av Carolina Vendil Pallin

Genom själva rubriken ”Allt ljus på Putin” blir jag som författare medskyldig. Det överdrivna fokus som placeras på Putin som person är olyckligt. Putin valdes till en tredje presidentperiod för ett och ett halvt år sedan och redan spekuleras och debatteras flitigt i rysk press om vem som ska efterträda honom. Det innebär inte att ljuset istället faller på möjliga framtida presidentkandidater utan framhäver återigen Putin som central i rysk politik. I Väst är vi minst lika benägna att låta Putins person och frågan om vem som ska kunna efterträda honom stjäla lejonparten av vår uppmärksamhet. Vi gör det på precis samma sätt som vi låste radarn på Boris Jeltsin och Michail Gorbatjov och senare fyllde spaltmeter med spekulationer om huruvida Dmitrij Medvedev faktiskt skulle tillåtas bli president en andra mandatperiod.

Att presidenten i ett av världens mäktigaste länder diskuteras är knappast ägnat att förvåna, men det är slående att uppmärksamheten oftast inte rör de politiska utmaningar han står inför, vilka policyförändringar han föreslår och hur det institutionella ramverket förändras (eller inte förändras). Vi återanvänder bilderna av Putin i bar överkropp, de där Putin flyger stridsplan eller glider fram med tranor. Intressant är istället att detta troligen är symptom på att frågan om hur makten ska överlämnas i Ryssland inte är löst. Varje stundande maktskifte rymmer en potentiell kris. Fokuseringen på Putin är således ett tecken på att Rysslands politiska liv rymmer en fundamental sårbarhet, som skymmer sikten för de intressanta processer som pågår i Ryssland och för de dilemman landet står inför.

En förändringsprocess pågår i det ryska samhället som kommer att bli avgörande för landets framtid. Under de senaste fem till tio åren har åsikter, attityder och beteende hos en betydande andel av befolkningen förändrats. Opinionsundersökningar visar att en växande medelklass vill ta ansvar för sitt eget liv och ha mindre av statlig inblandning. Mest avgörande är inställningen till statliga subventioner. En urbaniserad medelklass vill forma sitt liv utan att vara beroende av statliga understöd och utsatta för statens godtycke. De vill ha en rättsstat som kan skydda deras egendom. Det är frågor som inte bara engagerar oligarker. De som bor i Moskva och äger sin lägenhet har redan i den ett betydande sparkapital idag tack vare prisutvecklingen på bostadsmarknaden där.

Den som läser Svetlana Aleksijevitjs ”Tiden second hand: slutet för den röda människan” får en bild av ryska befolkningens inställning till livet och myndigheterna; den som läser ryska bloggar och följer meningsutbytet på internet i Ryssland kommer att möta helt andra attityder. Ett generationsskifte stundar och att under tiden förena dessa två världar, dels den som Aleksijevitjs röster företräder och dels de röster som dominerar inom nya medier, är en av många utmaningar som Rysslands ledare står inför idag.

Att åter få fart på den ekonomiska tillväxten och behålla landets budget i balans på sikt bör också stå högt på agendan. Ryssland har högre tillväxt än många krisande EU-länder och har dessutom lyckats fylla reservfonderna under de goda åren, men BNP ökar inte i den takt som prognostiserats och är fortsatt beroende av de internationella energipriserna. Samtidigt ökar trycket på den statliga budgeten. Pensionssystemet är kroniskt underfinansierat och betydande investeringar behövs framöver i såväl fysisk som social infrastruktur. Försvarsbudgeten tillåts också öka i snabbare takt än BNP ökar. Samtidigt tenderar korruptionen att svälja en betydande andel av varje investering som görs – att vinter-OS i Sotji 2014 ser ut att bli det dyraste någonsin (även jämfört med något sommar-OS) är en indikation så god som någon på detta problem.

Det finns få tecken på att nytänkande pågår för att komma tillrätta med dessa problem. Snarare tycks gamla metoder och tankegångar plockas fram ur garderoben och återanvänds – bitvis under parollen ”ryska traditionella värderingar”. Det mest slående exemplet på detta torde ha varit när Putin föreslog att försvarsindustrin åter skulle vara en drivande kraft i rysk modernisering.

En misstanke gror därmed att Putin hamnat i den fälla som alla politiker, även i demokratier, tenderar att hamna i om de får sitta vid makten tillräckligt länge. Istället för att tänka nytt fostras en kultur kring ledaren där rådgivarna blir alltmer skickliga på att lista ut vilka råd ledaren helst vill ha och skickligt levererar just dessa råd. Ledaren i sin tur omger sig helst med dessa rådgivare eftersom de bekräftar den bild av världen som redan slagit rot. Det krävs i en sådan miljö betydande mod för en tjänsteman att välja att leverera ett avvikande underlag.

Detta gäller inte alla politikområden, men en fråga där beslutsfattandet tycks ha hamnat i en olycklig spiral är dragkampen om Ukraina mellan Ryssland och EU. Ukraina står inför ett vägval. Om landet skriver på ett associeringsavtal med EU, inklusive ett fördjupat frihandelsavtal, kan Ukraina inte gå med i den tullunion som Ryssland inbjudit till och vice versa. Ryssland har använt såväl piska som morot för att övertala Ukraina att knyta sin framtid närmare Ryssland. Putins rådgivare i dessa frågor, Sergej Glazev, har varnat för vilka följderna kan bli för Ukraina om man skriver på ett associeringsavtal med EU. Alltifrån försämrad ekonomi som ett resultat av minskad handel med Ryssland till möjliga inrikespolitiska oroligheter förespeglades.

Ryssland är i internationella sammanhang en varm anhängare av principen om icke inblandning i länders interna angelägenheter, men i fallet Ukraina (liksom t.ex Moldavien) tycks rysk inblandning i landets politiska liv vara officiell politik. Följderna av den oförblommerade ryska inblandningen i det ukrainska valet 2004 borde dock ha stämt till eftertanke. Att Putin öppet stödde Viktor Janukovitj var ett försök att påverka Ukrainas inrikespolitik. Det finns dock anledning att anta att det var en bidragande orsak till den efterföljande så kallade Orangea revolutionen. Dessutom resulterade det hela i en betydande prestigeförlust för Rysslands ledning. Risken finns att historien upprepas.

I tider då Ryssland mer än någonsin behöver en vital ledning, med förmåga att leverera nya lösningar på nya utmaningar uppstår så frågan om Putin kan leverera detta. Hans pressdetalj är mycket mån om att betona hur frisk och vital Putin är samt hur mycket han arbetar. Den som följde Jeltsins sista år vid makten kunde snart konstatera att bortförklaringen ”Boris Nikolaevitj [Jeltsin] arbetar mycket hårt med dokument” blev mer frekvent ju oftare Jeltsin oförklarligt försvann från scenen. Putin är vid betydligt bättre hälsa än Jeltsin, men nog kändes tongångarna igen då hans pressekreterare i slutet av september såg sig föranledd att dementera rykten som florerade på sociala medier om att Putin gift sig i hemlighet med orden: ”Jag kan ärligt säga att det är svårt för mig att svara på frågor om hans privatliv. Han arbetar så mycket att jag inte förstår hur han har tid för något sådant.”

Medan den ryska ekonomin saktar in, den demografiska utvecklingen fortsätter att oroa och samhället sakta men säkert förändras i grunden fortsätter således såväl ryska medier som vi i Väst att fundera kring Putins eventuella kärleksliv, hans bakgrund inom säkerhetstjänsten, hans eventuella beslut att ställa upp i presidentvalet 2018 och huruvida han har utsett en efterträdare. Förhoppningsvis förmår vi framöver flytta fokus åtminstone till del för att förstå de mer mångfacetterade förändringar som sker i Ryssland.

Carolina Vendil Pallin är ledamot av KKRVA