Fria kriget i försvarspolitiken
Försvarsminister Sten Tolgfors (M) aviserade nyligen tillsammans med sina kollegor i Alliansens utrikes- och försvarsgrupp på DN-debatt Försvarsministern DN Debatt att Försvarsberedningen skall få ett nytt uppdrag, nämligen att förbereda 2014 års försvarspolitiska inriktningsbeslut.
Det tycker inte hans partikollega och ledamoten i Försvarsutskottet, Rolf K Nilsson. I en replik Rolf K Nilsson DN Debatt kräver Nilsson att Försvarsberedningen läggs ner eftersom dess beslut inte är förankrade och sällan eller aldrig ställs inför en verklig granskning. Dessutom har beredningens tankar passerat bäst-före-datum när riksdagen ska fatta beslut därom, enligt Rolf K Nilsson.
Försvarsberedningen är ett forum för konsultationer mellan regeringen och representanter för de politiska partierna i riksdagen. Dessa konsultationer sker inte efter det att regeringen har bestämt sig och lämnar sitt förslag till riksdagen, beredningens arbete är istället att tänka innan regeringen sätter ner foten – både utifrån att man då vet precis hur styrkeförhållandena ser ut kring ett visst beslut och dels utifrån själva sakfrågan.
Sammansättningen har varierat under de 15 år beredningen har funnits i sin nuvarande form, men grundtanken har alltid varit densamma: det är positivt med breda och blocköverskridande överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik och de omfattande reformer och förändringar som Sverige går igenom sedan kalla krigets slut går inte att genomföra hållbart och långsiktigt med mindre än att i alla fall de största partierna – över blockgränserna – är överens om grunderna.
Rolf K Nilsson verkar också se värdet av breda överenskommelser i svensk försvarspolitik. Rent teoretiskt är det förvisso möjligt att dessa breda överenskommelser skulle kunna uppstå i riksdagens Försvarsutskott under behandlingen av regeringens propositioner, men i praktiken är riksdagens arbetssätt utformat i första hand för att identifiera skillnader och redovisa dem än att finna gemensamma lösningar.
En annan dimension, som aldrig har varit uttalad, är att varje regering som har kommit och gått sedan starten har haft behov av hjälp med att tänka nytt och sedan stöd för att kunna trycka reformerna genom systemet.
Försvarsberedningens uppgift är att vara stigfinnare – i Försvarsberedningen formas politiken och ingen ledamot kan sitta och bläddra i sitt partiprogram när det är dags att bestämma sig kring bordet. De ger nämligen inte några färdiga svar på nya problem, utmaningar och säkerhetspolitiska skeenden och det tvingar fram ett prövande och sökande förhållningssätt. Det betyder på intet sätt att ideologier och bestämda uppfattningar lyser med sin frånvaro, men att det bästa argumentet ofta kan vinna (alldeles oavsett från vilket håll det råkar komma). Man ska därmed inte underskatta den betydelse bredningen har haft för riksdagens mindre partier när det gäller inflytande över politikområdet. Jag syftar inte enbart på oppositionspartier utan även på mindre partier inom ramen för olika former av samarbeten. Om Rolf K Nilsson frågar sina kollegor i Alliansen om de anser att deras inflytande över Försvarsdepartementet ökar utan Försvarsberedningen så tror jag att han hade kunnat få intressanta svar.
Om man ska tänka nytt och stort krävs alltid influenser utifrån – i synnerhet om man är en mindre grupp som känner varandra väl. Försvarsberedningen har därför under alla år tagit in kunskap utifrån, t.ex. genom föredragningar av experter och studieresor. I beredningen ingår för övrigt också sakkunniga och experter från regeringskansliet och myndigheter. Det är med andra ord ingen liten grupp som har gömt sig för omvärlden.
Men självklart kan man diskutera om beredningen har uppfyllt sitt uppdrag att bidra till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten, apropå Rolf K Nilssons uppfattning om att det har varit en sluten och elitistisk verksamhet, men är lösningen att allt förberedelsearbete ska äga rum i regeringskansliet innan det redovisas i en färdig proposition till riksdagen? Jag tror inte det.
Om man inte anser att det finns särskilda skäl för breda överenskommelser i försvars- och säkerhetspolitiken och anser att öppenhet och transparens garanteras främst genom en stormig debatt, då förstår jag Rolf K Nilssons krav på att Försvarsberedningen ska läggas ner. Det räcker med att peka på de senaste två åren för att poängen ska gå fram – utan en Försvarsberedning i arbete råder fria kriget i försvarspolitiken. Det är nämligen två år sedan Försvarsberedningen lämnade sin senaste rapport och Nilssons tes kan således prövas: Har öppenheten varit större utan beredningen? Debatten vettigare? Möjligheten att påverka bättre?
Som jag ser det har det snarare varit så att partierna har krupit ner i sina respektive skyttegravar, hemfallit åt önsketänkanden respektive svartmålning och att det mig veterligt aldrig under dessa 15 år har varit så stora osäkerheter om planeringsläge, ekonomi kontra inriktning samt tunnelseende vad gäller internationell säkerhetspolitisk utveckling och svensk position, som nu.
Detta är naturligtvis en subjektiv bedömning och det är självklart att en Försvarsberedning i arbete inte hade varit en universalmedicin mot alla dessa tillstånd, men jag är övertygad om att beredningen – om den hade fått fortsätta efter rapporten 2008 – hade klarat av att samla partierna även fortsatt kring de helt avgörande vägvalsfrågorna, som t.ex. personalförsörjningen. Det hade varit till gagn för verksamheten både vad gäller inriktning, ekonomi och inte minst de människor som på olika sätt ingår i systemet nu och sedan.
Det är beklagligt att Rolf K Nilsson, som tillhör det parti som innehar såväl försvarsministerposten som ordförandeposten i Försvarsberedningen, är missnöjd med den förankring och diskussion som har skett. Han skriver dessutom att beredningens rapporter inte får kritiseras eller ifrågasättas, vilket är en smula missvisande om man går tillbaka några år och granskar debatterna efter det att beredningen har redovisat sina slutsatser och förslag. Nisson själv har ju t.ex. själv varit en flitig kritiker och det välkomnar jag i pluralismens namn.
Rolf K Nilsson pekar dock på viktiga punkter som alltid måste diskuteras och det finns naturligtvis alltid både möjlighet och skäl till förbättringar. Min uppfattning är att det behövs mer breda överenskommelser i svensk försvars- och säkerhetspolitik, inte mindre och jag kan i dagsläget inte se hur något annat forum eller någon annan funktion kan överta beredningens roll.
Till sist vill jag ta till brösttoner och hävda att Sverige fortfarande hade stått och stampat, vilset i den nya tiden, räddhågset inför internationella samarbeten och utan reformtryck gentemot Försvarsmakten och dess stödmyndigheter, om det inte hade varit för Försvarsberedningens arbete sedan 1995. Bevisa mig gärna om motsatsen.
Annika Nordgren Christensen, ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien avd. V. Fd ledamot av Försvarsberedningen (MP) 1995-2009.
Annika,
Det viktiga är INTE att tänka nytt utan att tänka rätt.Rätt är enl min mening att beskriva den militära kapacitetsutvecklingen i närområdet eftersom det är hårda verkliga militära fakta som borde dimensionera våra uppgifter och dimensionering av försvarsmakten.
Försvarsberedningen misslyckades med att beskriva ,kommunicera och dra slutsatser på den exponentiella militära kapacitetsutvecklingen i Ryssland och bevekelsegrunderna för den.
Däremot tycker jag försvarsberedningen lyckades väl beskriva kommunicera behovet av en röd tråd och fokus på den operativa uppgifterna för försvarsmakten.
Det rationaliseringsarbetet har ju nu igångsatts bla tack vare just försvarsberedningen så ett stort tack för det arbetet vilket du ju själv bidragit i hög grad.
jag delar helt Rolf K Nilsson kritik avseende parlamentarisk förankring och bristfällig militär analys.
Försvarsmakten löste INTE den uppgiften att förse er med en korrekt beskrivning av de militära nuläget och de beslut som fattats i Ryssland.
En svaghet var att INTE FOI,Utrikespolitiska institutet och framförallt MUST INTE levererade och deltog som ordinarie expertledamöter i försvarsberedningen.
Det felet får vi aldrig upprepa igen ty då riskerar vi att äventyra vår nationella säkerhet.
Med bästa och vänligaste sommarhälsningar
Jan-olov Holm
Problemet har väl varit att beredningen kom att i stort bestå av samma personer under en lång, lång period. Det blir då lätt grupptänkande och internt bekräftande, det kan var och en som suttit i en arbetsgrupp i en längre period bekräfta. Särskilt farligt blir det i det slags idégenererande grupp som försvarsberedningen. Bättre hade kanske varit att se till att nytt blod, och nya sätt att se på utmaningarna, regelbundet fått växla in i arbetet, snarare än att institutionalisera arbetet och låta personer nästan få anställningar i beredningen.
Men jag håller med om att Försvarsberedningen åtminstone framt till tidigt tvåtusental var en viktig och avgörande förändringskraftn för det svenska försvaret.
/Karl
Tack Jan-Olov och Karl för era kommentarer.
Jan-Olov: Jag håller inte med dig om att beredningen misslyckades med att beskriva den ryska utvecklingen och det gör jag inte pga ett fåfängt behov att försvara ngt jag varit delaktig i utan efter en ganska grundlig genomgång av våra texter i samband med Georgienkriget.
Beredningen fick ju som bekant inte analysera den säkerhetspolitiska utvecklingen i samband med detta, vilket flera av oss tyckte vore lämpligt, utan formulerade sig (med försvarspolitiska mått mätt) i relativt hårda ordalag om utvecklingen i Ryssland i en rapport pre Georgien. Det var i den rapporten beredningen bl.a. skrev om ett lackmustest.
Du skriver att det var en svaghet att ”INTE FOI,Utrikespolitiska institutet och framförallt MUST” levererade och deltog som ordinarie expertledamöter i försvarsberedningen. Jag tycker faktiskt inte det. Beredningen fick återkommande föredragningar av nämnda aktörer och särskilt MUST:s underlag tankades rakt in i beredningen.
Jag tycker snarare det är ett problem att andra aktörer och perspektiv än de gängse, representerade av befintliga myndigheter och experter i en ganska trång krets, riskerar att inte bli hörda i vårt lilla land med en mycket begränsad krets försvarspolitiskt initierade och intresserade personer.
Jag menar inte att Försvarsberedningen ska vända sig från FOI etc. utan att man måste garantera att ”systemet” blir motsagd och utmanad. Hela tiden.
Karl: Du är inne på detta och jag kan till del hålla med dig – jag var ju också en del av det problemet med mina många år i beredningen…
Men det finns, som alltid, en annan sida av myntet. Det sökande och prövande arbetssätt som har varit gällande i beredningen, ofta under stort tryck från intressen utifrån, har möjliggjorts av ett stort förtroende och respekt ledamöterna emellan. Det har varit tuffa holmgångar mellan varven, men ständigt en vilja att försöka komma överens och att lyssna till varandras idéer och förslag. Detta hade inte varit möjligt utan en längre tid tillsammans.
Det är naturligtvis svårt, för att inte säga omöjligt, att betrakta detta objektivt när man har varit en del av det, men jag tror att det ideala är att garantera de influenser ”utifrån” som du nämner genom att jobba mycket aktivt med föredragningar och experter – etablerade och nya – på de ämnen som för tillfället behandlas.
Bästa hälsningar,
Annika Nordgren Christensen
Tack Annika för kommentar på kommentar!
ja tycker det är viktigt att försvarsberedningen blir emotsagd och utmanad när den levererar felaktiga fakta.
Detta gällde specifikt den Ryska militära kapacitetsutvecklingen från Barents hav via östersjöområdet ned till Ukraina området som är vårt närområde.
Det gällde också omfattning och storleken på de militära övningarna,beredskapsnivåer och bemanning mm.
Beskrivningen av utvecklingen i Georgien var däremot utmärkt så det var inte den jag avsåg.
Jag skulle önska att vi framledes koncentrerar oss på de militära analyserna i närområdet och dra kontinuerliga slutsatser för vår dimensionering och beredskap för försvarsmakten i nationens intresse och för våra medborgare skull.
Pga bristerna i den rent militära analysen av styrkerelationerna nu och framåt och försvarsministern och många försvarspolitikers cementerade uppfattning att verkligheten får underordnas planeringskalendern som säger FB 2014 så har vi förlorat minst 6 år av återtagning.
Fullständigt ansvarslös försvarspolitik men den delen kan faktiskt INTE försvarsberedningen lastats för.
Återigen ni gjorde ett gott arbete att skapa förändringstryck avseende rationaliseringar på stödmyndigheter och att skapa fokus på den operativa verksamheten. Bra jobbat i den delen.
Med vänliga hälsningar
jan-Olov Holm