Del 2 – Strategi, operationskonst och taktik – vem gör egentligen vad?
I den föregående artikeln argumenterade jag för att Försvarsmaktens ledningsstruktur behöver utvecklas för att bättre möta de krav som följer av Natomedlemskapet. Men innan vi kan diskutera organisation, ansvar och ledningsförhållanden måste vi förstå de begrepp som ligger till grund för militär ledning.
Vad skiljer egentligen strategi från taktik? Vilken roll spelar operationskonsten? Och varför är dessa begrepp avgörande för hur moderna försvarsmakter leder sina stridskrafter?
Detta är långt ifrån enbart en akademisk diskussion. Hur vi förstår strategi, operationskonst och taktik påverkar hur vi organiserar våra staber, leder våra förband och planerar militära operationer. Det påverkar också hur väl vi kan samverka med våra allierade inom Nato.
Strategi och taktik – två sidor av samma mynt
Militärstrategi brukar beskrivas som styrningen och användningen av militärt våld, eller hot om våld, för att uppnå politiska syften. Colin S. Gray beskriver strategi som konsten att förena mål, medel och metoder för att uppnå politiska mål.[1]
Strategin svarar därför ytterst på frågan: Vad ska uppnås – och varför?
På den militärstrategiska nivån omsätts statens politiska mål till militära målsättningar och övergripande inriktningar för Försvarsmakten. Strategin handlar inte om enskilda operationer eller den taktiska striden, utan hur Försvarsmakten ska bidra till statens säkerhetspolitiska mål. I andra änden återfinns taktiken. Militärteoretikern Carl von Clausewitz formulerar den klassiska skillnaden mellan strategi och taktik:
”Enligt vår indelning utgör taktiken läran om stridskrafternas användning i strid och strategi läran om stridens utnyttjande för att nå krigets syfte.”[2]
Taktiken handlar alltså om hur militära förband används för att vinna strider och uppnå konkreta militära resultat. Den taktiska nivån besvarar frågan: Hur används tilldelade förband och resurser för att skapa de effekter som den operativa chefen efterfrågar? Krigsförbandschefer verkar huvudsakligen på denna nivå. De leder sina förband för att skapa de effekter som efterfrågas inom ramen för operationen. Taktiska framgångar har dock inget egenvärde. Deras betydelse avgörs av om de bidrar till den operativa planens syfte och ytterst de militärstrategiska målsättningarna.
Mellan strategi och taktik finns ytterligare en dimension. En del som ofta nämns, men betydligt mer sällan förklaras, nämligen operationskonsten, vilken utgör länken mellan strategi och taktik. Operationskonst handlar om hur militära operationer utformas, organiseras och leds för att omsätta militärstrategiska målsättningar till operativa effekter genom användandet av taktiska förband. Försvarsmakten beskriver operationskonst som den tankeprocess genom vilken militärstrategiska och operativa målsättningar omsätts till handling.[3] Nato å andra sidan, definierar operationskonst i Allied Joint Publications -3 (AJP) något tydligare utifrån användandet av militära förband.
“Operational art is the employment of forces to achieve strategic and/or operational objectives through the design, organization, integration and conduct of strategies, campaigns, major operations and battles. It is the critical link between strategy and tactics.”[4]
Definitionen är värd att stanna upp vid. Operationskonsten handlar därmed om att avgöra hur militära mål ska omsättas i handling, om att utforma, organisera, integrera och leda militära operationer över tid och rum så att de tillsammans skapar de operativa effekter som krävs för att uppnå de militärstrategiska målsättningarna. Det innebär att den operativa nivån ständigt måste väga samman tid, rum, resurser, risker och handlingsfrihet hos sina underställda chefer. Den ska prioritera mellan olika operationer, samordna stridskrafter och säkerställa att de taktiska framgångarna faktiskt leder mot det strategiska målet. Det är därför operationskonsten ofta beskrivs som länken mellan politikens mål och soldatens strid. Operationskonsten är inte bunden till en ledningsnivå, även om den i huvudsak är förknippad med den operativa nivån.
”Operational art is often regarded as only an aspect of command at the operational level. However, its understanding and application are also implicit to commanders with strategic or tactical level responsibilities.”[5]
Detta innebär inte att alla nivåer bedriver operationskonst i samma omfattning. Det innebär att alla chefer behöver förstå operationskonstens logik. Den militärstrategiska nivån behöver förstå hur militära operationer kan omsätta strategiska mål i praktiken. Den taktiska nivån behöver förstå hur den egna verksamheten bidrar till operationens övergripande syfte. Men det är framför allt den operativa nivån som har operationskonsten som sin huvuduppgift. Det är där större operationer utformas och sätts in i ett sammanhang. Det är där stridskrafterna integreras. Och det är där militära resurser prioriteras och samordnas för att skapa de operativa effekter som krävs för att uppnå de militärstrategiska målsättningarna.
Från gemensamma operationer till multidomänoperationer
Historiskt har mark-, sjö- och luftstridskrafter ofta planerat och genomfört operationer inom sina respektive domäner. Samordning har naturligtvis alltid förekommit, men ofta genom sekventiell planering där varje stridskraft löste sin del av uppgiften. Den moderna operationsmiljön ser annorlunda ut. Effekter skapas nu samtidigt i alla domäner, mark, sjö, luft, cyber, rymd samt i informationsmiljön. Ett cyberangrepp kan exempelvis slå ut ett luftförsvarssystem. Det möjliggör en luftoperation som i sin tur skapar förutsättningar för en markoffensiv. Samtidigt kan informationsoperationer påverka motståndarens beslutsfattande, uppfattning om läget och vilja att agera, vilket skapar förutsättningar för operationer i andra domäner. Ingen domän verkar längre isolerat. Det är mot denna bakgrund som Nato successivt utvecklat sitt synsätt mot Multi-Domain Operations (MDO).
Multi-Domain Operations handlar inte om att ersätta tidigare former av krigföring. Det handlar om att integrera samtliga domäner på ett effektivare sätt så att effekter i en domän skapar handlingsfrihet i en annan. Målet är att skapa dilemman för motståndaren genom att påverka flera delar av vederbörandes system samtidigt. I praktiken innebär det att operationer inte längre planeras utifrån mark-, sjö- eller luftperspektiv var för sig, genom att tilldela de taktiska cheferna varsina taktiska områden. Däremot utifrån vilken kombination av militära och ibland även civila resurser som bäst skapar önskad operativ effekt.
Operationskonstens betydelse ökar
Detta förändrar också synen på den operativa nivån. Ju fler domäner som ska integreras, desto större betydelse får operationskonsten. Den operativa chefen behöver inte bara förstå markstrid, sjöstrid eller luftoperationer var för sig. Vederbörande måste förstå hur dessa samverkar över tid och rum, hur resurser ska prioriteras mellan stridskrafter och hur begränsningar i en domän kan kompenseras genom effekter i en annan. Operationskonst handlar därför i allt mindre utsträckning om att leda enskilda operationer och allt mer om att orkestrera ett sammanhängande system av militära aktiviteter. Det är också därför Natos medlemsländer under senare år lagt ett allt större fokus på operativ planering, multidomänintegration och kampanjdesign. Ju mer komplex operationsmiljön blir, desto större blir behovet av en operativ nivå som kan fokusera på just detta.
En fråga för den svenska ledningsstrukturen
Om strategi, operationskonst och taktik beskriver olika funktioner i militär ledning uppstår en naturlig fråga. Återspeglas dessa nivåer också i Försvarsmaktens organisation?
Vem utövar egentligen operationskonst i Sverige? Har vi organiserat våra staber utifrån de funktioner som Natos doktriner beskriver, eller har organisationen vuxit fram utifrån andra utgångspunkter?
Och om operationskonsten blir allt viktigare i en tid av multidomänoperationer – vilka uppgifter bör då egentligen ligga på den operativa nivån, och vilka bör ledas någon annanstans?
Det är frågor som leder oss vidare till nästa artikel, där jag argumenterar för att dagens fredsorganisation fortfarande i alltför stor utsträckning utgår från administrativa organisationsenheter snarare än från de krigsförband som faktiskt ska lösa uppgiften i krig.