I veckan uppmärksammades regeringens beslut att tillsätta en utredning om förbättrad investeringsplanering för försvarsmateriel och anläggningar. Du hittar utredningsdirektivet här.

Försvarsminister Karin Enström kommenterade i Ekot beslutet och bekräftade att det bland annat handlade om att regeringen ska kunna avgöra vilka system som Försvarsmakten anskaffar. I utredningsdirektivet skriver regeringen lite självkritiskt att dagens materielplanering kännetecknas av indirekt strategisk styrning och istället omfattande krav på detaljredovisningar inför enskilda investeringsbeslut.

Av texten att döma har regeringen bestämt sig för att ordningen inte är bra och utredaren uppdras att lämna flera förslag till förändringar. Utredningen ska också överse regeringens behov av analysstöd och kunna lämna förslag på ett kostnadseffektivt organiserande av ett sådant. I grunden är det positivt att regeringen tar tag i en så viktig fråga som materielförsörjningen.

……..

Materielförsörjningen har nämligen varit ett av regeringens största problemområden inom försvarspolitiken. Det står helt klart för en utomstående att regeringen varit missnöjd på olika sätt och försökt skaffa sig en utvidgad makt på området. Vi har dels haft den misslyckade, och hårt kritiserade, s.k Genomförandegruppen, dels en s.k statssekreterargrupp som skulle bereda ett antal frågor – bland annat materielfrågor. Försvarsmakten har tidigare varit både hemlighetsfull och otydlig när det gäller materielplaneringen.

Det sista året har dock myndigheten öppnat upp och gett ut en populärutgåva av Materielplanen. Generallöjtnant Jan Salestrand lämnade som vikarierande ÖB också in ett tydligt underlag till regeringen tidigare i våras, där det framgick att det saknades c:a 50 Mdr SEK för att vidmakthålla den beslutade insatsorganisationen. Eftersom Försvarsmakten bedömde att FMV inte kunde upparbeta så mycket extra, så bantades summan till c:a 30 Mdr SEK istället.

Överslagsmässigt var drygt 40 % av de 50 Mdr SEK kända av den gamla Försvarsmaktsledningen under vintern 2008/09, och en fjärdedel har sedan tillkommit på grund av beräkningar i underkant för förverkligandet av insatsorganisation 2014. Den del som fattas kan hänföras till regeringens vilja att köpa BlackHawk-helikoptrar (Hkp 16), utveckla Gripen E samt icke-beslut av regeringen kring olika anskaffningsprojekt som sedan inneburit att de ej förbrukade medlen dragits in till statskassan istället.

Vidare införde statsmakterna en ny materielförsörjningsstrategi i bred politisk enighet som bland annat gick ut på inköp från hyllan. Fanns ett system skulle vi köpa det istället för att designa ett själva. Ett försök att övergå till läran om den perfekta marknaden på den mest imperfekta marknad som finns. Vi börjar nu se tecken på att strategin snart överlevt sig självt, då socialdemokraterna nyligen tog kongressbeslut på att stridsflygsystemet och ubåtssystemet är nationella säkerhetsintressen. Visst kan vi köpa materiel från hyllan, men risken är stor att vi får gårdagens teknik till dagens priser när det gäller de större systemen.

……

Just beslutet att köpa BlackHawks tas ofta som exempel på vad bra det skulle vara om regeringen kunde ta liknande beslut. Här går det att resonera som man vill att det ska sluta. I Israel körde den dåvarande försvarsministern över den militära ledningen och drev igenom anskaffning av luftvärnssystemet Iron Dome. Detta visade sig innebära att den israeliska ledningen senare fick handlingsfrihet att genomföra operationer i Gaza, medan Iron Dome skyddade civilbefolkningen mot raketattacker. Iron Dome anses allmänt vara en succé.

Å andra sidan drev regeringen Persson 2001 igenom inriktningen av NH-90 som ny helikopter mot den svenska arbetsgruppens rekommendation. Resultatet blev en icke-leverans och först 2020 är systemet fullt infört, enligt de senaste beskeden.

När det gäller BlackHawk så uppfattar jag att kombinationen av en tydlig politisk vilja, en engagerad ambassad i Washington och en lika engagerad generaldirektör på FMV som tillsammans med användarna i Försvarsmakten fick igång systemet på rekordfart. Erfarenheterna varierar alltså.

……

När det gäller den nya utredningen vill jag notera följande:

1. Av okänt motiv verkar det vara bråttom för regeringen att ge utredningsdirektivet, eftersom den ännu inte utsett den särskilde utredaren. Just att det inte heller är en kommitté som gör utredningen är lite tveksamt, då det ju inte är ett litet område som ska utredas. Den politiska förankringen kan också bli lidande med en ensamutredare, då ansatsen borde vara att processen ska överleva regeringsskiften.

2. Ambitionen att fatta sammanfattande beslut är antagligen en förstärkning av försvarets position i förhållande till andra intressen. Insatserna blir högre och den politiska nivån kommer tydligare binda upp sig i dessa beslut. Positivt så länge inte den politiska nivån cementerar fast sig likt regeringen länge gjorde i personalförsörjningen.

3. Var det slutligen landar är lite för tidigt att säga. Det finns vinklar som är positiva som ökat inflytande för Riksdagen och ökad öppenhet. Intentionen att öka den strategisk styrningen och minska detaljstyrningen är vällovlig, men:

4. Idén att regeringen ska ta beslut kring Försvarsmaktens enskilda materielsystem kommer få svårt att överleva verkligheten i längden. Det skulle nämligen innebära minskade möjligheter att hålla ihop ett systemtänkande.

Försvarsmaktens krigföringsförmåga består av system av system som samverkar och samordnas för högsta effekt. Att utveckla en förmåga/ett system handlar inte bara om att köpa saker. För att få motsvarande möjlighet till ett systemtänkande skulle vi vara tvungna att överföra beslut till regeringen om Försvarsmaktens metoder, doktriner och utbildning av personalen för att ta några exempel. För att kunna göra den typen av analyser borde i så fall delar av både Ledningsstaben, Produktionsledningen samt mindre del av Insatsledningen överföras till Regeringskansliet.

De försök till helhetstänkande som finns skulle med nuvarande utredningshypotes brytas upp, om regeringen inte gör drastiska förändringar av sin egen kapacitet att bereda systemfrågor med alla perspektiv (Personal, taktik, organisation för att ta ytterligare exempel) tillgodosedda. Sannolikheten för en sådan ordning är minimal i dagsläget.

Den särskilde utredaren kommer att få en diger uppgift framför sig, och det ska bli mycket intressant att försöka få del av dennes analys av uppdraget. Av 50 miljarder skäl.

Se även Skipper, Commander’s Log och Väpnaren

Mer av samma författare