Ukraina, Mellanöstern, EU, Ryssland, USA, Kina, olja och gas
av Ingolf Kiesow
 

I EN ARTIKEL i Der Spiegel den 1 september 2014 återges en intervju med Igor Setschin, chefen för det ryska olje- och gasbolaget Rosneft, om läget inför EU:s sanktioner mot Ryssland.

Setschin deklarerar att bolaget inte tar något som helst ansvar för någon eskalering av konflikten om Ukraina. Han leder en ansvarskännande företagskoncern, som fullföljer sina leveransåtaganden så länge det är möjligt. Dessutom träffar sanktionerna inte pågående leveranser, bara möjliga framtida sådana. Han säger också att Rosneft har ett bra samarbete med både EXXON och BP, både i Ryssland (Arktis) och i Mellanöstern, som man inte vill avbryta.

Det är visserligen sant att Rosneft betalar enorma summor till den ryska statskassan, men det innebär inte att man utövar något inflytande på den förda politiken. Setschin påpekade att Jimmy Carters säkerhetspolitiske rådgivare Zbigniew Brzezinski brukar varna USA och särskilt dess president för den dag som EU upptäcker eller får för sig att EU har mera att hämta i ett partnerskap med Ryssland än med USA. Då är det inte bara slut med USA:s inflytande i Ryssland och EU utan i hela världen. Setschin varnar för att USA:s rädsla för en sådan utveckling hindrar EU från att utveckla den fulla potentialen för ett bra förhållande till Ryssland. Det är inte i EU:s intresse.

En varning till Europa
Setschin varnar Europa för att förlora leveranser av olja och gas. Han vill samtidigt förringa betydelsen av de nya långtidsavtalen med Kina, som uppges vara värda 270 miljarder dollar. Kina tar bara emot 13 % av Rosnefts leveranser till utlandet, medan EU tar emot 39 %. De nya avtalen är ingen förändring av politiken, de är bara en fortsättning av en sedan gammalt tillämpad ansträngning att bredda sin marknad. Samtidigt skall man komma ihåg att, vad gäller olja räcker Rysslands tillgångar bara för ytterligare 20 års export med samma takt som nu. (I västvärlden brukar man anta att den räcker i högst tio år.) Det är upp till EU hur stor andel man anser sig vilja köpa i konkurrens med andra köpare i Kina, Indien och länder kring Stilla havet. Det är väst, inte Ryssland, som nu är på väg att skära av banden och tvingar Rosneft att söka sig längre österut. Det talas i EU mycket om möjligheterna att utnyttja skiffergas i stället för gas från Ryssland, men det skulle bli en oerhört mycket dyrare lösning för EU. Där borde européerna tänka om.

Sanktioner en form av krig
Setschin varnar också för att sanktioner är en form av krigföring. Liksom krig med militära medel skapar det hat och fiendskap. Det blir också hans huvudbudskap i rubriken till artikeln i Der Spiegel.

Intervjun lär inte ha tillkommit utan anledning. Setschin är känd för att vanligen undvika publicitet. Med tanke på att Setschin brukar anses stå Putin mycket nära alltsedan de började sin karriär inom samma förvaltning i Sankt Petersburg är det ganska sannolikt att han går Putins ärenden. Budskapet verkar då – med viss rätt – vara att man varnar EU för att USA har en baktanke med sanktionerna; USA vill förebygga och förhindra att det byggs upp en intressegemenskap mellan EU och Ryssland. Setschin varnar för att sanktionerna kan göra irreparabel skada på relationerna. (Man kan naturligtvis spekulera i att Setschin i själva verket vill signalera till väst att han själv är så bekymrad över läget att han inte längre står helt på Putins sida, men det förefaller mindre sannolikt.)

Setschin säger för övrigt också i intervjun att Kina, andra BRICS-länder och Stillahavsländer alltmera utgör ett alternativ till EU för avsättning av gas och olja. Det är upp till EU att välja bort det ryska alternativet, men det är inte så man vill ha det i Ryssland. Samtidigt kan vi ju se hur Ryssland gör krampaktiga försök att förhandla med Kina om alternativ tillgång till kapital och teknik för att möta de svårigheter som skapas av sanktionerna. Det gäller till exempel ifråga om luftfart och försvarsmateriel, något som de affärsmedvetna kineserna inte är sena att dra nytta av och tar ett högt pris för.

Försiktigt Kina
Å andra sidan spelar Kina ett försiktigt spel. Kina vill inte ha ett kallt krig, inte ännu, och Kina är starkt beroende av fortsatt fungerande ekonomiska relationer med USA och EU. I Beijing är man inte heller överens med Putin om hur intrången i Ukraina bedrivs. De strider ju mot den genomgående motvilja mot inblandning i andra länders inre angelägenheter som är ett ständigt upprepat mantra i kinesisk utrikespolitik. Man undviker i Beijing också så långt som möjligt att provocera USA med sådant som kan se ut som ett förbund mellan Ryssland och Kina riktat mot USA och EU.

Obamas administration är minst lika angelägen om att undvika ett kallt krig, men samtidigt är trycket starkt från det republikanska lägret att uppvisa en fast fasad mot utmaningarna från Ryssland (och Kina). Också – och särskilt – i Mellanöstern krävs att USA uppvisar ”ledarskap”, men de ekonomiska begränsningarna för nya militära åtaganden blir successivt allt mera kännbara.

President Obama planerar att resa till Beijing i november för att träffa sin motpart Xi Jinping. Det ser i kinesiska media ut som om både världshandeln, nya handelsavtal och nya sexpartssamtal om Nordkoreas kärnvapen kan bli ett tema. Av amerikanska uttalanden framgår det att Kinas uppträdande i Sydkinesiska havet och Östkinesiska havet måste gås igenom för att undvika framtida missförstånd. Säkerligen kommer också Ukraina samt Irak och Syrien att figurera i samtalen. Där gäller det också att ”undvika missförstånd”.

Påfrestningar för EU:s och USA:s sammanhållning
Til syvende og sist är det ändå EU:s agerande och EU:s sanktioner som huvudsakligen styr skeendet i Ukraina, och Kina visar ett allt starkare intresse för sina relationer med EU. Det skapar också problem genom den amerikanska misstänksamheten mot ett självständigt säkerhetspolitiskt agerande från EU:s sida. Både Kina och Ryssland försöker fjärma EU från USA. Så uppfattas i alla fall läget i Washington, som inte förorsakas särskilt mycket olägenheter genom sanktioner mot Ryssland – den amerikanska handeln med det landet är förhållandevis liten. Det är däremot inte Europas handel med Ryssland, som både innefattar en viktig och omfattande import av olja och gas samt en lönande export av högteknologiska varor. Rysslands utrikesminister Lavrov har också nyligen varnat EU för farorna med att USA försöker hindra Europa från att ha goda relationer med Ryssland.

Sammanhållningen mellan EU och USA sätts på hårda prov av svallvågorna kring sanktionerna mot det ryska agerandet i Ukraina. Detta är möjligen en oavsedd effekt av ett händelseförlopp som har satts igång genom sanktionerna (eller rättare sagt av det ryska agerandet på Krim och i Ukraina), men ingen av parterna i detta maktspel undgår att lägga märke till den effekten.

Fara med sammanfallande processer i öst och väst
Setschin har förmodligen rätt i att sanktionerna kan skapa hat och fiendskap. Om å andra sidan sammanhållningen mellan EU och USA svetsas ihop genom den processen (till exempel genom att banden mellan NATO-medlemmarna förstärks igen) kanske det är bra, men Europa blir den part som får betala det högsta priset. Det tycks bl a förbundskansler Merkel ha insett, när hon in i det sista försökte övertala Putin att undvika att sätta saken på sin spets. Nu står den där, och det är ännu för tidigt att beräkna vad det har kostat. För något år sedan varnades det för farorna för ett begynnande kallt krig i Östasien. Nu talas det om samma sak i Europa. Handel och maktpolitik går inte att skilja åt i detta spel. Putin vill stärka Rysslands band till Kina inför de europeiska sanktionerna. Att tendenser i riktning mot två begynnande och parallella kalla krig kan komma att sammanfalla kan bli ett besvärligt perspektiv att hantera för alla parter, inklusive en ny regering i Sverige.

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare