Tack för ditt brev Johan,

Jag tror du är helt rätt ute med att den springande punkten är förhållandet mellan folket och de folkvalda. “Politik är att vilja” sade Olof Palme men våra folkvaldas vilja förefaller snarare vara att låta sig ledas av opinionsundersökningarna än att leda opinionen. Få är rösterna man vinner på försvarsfrågan.

Försvarsministern visade detta när Niklas Svensson pressade henne på Sälen-konferensen (6.20 in) vad NATO var bra för och svaret han fick var att hon skulle tro att ett medlemskap är positivt för beslutsrätten. Detta är från partiet som har stadfäst att driva för ett NATO-medlemskap.

Mellan 2011 till 2013 registrerade Sifo en ökning i stödet för NATO på 9% vilket visar på, som du skrev, att frågan rör på sig. Ända tills vi har haft en öppen debatt med folkvalda som talar med passion om NATO:s fördelar, ser jag att inte att argumentet om folkförankringen har prövats fullt ut. Eller vad säger du? Därefter kan det visa sig att opinionen kvarstår, och då är det så.

Att svälta försvaret tills NATO ses som enda möjligheten ser jag som icke otrolig händelseutveckling, men något av det jag fruktar mest med NATO. Att vara en säkerhetskonsument leder till motprestationer. Polen och Georgien fick följa med USA med betydande trupp till både Irak och Afghanistan medan Frankrike och Tyskland kunde säga nej till Irak.

Jag köper inte argumentet rakt av att NATO inte skulle ha inflytande över Sverige för att det är en konsensusorganisation, informell makt är minst lika viktig som formell. Här undrar jag hur du ser på saken, hur mycket skulle ett medlemskap kosta vår handlingsfrihet? Nästa amerikanska val skulle kunna vinnas av en, låt säga, ny Romney som vill intervenera i Syrien eller Iran, och då tynger NATO-medlemskapet. Å andra sidan, betalar vi inte just det priset i Afghanistan och Libyen för att hålla oss tillräckligt väl med de som bidrar med så mycket av vår säkerhet?

Som du betonar handlar alliansfrihet mycket om perception och en berättelse som slagit rot snarare än vad som sker i praktiken. Då är frågan, behöver vi gå med i NATO om vi får varorna ändå? Norges erfarenhet under Andra Världskriget visar att man kanske borde. De förlitade sig på outtalade förhoppningar om stöd från Storbritannien, men den hjälpen kom inte och idag har Norge sökt en lösning med uttalade förväntningar om stöd.

Jag ser att Sverige har två vägar att välja om man köper antagandet att man ska ha en försvarslösning. Den första är ett försvar som lever upp till vår säkerhetspolitik, en trovärdig alliansfrihet. Detta skulle innebära höjda försvarsanslag i nivån >2%/BNP vilket har för- och nackdelar. Den andra vägen är att bygga ett försvar som lever upp till vår försvarspolitik; att bli medlem av en försvarsallians.

I NATO finns de flesta västliga demokratierna och det är en viktig fördel. Jag ser att vi och Finland kan tillhöra den skaran utan ett medlemskap bland annat genom att bidra som vi gör idag, men det avlägsnar inte att vi är beroende på alliansens förmåga att försvara vad som är ”Väst”.

Jag har skrivit att en organisation är lite utan den politiska viljan bakom och det är en kritik emot NATO. Kärnan i mitt argument är dock att givet osannolikheten för en vilja att spendera tillräckligt på egen hand måste vi samarbeta djupare med andra. NATO är den enda möjligheten som finns idag och ett medlemskap skulle erbjuda ett mått av ökad säkerhet genom de ömsesidiga försvarsåtagandena, men även ett verktyg för att själva kunna driva det nordiska försvarssamarbetet djupare där vilja och förtroende finns, samt på lång sikt kunna bidra till ett starkare europeiskt ben av NATO.

Jag vet att du, likt mig, ser en starkare egen förmåga som det första logiska steget för att förbättra våran säkerhet, men lockar det inte detta dig med NATO och vad är det som dämpar din optimism?

Med bästa hälsningar,

Oscar

Mer av samma författare