Idag har Utrikesnämnden varit samlad för att regeringen ska kunna informera statschefen och oppositionen om viktigare frågor som berör vårt förhållande till omvärlden.

Efter mötet uttalade sig statsminister Fredrik Reinfeldt om diskussionerna kring eventuell svensk övervakning av isländskt luftrum. Enligt TT sade statsministern:

Vi har fått en förfrågan från Island och vi för en diskussion inom ramen för nordisk solidaritet att möjligen medverka i luftövervakning, alltså inte det som internationellt kallas för air policing, vilket kräver ett Natoland som utför den typen av uppgifter”

och

Vi måste alltid visa en öppenhet kring nordiska propåer om att ingå i olika former av insatser. Men det väcker en del principiella frågor. En av de viktigaste har varit att särskilja det som kallas air policing från air surveillance, om jag får använda de engelska orden, för det är trots allt en väldigt viktig skillnad”

TT fortsätter:

Airpolicing innebär en övervakning av luftrummet i syfte att upprätthålla en incidentberedskap, medan air surveillance innebär en mer allmän övervakning av luftrummet.”


Bilden blir därmed att vi ska eventuellt delta i någon slags allmän övervakning av det isländska luftrummet som därmed kan få ett brett stöd i Riksdagen.


Jag vet inte vem som briefar statsministern i frågan, men helt klart är att vi vid en sådan insats skulle ingå i NATO:s Integrerade Luftförsvar (NATO Integrated Air Defence). Detta luftförsvar har funnits i över 50 år. Det regleras i ett direktiv från Militärkommittén (MC 54/1) som antogs för första gången i december 1955.

Detta försvar leds av SACEUR (Supreme Allied Commander Europe) som alltid är en amerikansk fyrstjärning general/amiral. Den nuvarande SACEUR, amiral James G Stavridis besökte i veckan Sverige.

På hemsidan till dennes högkvarter kan vi läsa att uppdraget för Air Policing genomförs av alliansen för de baltiska staterna, Slovenien, Island och Albanien. För Islands del handlar det om att ställa förmågor till förfogande när det gäller ”Air Surveillance and Interception Capabilities”vilket är motsvarande luftövervakning och jaktflyg/luftvärn.

Än mer intressant blir det när vi går till hemsidan för NATO:s luftoperativa högkvarter, där vi kan läsa:

NATO Military Committee document MC 54/1 stipulates that The Supreme Allied Commander Europe, SACEUR:s air defence mission in peacetime is to preserve the integrity of NATO European airspace and to safeguard NATO nations from air attack. Air Defence, AD, to include the functions of Air Surveillance and AP (Air Policing – red anm), is a key element in maintaining the security of nations.”

Hierarkin är alltså tydlig, och därmed vad vi kan tänkas bidraga till. Det gemensamma luftförsvaret innehåller två funktioner, Air Surveillance och Air Policing. Det är säkert som statsministern säger, det är nödvändigt att ett NATO-land leder själva uppdraget Air Policing. Men vi skulle i så fall vara en delmängd i det överordnade uppdraget.

När tyska flygvapnet i våras löste sitt uppdrag var det inte tal om allmän luftövervakning i isländsk press. En viktig i fråga i sammanhanget är om eventuella svenska plan ska ha beväpning eller inte. Om ja, så torde ju syftet vara att kunna ingripa mot något som inte åtlyder anvisningar från luftrumskontrollen. Om nej, så borde det räcka med resurser ur Kustbevakningen för uppgiften.

Om eventuella svenska stridsflygplan har laddade automatkanoner eller hängda jaktrobotar är ingen akademisk fråga, utan ett principiellt mycket viktigt uttryck för vår försvars- och säkerhetspolitik.


Eftersom informationen efter sammanträden i Utrikesnämnden alltid är sparsam, så vet vi inte vad som diskuterats idag om Ryssland. Vi får hoppas att ledamöterna fick en dragning om den ovanliga övningen med hela ryska kärnvapensystemet som genomfördes i fredags.

På ryska presidentens hemsida kan vi läsa om hur presidenten själv deltog i övningen som innefattade alla de tre vapenbärande komponenterna i de ryska kärnvapenstyrkorna.

En landbaserad Topol-(RS-12M)-robot avfyrades från Arkhangelsk mot mål i Fjärran Östern, medan en Delta III-ubåt från Stilla Havsflottan sköt mot Kaninhalvön i Barents hav. Samtidigt befann sig bombflygplan av typen TU-95 och TU-160 från Engelsbasen nära Kazakhstan på ett femton timmar långt uppdrag och avfyrade fyra kryssningsmissiler.

Denna övningen som var den mest omfattande, och första med hela kärnvapentriaden, sedan Sovjetunionen kollapsade 1991. Min bedömning är att den kan tjäna tre syften på samma gång.

För det första är det en signal till de egna. Det ryska folket och de militära ledarna ska veta att den ryska krigsmakten är stark igen.

Dessutom är detta en subtil signal till omvärlden att Ryssland behärskar den komplicerade ledningen av dessa system och att landet har höjt sin förmåga att använda sig av dessa. Det kan vara frågan om att få väst att tänka sig för både en och två gånger när det gäller ett anfall mot Iran eller en intervention i Syrien.

Det kan heller inte uteslutas att övningen medvetet bekräftar det som den republikanske kandidaten Mitt Romney yttrade nyligen, nämligen att Ryssland är USA:s geopolitiske fiende nr 1. Förra månaden tackade president Putin Mitt Romney för det klara beskedet, eftersom det stärkte hans övertygelse angående motståndet mot NATO:s robotförsvar.

Även om stormakterna låter bli att direkt blanda sig i respektive process för att utse en ny ledning, så torde en republikansk seger vara mer fördelaktigt för ett ryskt säkerhetsetablissemang som vill ha något att peka på när det gäller de egna rustningarna. Ett militärt starkt USA som balanserar ett uppgående Kina och kan göra gemensam sak mot 
våldsbenägna jihadister är heller ingen nackdel för Kreml.


Om ett par veckor vet vi resultatet om vem som är Överbefälhavare i USA, och om vi kommer att delta i uppdraget över Island – vad det nu är.



(Uppdatering 23/10 kl 0550) Amiral Stavridis skriver själv på sin blogg att han besökte Sverige och Finland i förra veckan i sin roll som Befälhavare för USA:s Europeiska Högkvarter (COM US EUCOM). Han skriver om mötet med de nordiska och baltiska försvarsstabscheferna eller deras representanter i Helsingfors:

We discussed four topics: pooling and sharing resources to support the NATO framework; air policing; Nordic-Baltic military coordination; and evolving Arctic concerns.”

Det är onekligen fascinerande att det som framställs av Försvarsmakten som ett besök av SACEUR i själva verket verkar vara ett bilateralt besök. När vi dessutom försöker framställa patrulleringen över Island som en övningsverksamhet blir försiktigheten svår att förstå, eftersom vi deltagit i Cold Response-övningar och NATO:s stabsövningar.

Hela diskussionen kring ett eventuellt patrullerande kring Island befäster bilden av det rådande tillståndet i debatten. Utifrån den brett antagna Solidaritetsförklaringen är det logiskt att vi deltar. För att kunna påräkna ett militärt stöd måste vi kunna ge ett militärt stöd. NATO-anhängarna har dock förtvivlat svårt att betala det politiska priset i form av klarspråk kring uppdraget, medan NATO-skeptikerna inte är beredda att betala det ekonomiska priset för att upprätthålla en trovärdig militär alliansfrihet. (Uppdatering slut)


Se även:

Utrikesminister Carl Bildt (Som behandlar tidsförhållanden med bland annat en skrivelse till Riksdagen nästa vår – längre tid för beslut)
Wiseman


Du vet väl om att du kan följa oss på Twitter @Forsvarsakerhet och på Facebook:Försvar och Säkerhet

Mer av samma författare