Av Allan Widman
Möjligheterna att långsiktigt skapa stabilitet och säkerhet i Afghanistan beror i liten utsträckning på närvaron av militära förmågor, vare sig dessa är internationella eller inhemska. Långt större betydelse har de politiska förutsättningarna. Ytterst handlar det om enighet mellan regionens stora aktörer; Pakistan, Indien, Kina, Ryssland och Iran. Alla har de sina politiska, religiösa, etniska och ekonomiska inteckningar i det afghanska folkets öde.
Det stora misslyckandet består i att FN och USA inte förmått samla dessa närmast sörjande kring en lösning på landets framtid. Precis som i fallet Irak borde den tagit sin utgångspunkt i ett långtgående, regionalt självstyre. Det hade svarat mot den etniska och religiösa mångfald som präglar landet, och som även utgör grunden för en del av grannländernas engagemang. Lösningen hade sannolikt också medverkat till en ökad inrikespolitisk stabilitet. Afghanistan har aldrig haft ett starkt och fungerande centralstyre. Förutsättningarna finns bara inte.
Den andra delen av misslyckandet handlar både om brist på ambitioner och oförmåga att utveckla landet. Det blev för mycket fokus på det militära avgörandet. Beslutet att geografiskt vidga ISAF:s mandat fattades för sent. När det internationella samfundet väl uppmärksammade sambandet mellan utveckling och säkerhet underpresterade man. Tilltron till Karzais regim var för stor, både i termer av administrativ förmåga och hederlighet.
Vi har nu nått en punkt där de ursprungliga planerna på att modernisera Afghanistan fått ge vika för en bister verklighet. Numera talas det ganska tyst om målen för öppenhet, jämställdhet och rättssäkerhet. Afghanernas möjlighet att själva ta det primära ansvaret för sin säkerhet framstår istället som den enda nödvändiga förutsättningen för exit. Detta behöver inte enbart vara resultatet av att viktiga tillfällen gått förlorade. Kanske hade uppgiften varit utsiktslös ändå.
Den 4 november avser regeringen lägga fram en proposition om fortsatt svensk närvaro i Afghanistan. Mot bakgrund av den rödgröna uppgörelse, som lanserades i valrörelsen, och Sverigedemokraternas intåg i riksdagen har frågan fått nya dimensioner. Till de försvars- och säkerhetspolitiska aspekterna adderas nu även den nya minoritetsregeringens duglighet och de etablerade partiernas sätt att förhålla sig till det nyaste riksdagspartiet.
Att Mona Sahlin nu måste ångra den enighet som förhandlades fram med (V) och (MP) står utom allt tvivel. Kovändningen skedde alltför snabbt och saknade den rätta övertygelsen. Det är inte fel på att ha målsättningar för internationella insatser. Tvärtom. Det vanskliga är när målen överordnas utvecklingen på marken. Lyckligt nog kan den rödgröna överenskommelsen läsas och tolkas på många sätt. Jag vore mycket överraskad om inte Mona Sahlin tog tillvara dessa otydligheter i ett försök att komma överens med regeringen.
Hon ingick i den regering som våren 2006 tog på Sverige ansvaret för de fyra provinserna i norra Afghanistan. Alltsedan dess har socialdemokratin också uttalat att åtagandet ska betraktas som ”långsiktigt”. Även utnämningarna av Urban Ahlin och Håkan Juholt som ansvariga för försvars- och säkerhetsfrågorna kan vara en fingervisning. Båda drev på beslutet i riksdagen 2006 och har starka nätverk västerut.
Mona Sahlin måste nu fundera över på vilka områden hon ska ta strider med den sittande regeringen de närmaste fyra åren. Valundersökningarna gav tydliga besked om att partiets starkaste sida alltjämt är välfärd och social trygghet. Vad skulle hon vinna på att med Jimmy Åkesson som vapendragare ta strid om Afghanistan?
I NYT kan man läsa följande om de planerade samtalen med Talibanerna:
”United States-led forces are permitting the movement of senior Taliban leaders to attend initial peace talks in Kabul, the clearest indication of American support for high-level discussions aimed at ending the war in Afghanistan, senior NATO and Obama administration officials said.”
Kanske ser vi en öppning här.
http://www.nytimes.com/2010/10/14/world/asia/14nato.html?_r=1
Det är många som läser Allan Widmans inlägg, men fortfarande tyst. Säg din mening om något som han skrivit. Har den militära närvaron en liten betydelse för möjligheterna att skapa långsiktig stabilitet? Jag är inte så säker på det. Det kommer krävas stora träningsinsatser av militär personal för att bygga upp den afghanska armén. Halva planen hänger ju på detta. Men, visst är de politiska förutsättningarna den viktigare faktorn av de två. Vad gjorde vi för misstag? Stämmer Allan Widmans kritik? Är det ett exempel som talar för att vi är med i NATO, så att vi får inflytande över mål och strategier?
Försöker alltid se komplicerade saker långsiktigt… brukar vara enklare att se vilken riktning man ska gå?
Jag tror spontant att frågeställningen, på lång sikt, är denna för ett mer fredligt Afganistan: Höja bildningsnivån samt hitta alternativa inkomstkällor.
Det finns nämligen rapporter som säger olika bildningsnivåer inom den afganska polisen, militären och verksamma inom rättsväsendet – ligger mellan 74% analfabeter, upp till 98%.
Får vara vilken procent som helst men om inte nivån kommer upp så kommer man svårligen vidare med demokratisering, jämlikhet, fred och… oupss… vill inte låta som franska revolutionen eller nåt!
Men min point är väl att ska skolor kunna få verka måste en militär närvaro finnas. ( tyvärr närvaro lång tid då, att utbilda en hel generation tar lite tid, typ 20 år )
Sedan finns självklart faktorn pengar, dvs så länge krigsherrarna får extrema inkomster från narkotika så har de inget intresse varken av skolor eller alternativa odlingar.
Allt detta säger att långsiktigt måste man ha tydliga mål som antagligen inte är samma som kortsiktiga mål. Talibangänget är en tredje part som även de motverkar alla ISAF ansträngningar. Och om inte så stor del av västs inflöde av narkotika kom från regionen kunde man överväga lägga ner totalt? Kanske? Eller strunta i kvinnors dåliga situation…Kanske?
Eller strunta i hela regionens instabila läge?
Men som det nu är så finns goda skäl att överväga stanna i regionen lång tid. Men då med andra mål som sagt. Som att säkerställa skolor?
Reservofficeren m/ny
( som ev är lite för gammal för att vara aktuell åka till Afganistan )
Sveriges insatser i Afghanistan har ju gått från fredsbevarande till att Sverige liksom övriga ISAF deltar på en sida i ett de facto inbördeskrig. USA:s första uppgift var ju att gripa och förstöra Al-Qaeda.
Under tiden flyter kärnvapenmakten Pakistan upp som den verkliga krutdurken (COG) med en mängd problem. Khan (som USA inte fått utlämnad) som sålt kärnvapen till Nordkorea och Iran, konflikten med Indien. Pashtunernas stamvälde samt en säkerhetstjänst som Regeringen inte har helt koll på. Hela cocktailen spetsat dessutom med mord på ledande politiker.
Att nu dra sig ur Afghanistan även om uppgiften idag är helt annorlunda än från början innebär ett fullskaligt inbördeskrig i Afghanistan men många aktörer med vitt skilda intressen allt ifrån knark (KARZAIs bror) lokala klaner till Pakistan och olika fraktioner inom Talibanrörelsen.
Allan Widman ligger förtjänstfullt långt fram i sina analyser och tyvärr ges inte dessa nödvändig publicitet. Kanske det blir bättre nu när kunnige Håkan Juholt blir Försvarsutskottets ordförande. Notera att David Petraeus är i London idag av mer än ett skäl. http://www.metrolic.com/general-petraeus-explains-british-pm-the-circumstances-of-linda-norgroves-death-137929/
@Huginn og Muninn. Det ligger mycket i dina och Allan Widmans analyser. I går kväll kom nyheterna att pakistanska myndigheter spräckt ett mordförsök på premiärminister Giliani. Precis som det finns olika talibaner, så verkar det ju finnas en egen taliban(pashtun)gren inom ISI. ISI-T eller ISI-P?
Mycket intressanta två rader i slutet på artikeln du länkade. En brittisk signal om långsiktig substansiell neddragning i det här läget vore klart besvärligt i den strategiska kommunikationen. Någonstans verkar vi ha tappat bort att konflikter avgörs av viljan. Den relevanta frågan här hemma kanske är hur vårt truppbidrag och övrigt hjälp skall se ut efter 2014?
Widman har helt rätt i att regionalt självstyre förmodligen hade varit en mer praktiskt genomförbar väg än centralstyre i Afghanistan. Problemet med det är bara att det skulle ha skapat ett Afghanistan som vi i väst inte skulle vilja ha.
Klanmotsättningarna skulle ha inneburit fortsatt inbördeskrig samtidigt som misstron mot väst säkerligen skulle ha inneburit en fortsättning för terroristbaserna.
Kort sagt skulle Afghanistan ha fortsatt vara en oroshärd där talibanerna enkelt kunde söndra och härska. Alternativet, ett korrupt men västvänligt centralstyre, var betydligt smakligare.
Arbetet med att stöpa om Afghanistan till en demokratiskt stabil rättsstat skulle säkert ta en generation minst, helt enkelt för att det knappast går att uppnå en sådan stat bland jordbrukande analfabeter som har en vildsint krigarkultur på köpet.
Framstegen i samarbetet med de Afghanska myndigheterna går trögt och de kan vara nästan lika ombytliga och opålitliga som talibanerna. Även om man skulle lyckas med underverket att skapa fred och stabilitet i Afghanistan, så finns ändå problemet med talibaner i Pakistan kvar.
Kort sagt så bör man nog ta sig en ordentlig funderare över vad som är ett realistiskt mål för ISAF på några års sikt och att lägga de utopiska tankarna bakom sig.
Om vi _egentligen_ är oroliga för ett sönderfallande Pakistan, så är nog västlig närvaro i det Afghanska inbördeskriget mer ett problem än en lösning.
Att inbördeskrig har en olycklig vana att destabilisera bräckliga grannstater finns det en hiskelig mängd med tämligen moderna exempel på.