Lördagen var en ovanligt svart dag i Afghanistan. Uppgifter har kommit att upp till 13 amerikanska soldater (6 st är hittills bokförda på utmärkta källan icasualities.orgoch fyra civila dödats av en bilbomb i Kabul idag. I söder dödade en afghansk soldat två australienska soldater och sårade åtta när denne öppnade eld mot sina instruktörer på en bas i Kandahar.
Detta sker samtidigt som CNN offentliggjorde en undersökning som visar att 63% av de tillfrågade är emot engagemanget i Afghanistan medan 34 % är för detsamma. 58% av respondenterna i undersökningen anser att Afghanistan är ett nytt Vietnam. Här är perceptionen intressant, eftersom antalet döda amerikanska soldater i Afghanistan motsvarar ganska exakt 3% av de 58209 som inte kom hem från Vietnam.
En hel del är i rörelse i och kring Afghanistan politiskt sedan vågen av attentat i september, då bland annat ordföranden i Afghan Peace Council, Barhuddin Rabbani dödades. President Karzai har sedan dess backat tillbaka en hel del från sin försoningslinje. Spänningarna mellan USA och Pakistan har också försämrats. Även om försämringen avstannat i det officiella samarbetet kan den pakistanska ledningen känna sig tvungna till att skruva upp retoriken igen, sedan en stor demonstration i Islamabad mot amerikanska attacker med UAV:er genomfördes i fredags. I denna deltog bland annat den inflytelserika ledaren för Tereek-e-Insaf, Imran Khan.
Här hemma vankas det snart ett nytt årligt beslut i Riksdagen om vårt deltagande. Ekot visste att berätta häromdagen att de flesta partierna stod i begrepp att komma överens om en nedtrappning från 550 till 400 soldater till slutet av nästa år. En inteckning som många gör är att president Karzai på onsdag förväntas tillkännage att vi ska börja överföra ansvaret för säkerheten i de provinser vi har säkerhetsansvaret i till afghanska myndigheter, utom Jowzjan. Det blir säkert ett sådant tillkännagivande, men processen är planerad till 18 månaders överlämningstid innan ansvaret är överlämnat.
Vi befinner oss i ett litet dilemma. Området är alldeles för stort för våra trupper, det inser de flesta. En neddragning enligt Ekots uppgifter förbättrar inte möjligheterna för trupperna. Häromdagen följde jag rapporteringen på Twitter från en konferens med distriktspolischefer från olika delar av Afghanistan. Polischeferna i våra distrikt talade bland annat om att talibanerna och de egna poliserna samarbetar för att skydda narkotikahandeln och att talibaner behärskar flera byar så nära som 15 km från Mazar-e-Sharif. Påståendena är inte bekräftade, men det börjar att bli allt fler liknande tecken. Se exempelvis alltid utmärkta Anna Badkhen från Augusti.
Samtidigt ökar betydelsen av våra provinser över tiden. Det är dels hemmabasen för den gamla Norra alliansen som förbereder sig för att ISAF lämnar Afghanistan, dels håller det på att bli den viktigaste försörjningsvägen för ISAF i takt med att den pakistanska försörjningsleden blir alltmer sårbar.
Detta innebär att vi kan få en situation där ISAF får backa ur Afghanistan genom vårt område med talibanerna i hälarna. Med en svag militär närvaro riskerar vi att bli klämda mellan de afghanska maktcentra som finns. Eftersom vi har dragit ned försvarsförmågan i Sverige och numera officiellt är beroende av militär hjälp, så är utrymmet litet för att kunna dra oss hem helt och hållet nästa år. Att stanna kvar i nuvarande styrka för att säkerheten kräver det verkar inte vara något alternativ heller, eftersom alla vill påvisa en riktning som innebär en hemtagning av trupperna.
Därför kommer det att bli som Ekot säger. Samma mängd av arbete på lika stor yta ska utföras med färre soldater, vilket innebär krav på en produktivitetsutveckling på närmare 40% i slutet av 2012 jämfört med idag. Bara nu ingen får för sig att vi ska ta ansvaret för utvecklingen av det afghanska rättsväsendet istället för att kompensera vår neddragning. Då blir vi kvar till 2025.
Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet
Scenario för, för tidigt uttåg ur Afghanistan
Tamelanders och Zetterlings tankar här:
”Medan de allierade luftflottorna sinkade de tyska trupprörelserna från luften, angrep den franska motståndsrörelsen järnvägspunkter, trupptransporter och telefonnät, det hävdas att bara under själva invasionsnatten utfördes så många som 950 sprängningar av järnvägslinjer. Under de närmaste följande månaderna skulle i runda tal 90 000 fransmän strida på de allierades sida när de angrep tyska förband i de bakre linjerna. När den andra SS-pansardivisionen stretade sig fram mot fronten i Normandie, störde franska motståndsmän dem under stora delar av färden, placerade minor på vägarna, besköt soldaterna från skogar kullar och ruiner, och ledde via radiokommunikation in de allierade jaktbombarna. Andra tyska enheter råkade ut för likartade tillbud. Tyvärr minskades den effekt motståndsrörelsen hade då många av sabotagehandlingarna urartade i regelrätta uppror. Så snart nyheterna om den allierade invasionen spritt sig bland befolkningen började beväpnade skaror att överallt gå till angrepp mot tyskarna. SOE och SAS grupper som landsattes på fransk jord och som hade i uppgift att samordna motståndsrörelsens aktioner rapporterade att det allt som oftast rådde fullständigt kaos. Partisanerna angrep inte bara tyska mål, de gav sig även på personer de misstänkte för samarbete med tyskarna, och olika politiska grupperingar slogs inbördes. Det säkerhetssystem som så länge hade skyddat de underjordiska grupperna bröt helt samman. Frihetskämparna agerade i det öppna, och på sina håll åtföljdes de till och med av nyfikna åskådarskaror. Tyskarna reagerade med sedvanlig effektivitet, nedkämpade partisanerna där de blottat sig, och utförde repressalier mot civilbefolkningen. Många av de blodbad som skakade det inre av Frankrike hade säkerligen kunnat undvikas om fransmännen följt de allierades uppmaningar, som det nu var offrades människor till ringa militär nytta, och vi kommer aldrig få veta hur många skyldiga eller oskyldiga som fick sätta livet till i denna kittel av bakhåll, mord, hämndaktioner och avrättningar. Utan den franska motståndsrörelsen hade de allierades uppgift blivit svårare, detta står utom all tvivel, men priset för deras medverkan blev högt.”
Det som vid en första anblick skiljer sig åt mellan ovanstående tyska framryckning, och ett eventuellt uttåg ur Afghanistan är den uppenbara skillnaden vilken färdriktning, slutdestination och mål. Soldaterna är någorlunda väl skyddad mot automateld på ett sätt som inte tyskarna var 1944 i sina lastbilar med enbart presenning runt soldaterna på flaket och inga skottsäkra västar. Tyskarnas inmarsch ägde rum vid en tidpunkt då tyskarnas motstånd från de allierade trupperna ännu begränsade sig till flyganfall, så motståndet på marken kom uteslutande från partisaner som gömde sig bland civilbefolkningen. Kampen i slutskedet var en öppen kamp från partisanerna, vilket kostade på i form av förluster för dem själva, samtidigt som partisanerna precis som talibanerna ägnade sig åt hämndaktioner mot den egna befolkningen och strid mot varandras grupperingar i ett kaotiskt tillstånd. Så kommer ett eventuellt uttåg ur Afghanistan att gestalta sig nästan på pricken!
Roger Klang
Roger, ryssarna lyckades att dra sig ur Afghanistan utan större problem.
vi bör lämna Afganistan snarast och helst tidigare än 2014.
Kn Jan-olov Holm
Jag har inget exakt datum i tankarna, men förhoppningsvis så lämnar det sista svenska förbandet Afghanistan innan det sista amerikanska gör det.
Utifall att ISAFs återtåg inte sker under lika ordnade former som det Sovjetiska.
@Roger och Per A. Intressanta perspektiv, utfallsrummet är stort. Jag har en kamrat som var observatör för FN:s räkning under den sovjetiska reträtten. Den gick som ett urverk berättade han efteråt.
Strategi för internationella militära insatser – Tidiga, korta och små
Det är dags att utvärdera de senaste årens militära insatser till sjöss, i luften och på marken
Hur ska nationens politiska ambitioner kombineras med de enskilda soldaternas och sjömännens förmodade lojalitet?
Här följer en strategi för internationella militära insatser som för vårt lands del bygger på följande tre hörnstenar: Tidiga, korta och små.
Tidiga
Insatser ska göras av enheter med hög insatsberedskap. Väntan betyder i den militära världen ofta att riskerna för överraskningar ökar samtidigt som den egna underrättelsetjänsten stressas. Förbandens verksamhetslust är en initial tillgång som inte bör stukas av omotiverad väntan i en långdragen mission. En tidig insats med begränsade styrkor innebär i många fall ett övertag, politiskt, strategiskt och taktiskt, genom att man har eller tar initiativet och mer framgångsrikt kan utnyttja överraskning, vilseledning och list. Den som har övertaget riskerar inte förluster i lika hög grad.
Tidiga insatser innebär krav på hög, kontinuerlig insatsberedskap med betungande konsekvenser för underrättelsetjänsten, strategiska transporter och ledningsfunktionen. Inom dessa tre områden blir beroendet av stormakternas resurser betydande. Tidiga insatser av en liten nation som Sverige bör därför vara korta och små.
Korta
Av flera skäl ska insatser göras korta. Senast när insatsen börjar bör uppdragstiden och avlösningen vara bestämd. Ett i soldatperspektivet diffust och därför svårmätt resultat (”end state”) passar nationer med små resurser illa och benägenheten att alls delta i missioner minskar. Uppdragen måste vara tydliga och konkreta. Förlustrisken kan vara inledningsvis visa sig vara hög men kort exponeringstid i stridszon sammantaget med hög professionalitet bör innebära rimliga offer. Svenska insatser måste med naturnödvändighet ske med begränsade resurser. Korta insatser ökar möjligheterna till hög insatsberedskap.
Angelägnare behov kan uppstå under insatsen. Möjligheterna att lösgöra förband och resurser finns då i högre grad.
Små
Små insatser tidigt för att stämma i bäcken är ofta mer kostnadseffektiva än sena insatser med större resurser. Små insatser är inte lika logistikberoende. Det borde passa ett litet land med ambitioner att samarbeta internationellt vilket ju är en grundläggande förutsättning för medlemskapet i EU. Det blir lättare att få resurserna att räcka till fäderneslandets försvar. Små insatser medger flera engagemang över samma tid för samma kostnad.
Tidiga, korta och små
Om resonemanget är riktigt och politiskt gångbart finns det gott om uppgifter. Några väpnade konflikter är vi väl upplysta om. Media rapporterar dygnet runt från Irak, Afghanistan och Mellersta Östern men det finns ett antal utdragna konflikter med betydligt lägre värde som ”infotainment”.
Med insatser som är tidiga, korta och små bör det vara möjligt men också nödvändigt att snabbt kunna dra sig ur ett ”hopp i fel tunna”. Det bör vara en självklar möjlighet i varje insats även om det leder till både ett politiskt och ett militärt misslyckande. Insatsförbanden utgörs i första hand av människor. Deras benägenhet att engagera sig bör öka om man vet att misstag korrigeras därför att man värnar om insatspersonalen även om man politiskt skulle blamera sig.
Tidiga resoluta insatser kan innebära att en eskalering av våld och misär bromsas eller kommer av sig. Sannolikheten borde öka om insatsstyrkorna inte kommer från före detta kolonialmakter och är kända för att inte lösa snart sagt varje problem med vapenmakt.
Claes Sundin
Ursprungligen författad 20070821. Bearbetad 20091004 och putsad 20111031
Situationen i PRT MES är bättre än på länge enligt våra egna på plats. Det är en bild som även bekräftas av svensk media på plats i området.
Att lokala makthavare som profiterar på oroligheter hävdar motsatsen är självklart.
2011 tycks inte bli så långt, uppe i PRT MES. (Peppar, peppar).