Fria kriget i försvarspolitiken

Försvarsminister Sten Tolgfors (M) aviserade nyligen tillsammans med sina kollegor i Alliansens utrikes- och försvarsgrupp på DN-debatt Försvarsministern DN Debatt att Försvarsberedningen skall få ett nytt uppdrag, nämligen att förbereda 2014 års försvarspolitiska inriktningsbeslut.

Det tycker inte hans partikollega och ledamoten i Försvarsutskottet, Rolf K Nilsson. I en replik Rolf K Nilsson DN Debatt kräver Nilsson att Försvarsberedningen läggs ner eftersom dess beslut inte är förankrade och sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Dessutom har beredningens tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut därom, enligt Rolf K Nilsson.

Försvarsberedningen är ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Dessa konsultationer sker inte efter det att regeringen har bestämt sig och lämnar sitt förslag till riksdagen, beredningens arbete är istället att tänka innan regeringen sätter ner foten – både utifrån att man då vet precis hur styrkeförhållandena ser ut kring ett visst beslut och dels utifrån själva sakfrågan.

Sammansättningen har varierat under de 15 år beredningen har funnits i sin nuvarande form, men grundtanken har alltid varit densamma: det är positivt med breda och blocköverskridande överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik och de omfattande reformer och förändringar som Sverige går igenom sedan kalla krigets slut går inte att genomföra hållbart och långsiktigt med mindre än att i alla fall de största partierna – över blockgränserna – är överens om grunderna.

Rolf K Nilsson verkar också se värdet av breda överenskommelser i svensk försvarspolitik. Rent teoretiskt är det förvisso möjligt att dessa breda överenskommelser skulle kunna uppstå i riksdagens Försvarsutskott under behandlingen av regeringens propositioner, men i praktiken är riksdagens arbetssätt utformat i första hand för att identifiera skillnader och redovisa dem än att finna gemensamma lösningar.  

En annan dimension, som aldrig har varit uttalad, är att varje regering som har kommit och gått sedan starten har haft behov av hjälp med att tänka nytt och sedan stöd för att kunna trycka reformerna genom systemet.

Försvarsberedningens uppgift är att vara stigfinnare – i Försvarsberedningen formas politiken och ingen ledamot kan sitta och bläddra i sitt partiprogram när det är dags att bestämma sig kring bordet. De ger nämligen inte några färdiga svar på nya problem, utmaningar och säkerhetspolitiska skeenden och det tvingar fram ett prövande och sökande förhållningssätt. Det betyder på intet sätt att ideologier och bestämda uppfattningar lyser med sin frånvaro, men att det bästa argumentet ofta kan vinna (alldeles oavsett från vilket håll det råkar komma). Man ska därmed inte underskatta den betydelse bredningen har haft för riksdagens mindre partier när det gäller inflytande över politikområdet. Jag syftar inte enbart på oppositionspartier utan även på mindre partier inom ramen för olika former av samarbeten. Om Rolf K Nilsson frågar sina kollegor i Alliansen om de anser att deras inflytande över Försvarsdepartementet ökar utan Försvarsberedningen så tror jag att han hade kunnat få intressanta svar.

Om man ska tänka nytt och stort krävs alltid influenser utifrån – i synnerhet om man är en mindre grupp som känner varandra väl. Försvarsberedningen har därför under alla år tagit in kunskap utifrån, t.ex. genom föredragningar av experter och studieresor. I beredningen ingår för övrigt också sakkunniga och experter från regeringskansliet och myndigheter. Det är med andra ord ingen liten grupp som har gömt sig för omvärlden.

Men självklart kan man diskutera om beredningen har uppfyllt sitt uppdrag att bidra till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, apropå Rolf K Nilssons uppfattning om att det har varit en sluten och elitistisk verksamhet, men är lösningen att allt förberedelsearbete ska äga rum i regeringskansliet innan det redovisas i en färdig proposition till riksdagen? Jag tror inte det.

Om man inte anser att det finns särskilda skäl för breda överenskommelser i försvars- och säkerhetspolitiken och anser att öppenhet och transparens garanteras främst genom en stormig debatt, då förstår jag Rolf K Nilssons krav på att Försvarsberedningen ska läggas ner. Det räcker med att peka på de senaste två åren för att poängen ska gå fram – utan en Försvarsberedning i arbete råder fria kriget i försvarspolitiken. Det är nämligen två år sedan Försvarsberedningen lämnade sin senaste rapport och Nilssons tes kan således prövas: Har öppenheten varit större utan beredningen? Debatten vettigare? Möjligheten att påverka bättre?

Som jag ser det har det snarare varit så att partierna har krupit ner i sina respektive skyttegravar, hemfallit åt önsketänkanden respektive svartmålning och att det mig veterligt aldrig under dessa 15 år har varit så stora osäkerheter om planeringsläge, ekonomi kontra inriktning samt tunnelseende vad gäller internationell säkerhetspolitisk utveckling och svensk position, som nu.

Detta är naturligtvis en subjektiv bedömning och det är självklart att en Försvarsberedning i arbete inte hade varit en universalmedicin mot alla dessa tillstånd, men jag är övertygad om att beredningen – om den hade fått fortsätta efter rapporten 2008 – hade klarat av att samla partierna även fortsatt kring de helt avgörande vägvalsfrågorna, som t.ex. personalförsörjningen. Det hade varit till gagn för verksamheten både vad gäller inriktning, ekonomi och inte minst de människor som på olika sätt ingår i systemet nu och sedan.

Det är beklagligt att Rolf K Nilsson, som tillhör det parti som innehar såväl försvarsministerposten som ordförandeposten i Försvarsberedningen, är missnöjd med den förankring och diskussion som har skett. Han skriver dessutom att beredningens rapporter inte får kritiseras eller ifrågasättas, vilket är en smula missvisande om man går tillbaka några år och granskar debatterna efter det att beredningen har redovisat sina slutsatser och förslag. Nisson själv har ju t.ex. själv varit en flitig kritiker och det välkomnar jag i pluralismens namn.

Rolf K Nilsson pekar dock på viktiga punkter som alltid måste diskuteras och det finns naturligtvis alltid både möjlighet och skäl till förbättringar. Min uppfattning är att det behövs mer breda överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik, inte mindre och jag kan i dagsläget inte se hur något annat forum eller någon annan funktion kan överta beredningens roll.

Till sist vill jag ta till brösttoner och hävda att Sverige fortfarande hade stått och stampat, vilset i den nya tiden, räddhågset inför internationella samarbeten och utan reformtryck gentemot Försvarsmakten och dess stödmyndigheter, om det inte hade varit för Försvarsberedningens arbete sedan 1995. Bevisa mig gärna om motsatsen.

Annika Nordgren Christensen, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien avd. V. Fd ledamot av Försvarsberedningen (MP) 1995-2009.

Mer av samma skribent