av David Bergman
För en tid sedan gick chefen för Karlberg ut och meddelade sina visioner för officersutbildningen. Förutom de akademiska poäng som redan ges såg han framför sig ett ytterligare akademiskt djup och att kadetterna efter examen hade tillgodogjort sig en ”Mil kand”. Kritiken lät inte vänta på sig. Domedagsprofeterna varnade för att framtidens officerare skulle bli teoretiker som bara kunde läsa böcker och att det praktiska hantverket likväl som den sanna ”krigar-andan” var dömd till undergång.
När skedde då denna debatt? Var det i år eller så långt tillbaka som 2008 när Försvarshögskolan tog över ansvaret för det nuvarande Officersprogrammet? Faktiskt något tidigare. Uttalandet gjordes för mer än 50 år sedan efter att dåvarande chefen för Kungl Krigsskolan uttryckt sin vision för framtidens officerare i Svenska Dagbladet den 1 september 1965.
Det var inte första gången som debatten rasade och kollegorna sprungna ur Överbefälhavarens utredning ”Officer 65” är inte ensamma om att bli utdömda. Gustav Vasa lär 1555 ha uttryckt sig starkt skeptisk till kvalitén hos de nya knektarna som skickades till frontlinjerna i Finland. På samma sätt sägs att Cicero 66 f.kr. varnade den romerska senaten för att ungdomen var fysiskt förslöad och saknade likväl respekt för de äldre liksom ambition med sina liv. Han förutspådde att ingen av dem skulle vara kapabel att växa upp för att axla det tunga ansvaret som senator eller befälhavare i de romerska legionerna.
Fokus på krigarrollen, akademikerrollen eller både och? En till synes evig diskussion om var tyngdpunkten ska ligga. Foto: Charlotte Pettersson, Försvarsmakten.
Genom krigshistorien kan faktiskt tre argument kring utbildningen av officerare ses som relativt konstanta: 1) Officersutbildningen är alltför teoretisk, 2) De nyexaminerade officerarna kan ingenting efter examen och 3) Äldre officerare kommer i sten att hävda att deras årskull var undantagen från de första två punkterna.
Ibland kan det vara nyttigt att reflektera över att vi alla en gång i tiden blivit sedda som en förlorad generation och blivit utdömda med ett ”Vart ska det här sluta?”. Men vi kan också göra gott i att betänka att genom historien har varje ny generation krossat myten om sin egen dekadens då de mött yrkets krav och även i många fall presterat stordåd när de deltagit i stridsinsatser eller hanterat andra svåra utmaningar.
Den psykologiska förklaringen till varför äldre regelmässigt undervärderar yngre grundar sig i ett egocentriskt bias: tendensen att omedvetet övertolka förändringar från dåtid till idag i syfte att själv framstå som mer värdig och kompetenet. Vår inre outtalade strävan efter en positiv självbild gör att våra triumfer blir mer framträdande än våra nederlag i det mänskliga minnet. Ju längre tiden går tenderar människor även att minnas dåtiden som de önskar att den varit, istället för hur den verkligen var. Förenklat uttryckt: ju längre tid som går, desto bättre uppfattar vi att det var förr. Detta färgar omedvetet inte bara hur vi ser på yngre kollegor utan även hur vi för debatten om deras utbildning.
Inom försvarsdebatten finns få områden som kan vålla sådant engagemang och diskussion som hur vi utbildar blivande kollegor, av goda anledningar då det är ett område väl värt att vara passionerad över. Av de drygt 50 år gamla tidningsklippen märks att samma passion för officersutbildningen fanns redan då men också samma farhågor och tvivel som idag. Stundtals förs även dagens debatt om officersutbildningen med svepande eller grovt generaliserande argument om att kvalitén på rekryterna blir allt sämre eller att alla tillkortakommanden skulle vara akademiseringens fel istället för att konstruktivt diskutera specifika frågor eller den bästa lösningen.
Det finns självklart anledning för legitim kritik. Även om allt inte var bättre förr betyder det självklart inte att allt är perfekt nu. Aspekter av officersutbildningen har med rätta ifrågasatts i flera inlägg även av mig. Strävan att utveckla officersyrket mot en profession – vad som något olyckligt kallats akademisering – är i grunden en god idé, men åtgärder på vägen dit har inte alltid bidragit till målet. Att ta upp de frågor som måste förbättras är enda vägen att göra utbildningen bättre.
Hur gick det då för 1965 års officerskurs? Fick domedagsprofeterna rätt i sina farhågor om de akademiska fänrikarna? Jag vet faktiskt inte. Kollegor som tjänstgjorde då får gärna berätta. Men jag gissar att de överkom vilka brister de än må ha haft i sin officerskurs, gick vidare att prestera stordåd inom verksamheten och kämpade hårt för att utveckla utbildningen vidare för kommande generationer. Grunderna i att bygga en stark profession är inte bara en expertis och en särskild yrkesetik, utan just även förmågan att utveckla det egna expertkunnandet – inte genom hävdanden att det var bättre förr, utan genom debatt i sakfrågor och en strävan att göra morgondagens officersutbildning så bra som möjligt.
David Bergman är kapten och doktorand i psykologi
