Sammankomsten leddes av akademiens styresman Sverker Göranson. Vid programpunkten Konsten att bemästra en pandemi- beslutsfattande under svåra förhållanden leddes diskussionen av ordföranden i avdelning V Marie Hafström.

Programmet inleddes med ett inträdesanförande av Lovisa Strömmer som är överläkare och docent i kirurgi med inriktning på akutkirurgi och traumatologi. Hon belyste de förändringar som ägt rum inom den svenska sjukvården de senaste 10-15 åren och vilken effekt det bl a fått för kompetensen inom akutsjukvården och den roll som denna har inom totalförsvaret. Den pågående Coronapandemin har för sjukvården inneburit en stor utmaning och har visat att det finns en god omställningsförmåga men även tydliggjort flera brister inom regioner och kommuner. Lovisa Strömmer efterlyste ett mer utvecklat samarbete mellan den civila och den militära sjukvården, bl a gemensamma utbildningar och övningar.

Programpunkten Konsten att bemästra en pandemi- beslutsfattande under svåra förhållanden utgjorde en lägesrapport från ett underprojekt inom Delprojektet Civilt försvar som sin tur är ett delprojekt inom akademiens SES-projekt. Punkten introducerades av projektledaren Magnus Jerneck som är professor i statsvetenskap vid Lunds universitet. I introduktionen berättade han att projektet har engagerat ett trettiotal skribenter som bidrar till ett temanummer inom ramen för Statsvetenskaplig Tidskrift. Detta nummer behandlar Coronapandemin och är planerat att publiceras i slutet av vårterminen. I de följande presentationerna har några av dessa skribenter kortfattat sammanfattat sina artiklar.

Det första anförandet hölls av professorn vid FHS Magnus Ekengren. Ämnet hade rubriken Smygande kriser. Magnus Ekengren menade att detta begrepp nu på ett nytt sätt söker fånga och förklara fenomenet med alltför sent vidtagna åtgärder, något som blivit tydligt vid de svenska försöken att hantera Coronapandemin. Han ansåg att vi inte har lyckats att bemästra denna och menade bl a att ”det svenska högmodet” i dessa sammanhang måste få ett slut.

För den andra presentationen stod Mikael Holmström, journalist på DN. Rubriken på hans anförande var Bristande krisberedskap ledde till den högsta andelen döda i Norden; ett påstående som han understödde med aktuell statistik. Han menade bl a att uttalanden från socialministern om att vår beredskap för pandemier var god, saknade verklighetsförankring. De nordiska grannländerna var snabba och proaktiva, men inte Sverige. Vi var heller inte benägna att byta strategi eller erkänna begångna misstag. Mikael Holmström ansåg också att de svenska medierna borde rannsaka sin egen roll under krisen, då dessa inte tydligt hade ifrågasatt regeringens och ansvariga myndigheters agerande.

Det tredje anförandet hölls av professorn vid FHS Gerry Larsson. Han har inte explicit studerat Coronapandemin men presenterade allmänna slutsatser och forskningsresultat inom ledarskapsområdet. Han menade att dessa iakttagelser var generellt giltiga, och kända beteenden har nu registrerats hos ansvariga personer i ledande positioner under pandemikrisen.  Han berörde teman såsom stress och prestationsförmåga, beslutsfattande under osäkerhet, ledarskapets balansakter vid kriser och betydelsen av tillit i ledarskapet. Han avslutade med att konstatera att ”den svenska självbilden” ställer till problem när vi vill utvärdera och bedöma vår egen krishanteringsförmåga.

Tidigare rikskriminalchefen m m Lars Nylén stod för den fjärde redovisningen. Han gjorde jämförelser med tidigare timade kriser i Sverige och berörde i första hand hur kriskommunikationen fungerat idag och vid tidigare händelser. Hit hör bl a ”påbud” d v s råd och anvisningar om hur medborgarna skall agera och bete sig. Han menade att det mått av förvirring som sådana påbud hade skapats t ex vid Tjernobylkatastrofen nu kunde registreras också under den nu pågående pandemin. Lars Nylén menade att det saknas nödvändig kunskap på högre nivå om krishantering och kriskommunikation.

Den sista presentationen hade en EU-dimension och för denna ansvarade Teija Tiilikainen. Hon är direktör för The European Center of Excellence for Countering Hybrid Threats i Helsingfors. Hennes framställning hade rubriken Solidaritetens gränser i pandemikrisen. Hon berörde och analyserade klyftan mellan EU-medborgarnas förväntningar på EU i en kris och de befogenheter och de verktyg som i verkligheten står till buds. Hon menade att denna klyfta bidrar till en ökad EU-skepsis hos medborgarna och att EU behöver se över mandat och gemensam förmåga för att denna skepsis inte på sikt ska skada sammanhållningen inom unionen. EU borde också fungera bättre ”mellan uppkomna kriser.”

Marie Hafström, som hade hanterat frågor som kommit in från åhörare via nätet, tackade de agerande och nämnde några viktiga frågor i detta sammanhang som inte hunnit belysas. Hit hör bl a hur den svenska lagstiftningen och förvaltningsmodellen har fungerat under krishanteringen.

Styresmannen avslutade programmet. Han ansåg att frågorna varit fantastiskt intressanta men kunde också känna en viss oro kring svensk krishanteringsförmåga. Det finns åtskilligt vi kan bli bättre på, och den s k gråzonsproblematiken har tyvärr kommit för att stanna. Akademien har en viktig uppgift att delta i debatten och bidra med den kompetens som ledamöterna besitter.

Referenten är f d avdelningschef och ledamot av KKrVA.

Se inspelningen från sammankomsten »

Mer av samma skribent