Del 1 – Försvarsmaktens största utmaning är inte brist på krigsförband utan militär ledning
Det är intressanta tider att vara officer i Försvarsmakten. Mycket händer just nu — men efter nästan tjugo år i organisationen, samtliga nivåhöjande utbildningar och tjänstgöring vid flera olika förband, staber och på olika nivåer har jag landat i en slutsats jag vill pröva i den här artikelserien: Försvarsmaktens största utmaning är inte bristen på krigsförband. Det är bristen på en effektiv militär ledning och organisation.
Under dessa år har jag ställt mig samma fråga gång på gång: Hur hänger egentligen allt ihop? Hur omsätts politiska mål till militära operationer och taktiska handlingar? Hur bidrar det enskilda krigsförbandet till den större helheten? Och sedan Sveriges inträde i Nato 2024 — hur bidrar Sverige till alliansens samlade försvar?
Många av dessa frågor trodde jag skulle klarna ju högre upp i organisationen jag kom. Istället har jag kommit till insikten att problemet inte är brist på vilja, kompetens eller ens krigsförband. Problemet ligger snarare i hur vi organiserar, leder och styr verksamheten.
Försvarsmaktens ledningsnivåer är ofta otydliga och ansvarsförhållandena är inte sällan problematiska. Det har blivit ännu mer påtagligt sedan Sverige blev medlem i Nato. Försök att förklara den svenska ledningsstrukturen för en allierad kollega. Samtalet slutar inte sällan med det skämtsamma konstaterandet:
”In Sweden, we have a system.”
Skämtet rymmer dock en allvarlig poäng.
Försvarsmaktens organisation och ledningsstruktur återspeglar inte alltid de principer och ledningsnivåer som återfinns inom Nato. Här har vi mycket att lära oss av exempelvis vår nordiska granne Finland. För vår organisation skapar utmaningar både internt och i samarbetet med våra allierade. Men detta är inget nytt problem utan under lång tid har Försvarsmakten brottats med frågor om ansvar, ledning och styrning — präglat av de två så kallade rören: insatsverksamheten och produktionsverksamheten, eller som vi idag kallar det, grundorganisation och krigsorganisation. Ansvar, mandat och resurser har inte alltid följt samma logik. Vem som leder, vem som ansvarar och vem som beslutar har återkommande blivit föremål för diskussion.
Trots att Försvarsmakten har genomfört flera omorganisationer och utredningar för att lösa just detta, i synnerhet på senare år: Ledning för ett starkare försvar, L23, strukturåtgärderna — och nu en kommande översyn av den centrala ledningen för att nämna några delar vars syfte var att skapa en tydligare ledningsstruktur och bättre förutsättningar för att leda Försvarsmakten i fred, kris och krig.
Frågan vi bör ställas oss är varför vi tror att den här omorganisationen blir bättre när övriga inte lyckats till fullo. Framför allt så länge Försvarsmakten inte vågar fatta de obekväma besluten eller ta tag i ”arvet” mellan produktion och insats.
En del av förändringarna som har genomförts var att Produktionsledningen och Ledningsstaben slogs samman till Försvarsstaben och att försvarsgrensstaberna stärktes ytterligare genom utflyttat ansvar och mandat. Försvarsstaben blev därmed överbefälhavarens främsta stabs- och ledningsresurs med ansvar för att stödja den strategiska ledningen av myndigheten samt samordna Försvarsmaktens långsiktiga utveckling, beredskap och tillgänglighet. Samtidigt ombildades Insatsledningen till Operationsledningen med ett tydligare fokus på att planera, leda och följa upp operationer och insatser.
Tyvärr så resulterade detta inte i att Försvarsmakten fick ett sammanhållet högkvarter, utan det råder fortfarande två olika högkvarter som inte pratar med varandra utan fortsätter i de två olika rören, produktion och insats.
Även inom Hemvärnet återfinns den organisatoriska uppdelningen mellan produktion och insats. Sedan Rikshemvärnsenheten inrättades ansvarar rikshemvärnschefen och rikshemvärnsstaben inom Försvarsstaben för produktion, utveckling och vidmakthållande av Hemvärnet. När förbanden däremot ska användas övergår ledningsansvaret till militärregionerna, som är direkt underställda Operationsledningen. Även här delas således ansvar, mandat och ledning mellan olika organisatoriska nivåer beroende på om verksamheten bedrivs i produktion eller insats.
Missförstå mig rätt. Förändringarna var både nödvändiga och i många avseenden välkomna. Men frågan kvarstår: löste de verkligen de grundläggande problemen?
Min uppfattning är att många av de frågor som tidigare diskuterades fortfarande finns kvar. Uppdelningen mellan insatsverksamhet och produktion lever vidare, om än i andra former. Problemet är nämligen djupare än organisationsscheman och namnbyten. Så länge Försvarsmakten betraktar produktionen av krigsförband som något skilt från användandet av dem kommer vi att fortsätta skapa friktion mellan olika delar av organisationen. Krigsförband produceras inte för sin egen skull. De produceras för att kunna användas och krigsförbandschefer måste få mer att säga till om.
Nu genomför Försvarsmaktens högsta ledning ännu en översyn av den centrala ledningen på uppdrag av överbefälhavare Michael Claesson. Samme överbefälhavare som återkommande har lyft budskapet ”allt och alla för krigsförbanden”.
Det är en ambition som är svår att invända mot.
Men om krigsförbanden verkligen ska stå i centrum måste också ledningsstrukturen utformas för att stödja dem. Inte bara i fredstid, utan också i kris, krig och som medlem i Nato. Sverige har inte råd med ledningsnivåer som inte skapar effekt. Vi har inte råd med ansvarsförhållanden som är otydliga eller organisatoriska lösningar som försvårar snarare än underlättar ledning. Något som exemplifieras inom framförallt markterritoriell ledning, markoperativ ledning, logistikledning och värdlandsstöd.
Under de senaste åren har jag deltagit och följt Försvarsmakten försökt till att tydliggöra ansvarsförhållanden kopplade till markterritoriell ledning, markoperativ ledning, logistikledning och värdlandsstöd. Trots flera utredningar, operativa diskussioner och spel på mycket hög nivå i Försvarsmakten för att klargöra roller och mandat kvarstår många av de grundläggande frågorna och utmaningarna med vår ledningsmetod.
Nu senast har uppgiften landat på Brigadgeneralen och chefen för OPL J5 att försöka reda upp i dessa begrepp. Tyvärr finns det en risk att även han misslyckas med uppgiften precis som många redan innan honom har gjort, trots att det borde vara relativt enkelt. För jag menar att problemet i grunden är enklare än vad vi ibland gör det till, men som definitivt inte kommer att bli bättre om vi inte vågar ifrågasätta vår egen ledningsmetod och uppdelning av ansvar.
Tvärtom blir ansvar, mandat och ledningsförhållanden relativt tydliga om vi utgår från Natos doktriner och ledningsprinciper. Problemen uppstår när vi försöker anpassa dessa till en svensk organisationsstruktur som bygger på andra historiska förutsättningar och ett annat synsätt på ledning och lydnad. Därför måste vi våga förändra vår organisation och sluta upp med internt maktspel utifrån vilken general eller amiral som får mest makt, eller vilken domän som är viktigast.
Natomedlemskapet innebär inte bara nya försvarsplaner och nya samarbeten. Det innebär också ökade krav på ett sammanhängande ledningssystem där strategi, operationskonst och taktik binds samman genom tydliga ledningsnivåer och ett klart ansvar för vem som leder vad. Men innan vi kan diskutera hur Försvarsmakten bör organiseras behöver vi först förstå de begrepp som ligger till grund för militär ledning.
Vad skiljer egentligen strategi från taktik, och vilken roll spelar operationskonsten?
Och varför är dessa begrepp avgörande för hur moderna försvarsmakter organiserar och leder sina stridskrafter?
I de följande artiklarna kommer jag att utveckla detta resonemang. Först behandlar jag de begrepp som ligger till grund för militär ledning – strategi, operationskonst och taktik. Därefter diskuterar jag hur Försvarsmaktens organisation bättre kan spegla krigsorganisationens behov. Slutligen behandlar jag frågan om markterritoriell ledning och varför ansvarsförhållandena i markdomänen behöver bli tydligare. Min utgångspunkt är enkel: organisation och ledning måste stödja krigsförbanden och utformas utifrån samma logik som Nato bygger sina operationer på.