”Jeg vet at veteranforeninger som Veteran møter Veteran har engasjert seg mye i avstemningen. Det er med anerkjennelse og respekt jeg dediserer prisen til våre veteraner. Alle ga litt, noen ga alt.”

Så föll orden när Norges Forsvarssjef general Eirik Kristoffersen tilldelades läsarpriset Årets bok 2020 för Jegerånden – å lede i fred, krig og krise (skriven tillsammans med Malin Stensønes) som har tryckts i 40 000 exemplar. Sedan Kristoffersen tillträdde i augusti 2020 har han tagit plats i den norska offentligheten på ett sätt som ingen tidigare Forsvarssjef har gjort. Det har varit och är ett sätt att skaffa sig mandat för hur försvaret ska förändras – och förändring är ett nyckelord för hans sätt att se på ledarskap.

Med den utgångspunkten räds han inte – till skillnad från företrädaren amiral Haakon Bruun-Hanssen – det av regeringen pålagda rationaliseringskravet motsvarande 2 procent av budgeten fram till och med 2024. I stället skulle han egentligen vilja gå längre, men då under förutsättning att den enhet som gör besparingen får behålla de frigjorda medlen.

Kristoffersen vill förenkla och effektivisera. Det råder överskott på överstar, brigadgeneraler och generalmajorer. Den nuvarande Forsvarsstaben kan göras om till en Generalstab. Duplicering av funktioner inom försvaret kan åtgärdas. Besparingar kan göras genom att använda kompetens som finns i t ex Forsvarsdepartementet, Forsvarsbygg och Forsvarsmateriell. Han vill rationalisera logistiken och städa ut i lagren. Han vill också drastiskt minska byråkratin med upp till en halvering av regleringsmassan.

I detta kan han säkerligen finna både stöd och motstånd inom försvaret (eller för den delen facket).

Ett huvudproblem för reformivern är att Kristoffersen inte själv förfogar över beslutsmakten. Det är friskt men risken är att utspelen avspeglar att han inte har tillräcklig fingertoppskänsla när det gäller de civil-militära spelet. Ett exempel är att i minoritetsregeringen Solbergs första förslag till Langtidsplan for forsvaret 2021–2024 skulle Forsvarssjefen få större rådighet över den försvarsinterna fördelningen av försvarsanslaget. Efter slutbehandlingen i Stortinget i höstas stadgas att i händelse av att akuta behov uppstår i kris eller väpnad konflikt – eller att Stortinget kommer med nya direktiv – är det möjligt att omdisponera medel från något eller några av de sju budgetkapitlen.

En övergripande utgångspunkt är att försvaret i fred ska vara organiserat som i krig. Allt för att skapa bästa möjliga beredskap i en tid där kriget kan börja utan varslingstid (eller det ens är tydligt att kriget inletts). Frågan är dock om bästa möjliga är tillräckligt med den antagna Langtidsplanen Evne til forsvar – vilje til beredskap. Inte alls om man ska tro direktören för Institutt for forsvarsstudier Kjell Inge Bjerga:

”Høstens plan løste likevel ikke problemet med at langtidsplanen(e) i 2020 mest av alt er oppfølging av Stortingets vedtak tilbake i 2008, 20012 og 2016, og ikke et svar på dagens sikkerhetspolitiske situasjon. Det betyr at det haster for Forsvaret og Forsvarsdepartementet å komme i gang med en ny plan: Langtidsplanen som regjeringen skal legge frem i 2024 – hvis den kan vente så lenge.

Slik den sikkerhetspolitiske situasjonen ser ut i dag, er fire år veldig lenge. Om det blir før eller siden, må en ny plan uansett ha enten mye mer penger eller mye tøffere prioriteringer. Det er lite trolig at det blir mye mer penger. Det norske folk ser ut til å synes at 60-70 milliarder er mer enn nok sammen med alt annet de må betale for. Mange vil synes det er viktigere med en ny broforbindelse på Vestlandet enn en F-35 fra eller til! Da kan valget stå mellom nye ubåter eller langtrekkende luftvern – eller mellom en kraftig nedbygging av Hæren eller av kampflyvåpenet. Kanskje må det tradisjonelle nasjonale Forsvaret med hele spekteret av land-, luft- og sjømakt erstattes av en helt annen løsning i en internasjonal ramme?”

Det är värt att fundera på.

Författaren är redaktör, författare och ledamot av KKrVA.
Foto: Wikimedia Commons

Mer av samma skribent