Av Annicka Engblom, Riksdagsledamot (M), Försvarsutskottet

Övergången för Försvarsmakten från ett värnpliktssystem till ett frivilligt rekryteringssystem med vilande pliktlag är nu satt i effekt. Det kommer att bli en utmaning för oss alla, både politiskt, militärt och för det civila samhället, men det är en nödvändighet för att åstadkomma det tillgängliga försvar med hög tillgänglighet, flexibilitet och beredskap som vi alla åstundar.

Det är gott och väl att det läggs ned mycket energi på att ta fram effektiva rekryteringsinstrument, men det som i dagsläget dock vållar mig mest bekymmer vad det gäller personalfrågor, är de förslag till personalramar för de olika försvarsgrenarna som cirkulerar i dagsläget.

Mest huvudvärk vållar mig förslaget för Marinen.

Marinen tog den största smällen i samband med försvarsbeslut 2004 i fråga om nedläggningar av förband, reducering av antalet plattformar och nedgång i kapacitet. Länge rådde sådant kaos i organisationen och en sådan flykt av personal därmed, att de kvarstående styrkorna under långa tider tvingades ligga till kaj, bland annat på grund av personalbrist.

Sedan dess, och framför allt under förra mandatperioden, har den marina förmågan åter prioriterats upp. Satsningar materiellt i form av nya ubåtar, ett nytt spaningsfartyg och stödfartyg har gjorts, närområdesprincipen införts, vilket klargjort huvuduppgiften för de stående förbanden i Flygvapnet och Marinen.

Men – redan idag är antalet personal inom Marinen ytterst ansträngd och redundansen närmast obefintlig. Redan idag är det knappt att Marinen lyckas fylla besättningslistorna, då det åtgår personal till att besätta lärartjänster på Sjöstridsskolan (SSS), utföra bemanningsuppdrag i Högkvarteret och delta i övningar och internationella uppdrag. Allt detta ska utföras, det ingår i kravställningen, men med otillräcklig personaltilldelning måste ändå något av detta stryka på foten.

Det förslag till personalramar i IO14 som nu ligger för handen för Marinens del är en reducering av 400 tjänster. När den informationen kom till min kännedom studsade jag högt. Om det så bara handlar om halva antalet, 200 tjänster, motsvarar det ungefär besättningarna för två kustkorvetter och tre minjaktsfartyg. Och då är inte höjd tagen för sjukfrånvaro, föräldraledighet eller annan frånvaro.

Vem som helst inser ju att det här inte håller. Marinen biter ju redan idag på nagelbanden.

Som ytterst ansvarig beställare av en försvarsmakt för Sverige ser jag en utveckling inom försvarsorganisationen som jag inte får ihop med ursprungsplanen. Jag nöjer mig inte med att vi bara har ett antal plattformar att bocka av i förbandsförteckningen. Förband och plattformar måste också riggas med personal att utföra de av Riksdag och regering åsatta uppgifterna.

Det finns anledning att åter lyfta fram det som uttrycks i Inriktningspropositionen (2008/09:140 Ett användbart försvar står att läsa ) om den marina förmågan:

·        Marinstridskrafterna ska ha en kvalificerad förmåga att genomföra strid i hela konfliktskalan
·        Marinstridskrafterna ska primärt utveckla förmågan att verka i vårt närområde genom att skydda svenska intressen till havs
·        Marinstridskrafterna ska kunna delta i marina insatser tillsammans med andra länder, i Sverige, i närområdet samt då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden utanför närområdet
·        Genom internationell samverkan med våra samarbetsländer kan de svenska förbanden även utgöra komponenter i större styrkor med en god samlad förmåga att från havet stödja markoperationer samt tillsammans med andra bidra till att hålla sjövägarna både i vårt närområde och globalt öppna för handelstrafik
·        Regeringen delar Försvarsberedningens uppfattning att det finns ett behov av att verka i kustnära storstadsmiljö och i hamnområden. Regeringen anser dock att denna förmåga [Amfibieförband] även fortsättningsvis bör återfinnas i marinstridskrafterna.

Vi ser hur havens strategiska betydelse ökar och uppgraderas nationellt, men med den nuvarande planeringen upplever jag snarare vad jag skulle vilja kalla en nedprioritering av den marina förmågan. Den politiska kravställningen att fullgöra uppgifter både i närområdet och i internationella insatser behöver snarare en utökad personalram istället för en reducerad. Vad nedprioriteringen kan bero på finns det säkert många åsikter. Kanske är vi beslutsfattare inte tillräckligt tydliga i vårt uppdrag till Försvarsmakten. Kanske behöver vi bli mer precisa i regleringsbrevens förmågeformuleringar. Kanske beror det på brist på kommunikation och förståelse mellan försvarsgrenarnas olika behov. Det har hänt förr, är inget nytt, men något vi måste lämna bakom oss när vi går in i insatsorganisationen.

Jag har begärt en precisering av vilka befattningar och personalkategorier denna estimerade reducering inom Marinen omfattar, men hittills fått ett oprecist svar. Kanske är det för tidigt att begära mer än så från försvarsmaktsledningen, men jag ser det som väldigt angeläget att redan nu, tidigt i processen, lyfta denna så viktiga fråga, som kan komma att påverka kursen för Marinen i helt fel riktning och för mycket lång tid framöver.

Mer av samma författare