelhantering minskar risker som en snabb lokal lösning inte behöver hantera.
Under flera decennier kunde svensk försvarsplanering utgå från långa tidshorisonter för anskaffning och förmågeutveckling. Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina den 24 februari 2022 har den tidshorisonten blivit betydligt kortare och puttat oss närmare krigets utvecklingslogik.
Krigets utvecklingslogik
Att krig kräver förändring snabbt är något vi lärt oss av tidigare krig. En bristande förmåga att snabbt anpassa sig till fiendens införande av nya förmågor eller ny teknik leder oundvikligen till att soldater dör och kan innebära att krig förloras. Försvarsmakten befinner sig just nu mitt i den paradox som gäckat, och fortsätter gäcka, världens försvarsmakter. Nämligen kravet på att vara både en effektiv organisation som kan utföra livsfarliga uppgifter närmast rutinmässigt (det så kallade ryggmärgsbeteendet), samtidigt som den måste kunna anpassa sig och etablera nya rutinmässiga beteenden; inte sällan påtvingat av en motståndare.[2] Trots att vi inte är i krig befinner vi oss ändå i vad som kan kallas för krigets utvecklingslogik som kräver hastighet, tillgänglighet, korta iterationer och lokal problemlösning för att kunna uppnå omedelbar effekt. Krigets logik innebär inte att kvalitet eller säkerhet blir oviktiga. Däremot förändras avvägningen mellan perfektion och tid. I krig är lösningens värde en funktion av både effekt och tid. En lösning som ger 80 procent av den önskade effekten idag kan vara militärt mer värdefull än en hundraprocentig lösning som når förbandet imorgon.
Det är här konflikten uppstår för Försvarsmakten där vi befinner oss just nu. Regelverk, ekonomistyrning, ansvarsförhållanden och etablerade processer är fortfarande utformade för en mer traditionell utvecklingslogik. Samtidigt som omvärldsläget och politiken, och i förlängningen den svenska medborgaren, kräver ett försvar som inte bara är redo att ”fight tonight” utan som också kan fortsätta slåss över en oöverskådlig tid.
Fyra nivåer av anpassning
För att Försvarsmakten ska kunna anpassa sig snabbt till rådande förutsättningar behöver anpassningar kunna ske på fyra nivåer: teknisk, taktisk, organisatorisk och institutionell. Indelningen är en förenkling, inspirerad av forskning på militär anpassning, innovation och organisatoriskt lärande.[3] Nivåerna ska inte förstås som en linjär trappa där varje teknisk förändring så småningom ska bli institutionell. De beskriver snarare hur djupt en förändring behöver slå igenom i organisationens teknik, beteenden, struktur och institutionella system. Grovt förenklat kan nivåernas normala tidshorisont beskrivas som från timmar (nivå 1) till flera år (nivå 4).
Nivå 1 – Teknisk anpassning (Verktyget)
Teknisk anpassning innebär att en befintlig militär förmåga modifieras genom förändringar i materiel, komponenter, mjukvara eller systemkonfiguration, utan att dess grundläggande organisatoriska användning behöver förändras. Det vi har idag är det vi kommer att ha i kriget imorgon och således är det den första nivån av anpassning. Vi förändrar det vi har. Den tekniska nivån kan ligga mycket nära den faktiska striden och tillåter därför de kortaste anpassningscyklerna. Det är här vi ser lokala anpassningar kring utrustningens funktionalitet, vilka frekvenser som är lämpade för det specifika området eller vilken mjukvaruversion i drönaren som ger bäst effekt. Här modifieras helt enkelt det befintliga systemet på plats direkt av operatören eller av tekniker.
Nivå 2 – Taktisk anpassning (Användningen)
Taktisk anpassning innebär att en befintlig förmåga används på ett nytt sätt, kombineras med andra förmågor eller ges en förändrad roll för att möta en förändring hos motståndaren eller i stridsmiljön. När vi övar med vår materiel övar vi in rutinmässiga sätt att använda utrustningen för att den ska komma till sin rätt. Det bildar ett grundläge som vi sen utgår ifrån när verkligheten gör sig påmind. Här anpassas hur tekniken används, oavsett om den är modifierad eller ej. Det kan handla om flyghöjder, hur sensorer kombineras eller lokala skyddsåtgärder som måste införas för att kunna fortsätta använda kritiska förmågor. Här är den taktiska chefen den centrala aktören.
Nivå 3 – Organisatorisk anpassning (Strukturen)
Organisatorisk anpassning innebär förändringar av enheters struktur, ansvar, kompetensfördelning, beslutsmandat eller resursfördelning för att bättre kunna utnyttja eller möta en förändrad militär verklighet. Problemet som vi står inför kan inte lösas genom att bara modifiera utrustning eller taktik. Det krävs en organisatorisk förändring för att uppnå en önskvärd effekt ute på stridsfältet. Exempelvis att vi går från att ha en SUAV-grupp på en bataljon till att ha en förstärkt sensorpluton med flera förmågor. Ett annat exempel är ledningsplatser. Om återkommande fientlig bekämpning tvingar förbandet att arbeta med mindre, distribuerade och mer rörliga staber räcker det till slut inte att ändra antenner eller grupperingsteknik. Själva ledningsorganisationen kan behöva förändras. Anpassningar som kan ta enstaka månader upp till år att genomföra beroende på hur omfattande de behöver vara.
Nivå 4 – Institutionell anpassning (Systemet)
Institutionell anpassning innebär att erfarenheter leder till varaktiga förändringar i doktrin, utbildning, materielprocesser, personalstruktur, regelverk, resursfördelning eller andra system som formar organisationens långsiktiga beteende. Den kan anses vara genomförd när organisationen inte längre är beroende av de individer som först löste det identifierade problemet. Om det på nivå 1 upptäcks att det behövs programmerare för att anpassa drönarna vid fronten, är det på nivå 4 som den formella utbildningen och karriärvägarna fastställs, tillsammans med förvaltning av mjukvara och hur anskaffning av den specifika mjukvaran ska ske. Det är här de stora utmaningarna ligger med ett slagfält som förändras kontinuerligt på årsbasis. Institutionen, i det här fallet Försvarsmakten, har ett invant mönster där utveckling och planering sker med en planeringshorisont som befinner sig tio eller femton år fram i tiden.
Ju djupare förändringen går, desto längre tid tar den
Problemet är inte brist på förändring. Problemet är att kunna skilja tillfälliga lösningar från bestående lärdomar. Förändringar sker ofta snabbare än organisationen förmår identifiera, selektera, sprida och institutionalisera de erfarenheter som faktiskt bör överleva nästa anpassningscykel. Helt enkelt för att nivå 4 inte kommer att hinna med att förändra exempelvis utbildningshandböcker i samma hastighet som nivå 1 modifierar hur en sensor används.
Samtidigt är det verkligheten vi har att acceptera. Alla förändringar på nivå 1 varken kan eller ska institutionaliseras. Snarare behöver organisationen välja rätt saker att förändra, det vill säga identifiera de förändringar som inte är situationsanpassade eller lokala fenomen. Försvarsmakten kommer inte att gynnas av att bli snabbare på att institutionalisera alla förändringar då de sannolikt kommer bli utdaterade innan ett beslut hunnit effektueras i organisationen. En organisation kan alltså vara snabb på att förändras och ändå anpassa sig fel. Anpassningsförmåga handlar därför inte bara om hastighet utan om förmågan att välja vilka erfarenheter som ska spridas och vilka som ska tillåtas dö lokalt. Det kan tyckas märkligt att argumentera för att Försvarsmakten ska bli bättre och snabbare på att förändra sig, och samtidigt säga att det inte ska ske snabbt. Det är den paradoxen jag tidigare nämnde där organisationen både ska vara föränderlig och rutinmässigt kunna hantera något av det farligaste en nation kan stå inför, krig.
Ett sätt att komma åt paradoxen är att mandaten till förändring tillåts finnas långt ner i organisationen. Alltså att operatören på den lägsta nivån har mandat att öppna ”den svarta lådan” som är ett tilldelat system och genomföra de modifikationer som behövs för att fortsatt kunna nyttja ett visst system. Att chefen på plats möts av förståelse när denne använder materiel på ett sätt som den inte var utformad för, och att förbandschefer har mandat att genomföra organisatoriska förändringar utan att begränsas av beslutade organisationsstrukturer. När de tre nivåerna har den formen av fördefinierade grader av frihet, kan den högre nivån frigöra sig från detaljer och lägga kraft på att hitta de bestående lärdomarna och omsätta dessa.
Det framtida övertaget kommer inte endast ligga i bättre teknik utan i bättre lärande
Den försvarsmakt som snabbast utvecklar nya lösningar kommer inte nödvändigtvis att vinna. Fördelen tillfaller snarare den organisation som kan låta tusentals lokala adaptationer ske, snabbt identifiera vilka som fungerar och därefter sprida rätt erfarenheter utan att samtidigt stelna i gårdagens lösningar. På det adaptiva slagfältet blir därför förmågan att lära, glömma och lära om snabbare än motståndaren en framgångsfaktor.