Tack för ditt brev Johan,
Jag tror du är helt rätt ute med att den springande punkten är förhållandet mellan folket och de folkvalda. “Politik är att vilja” sade Olof Palme men våra folkvaldas vilja förefaller snarare vara att låta sig ledas av opinionsundersökningarna än att leda opinionen. Få är rösterna man vinner på försvarsfrågan.
Försvarsministern visade detta när Niklas Svensson pressade henne på Sälen-konferensen (6.20 in) vad NATO var bra för och svaret han fick var att hon skulle tro att ett medlemskap är positivt för beslutsrätten. Detta är från partiet som har stadfäst att driva för ett NATO-medlemskap.
Mellan 2011 till 2013 registrerade Sifo en ökning i stödet för NATO på 9% vilket visar på, som du skrev, att frågan rör på sig. Ända tills vi har haft en öppen debatt med folkvalda som talar med passion om NATO:s fördelar, ser jag att inte att argumentet om folkförankringen har prövats fullt ut. Eller vad säger du? Därefter kan det visa sig att opinionen kvarstår, och då är det så.
Att svälta försvaret tills NATO ses som enda möjligheten ser jag som icke otrolig händelseutveckling, men något av det jag fruktar mest med NATO. Att vara en säkerhetskonsument leder till motprestationer. Polen och Georgien fick följa med USA med betydande trupp till både Irak och Afghanistan medan Frankrike och Tyskland kunde säga nej till Irak.
Jag köper inte argumentet rakt av att NATO inte skulle ha inflytande över Sverige för att det är en konsensusorganisation, informell makt är minst lika viktig som formell. Här undrar jag hur du ser på saken, hur mycket skulle ett medlemskap kosta vår handlingsfrihet? Nästa amerikanska val skulle kunna vinnas av en, låt säga, ny Romney som vill intervenera i Syrien eller Iran, och då tynger NATO-medlemskapet. Å andra sidan, betalar vi inte just det priset i Afghanistan och Libyen för att hålla oss tillräckligt väl med de som bidrar med så mycket av vår säkerhet?
Som du betonar handlar alliansfrihet mycket om perception och en berättelse som slagit rot snarare än vad som sker i praktiken. Då är frågan, behöver vi gå med i NATO om vi får varorna ändå? Norges erfarenhet under Andra Världskriget visar att man kanske borde. De förlitade sig på outtalade förhoppningar om stöd från Storbritannien, men den hjälpen kom inte och idag har Norge sökt en lösning med uttalade förväntningar om stöd.
Jag ser att Sverige har två vägar att välja om man köper antagandet att man ska ha en försvarslösning. Den första är ett försvar som lever upp till vår säkerhetspolitik, en trovärdig alliansfrihet. Detta skulle innebära höjda försvarsanslag i nivån >2%/BNP vilket har för- och nackdelar. Den andra vägen är att bygga ett försvar som lever upp till vår försvarspolitik; att bli medlem av en försvarsallians.
I NATO finns de flesta västliga demokratierna och det är en viktig fördel. Jag ser att vi och Finland kan tillhöra den skaran utan ett medlemskap bland annat genom att bidra som vi gör idag, men det avlägsnar inte att vi är beroende på alliansens förmåga att försvara vad som är ”Väst”.
Jag har skrivit att en organisation är lite utan den politiska viljan bakom och det är en kritik emot NATO. Kärnan i mitt argument är dock att givet osannolikheten för en vilja att spendera tillräckligt på egen hand måste vi samarbeta djupare med andra. NATO är den enda möjligheten som finns idag och ett medlemskap skulle erbjuda ett mått av ökad säkerhet genom de ömsesidiga försvarsåtagandena, men även ett verktyg för att själva kunna driva det nordiska försvarssamarbetet djupare där vilja och förtroende finns, samt på lång sikt kunna bidra till ett starkare europeiskt ben av NATO.
Jag vet att du, likt mig, ser en starkare egen förmåga som det första logiska steget för att förbättra våran säkerhet, men lockar det inte detta dig med NATO och vad är det som dämpar din optimism?
Med bästa hälsningar,
Oscar
Oscar: ”Att svälta försvaret tills NATO ses som enda möjligheten ser jag som icke otrolig händelseutveckling, men något av det jag fruktar mest med NATO. ”
Det ser ut som om riksdagen och regeringen inte på allvar vill försvara Sverige. Sverige skall vara ett föregångsland gillar utopistiska svenska riksdagsmän att säga om än det ena och än det andra. Vårt fredsbidrag är troligen att vi ska föregå med gott exempel och bara ge upp om någon är stygg mot oss. Ingen mer stridslystnad från Nordens lejon. Om vi inte vill eller skall slåss för vår frihet så är det ju helt logiskt att förinta försvaret.
Den andra tolkningen av utplånandet av försvaret är att statsminister Reinfeldt vill tvinga in oss i NATO eftersom vi inte KAN försvara oss själva. Folket förväntas då se NATO som enda utvägen. Om detta är tanken så har vansinne drabbat Sveriges statsledning.
Men de som vill med i NATO borde därför tvärtom argumentera emot NATO så länge vi inte kan försvara oss själva.
Då skulle alla som inte ens vill in i NATO i en styrkesituation för försvaret kunna enas med dem som först vill ha ett starkt eget försvar, vilket är det viktigaste och som kan få fler med sig. Så tänker jag efter att ha hört Sven Hirdman i NATO-seminariet. Han vill inte med i NATO och för att slippa det vill han ha ett starkt försvar. Det synes mig vara den klokaste linjen som kan få flest anhängare.
Upprustning av vårt försvar skulle kunna motiveras både av att vi annars måste in i NATO och att vi först sedan måste in i NATO. För tydlighets skull, jag är för NATO, MEN saker och ting bör ske i rätt ordning, och hellre ett starkt försvar utan NATO än inget försvar vare sig utan eller med NATO.
Fokuseringen på NATO är intressant men det viktigaste är att vi får en folkvilja för ett eget starkt försvar.
Franklin D. Roosevelt var betydligt mera dynamisk än Herbert Hoover och kunde tackla krisen med mer eller mindre realistiska initiativ. Han lyssnade på folk, även de som han inte höll med om. Hans ekonomiska politik kom att kallas ”New Deal”. 5 000 000 000 dollar anslogs till kampen mot arbetslösheten och 3 000 000 amerikaner fick jobb i ett första skede, vilket ökade till 8 000 000 två år senare. Det byggdes vägar, skolor och sjukhus. Ett socialt välfärdssystem skapades i USA med ålderspensioner och arbetslöshetsförsäkringar, som sista land i västvärlden 1935. Diskriminering av kvinnor och svarta förbjöds, minimilöner infördes och barnarbete förbjöds. Före Roosevelts tid så var det olagligt att strejka, men nu bröt strejker ut. Det ironiska är att det inte var 7 år med New Deal, som tog Amerika ut ur depressionen. Det var återupprustningen på grund av krigshotet i Europa, som tog Amerika ut ur depressionen på bara några månader. En slump?
Ibland betecknades Ronald Reagan som libertarian, men det är inte korrekt, för han ökade landets försvarsutgifter från c:a 5 procent av statsutgifterna till c:a 20 procent av varje skattedollar under sin tjänstgöringstid som president från 1981 till 1989. Beroende på hur man räknar, t.ex. så hade USA 586 krigsfartyg i slutet av 80-talet mot 286 idag. 1985 hade den amerikanska försvarsbudgeten ökat med 35 procent jämfört med 1980 års försvarsbudget. Bl.a. så hade USA 11 200 stridsspetsar jämfört med Sovjetunionens 9 900. Under Ronald Reagan upplevde amerikanarna sin ojämförbart största ekonomiska boom. En slump?
Sverige under socialdemokraterna efter andra världskriget upplevde sin ekonomiska storhetstid simultant med de ökade svenska militärutgifterna från kriget. Vi tappade vårt ekonomiska försprång i takt med att vi nedrustade. En slump?
Man kan säkert hitta motsvarande exempel runt om i hela världen. Ryssland under Putin är ett (1) sådant exempel. Nazityskland ett annat. Ekonomi är en kamp mellan stater med begränsade resurser!
Roger Klang
Bäste Oskar!
Politikerna bedriver respektive leder inte något opinionsarbete, åtminstone inte vad avser försvarsfrågorna. Ledande politiker vill inte ens ha dessa frågor på den för dagen aktuella agendan. Pratet om alliansfrihet får väl ändå anses vara ett illusionsnummer, när vi i praktiken är djupt involverade i övningsverksamhet med Natoförband. Dessutom har vi avgett en solidaritetsförklaring gentemot omgivande länder i Norden/Baltikum. Det räcker att använda sig av en potentiell motståndares ögon och fråga sig: Hur ser man på oss utifrån? Bedömer att svaret på den frågan är tämligen givet! En formell Natoanslutning skulle knappast vara möjlig med mindre än att Sverige ökar sina försvarsanslag till en väsentligt högre nivå, jämfört den nivå som råder idag. ”Vill ni formellt ansluta er så får ni vara så goda och betala, lösa en biljett, för att åka vidare! Det här är tariffen!”
Självfallet påverkas vår handlingsfrihet i anslutning till ett formellt Nato medlemskap. Å andra sidan försvinner graden av handlingsfrihet i takt med att försvaret bantas – kapaciteten och förmågan till ”egenförsvar” reduceras ytterligare. Omvärldens förtroende för vår förmåga (och vilja) minskar. Varför skulle vänligt sinnade nationer vilja lägga kraft och energi för att försvara ett utsatt Sverige, när våra egna politiker inte tycker det är mödan värt, att satsa nödvändiga pengar på försvaret och därmed en ökad försvarsbudget? Här råder den verkliga illusionen. Ett land kan inte i längden leva på fromma förhoppningar – så är det bara!
Med vänlig hälsning
Nisse
Tack för din kommentar Nisse. Det verkar som våra uppfattningar ligger nära varandra i det mesta.
Jag kan hålla med dig att den verka uppenbart att vart vi hör hemma för alla utestående, men givetvis skulle det vara en gradskillad hur Ryssland skulle uppfatta ett svenskt och finskt NATO-medlemskap jämfört med dagens situation. Det är ju trots allt det, tillsammans med terrorism, som offentligt ges som det största hoten mot Ryssland, se http://www.themoscowtimes.com/mobile/article/489311.html
Häng med i den fortstta diskussionen!
MVH,
Oscar