På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

När Rikskonferensen i Sälen startar idag, så finns det en stor risk att vi får bevittna födelsen av 2/3-försvaret. Dräktighetstiden har varit lång, och vem som är pappa lär förbli omtvistat. Det finns ingen som kommer att basunera ut denna födelse med fanfarer, och om frågan skulle ställas skulle många dementera att så var fallet. Framgång har många fäder, men misstag är föräldralösa som John F Kennedy sa.

Officersförbundet presenterade i veckan en rapport som indikerade att anslagen bör ökas med drygt 8,5 Mdkr för att bevara den nuvarande ambitionen 2019. Alternativet är att idag att skära bort 6 Mdkr om försvaret inte får kosta mer 2019 än idag. Chefen för Högkvarteret, generallöjtnant Jan Salestrand, uttalade i klarspråk att rapporten stämde budskapsmässigt med Försvarsmaktens uppfattning. Jag är tyvärr pessimistisk om möjligheterna att vända trenden.

Vår försvarsförmåga har helt enkelt drabbats av dålig timing. I veckan intervjuade SVT:s Mats Knutsson statsminister Fredrik Reinfeldt som gav besked om att de första prioriteringarna är att säkra välfärden samt ordning och reda i statsfinanserna. Därför blir det sannolikt inget femte jobbskatteavdrag. Den ekonomiska prognosen pekar helt enkelt nedåt, och några dagar senare sänkte S&P kreditbetygen för nio europeiska länder, däribland Frankrike och Italien. Det innebär att den insikt som många deltagare i Sälen har fått så sakteliga om obalansen mellan ambition och resurser, inte kommer att få något större politiskt manöverutrymme.

I programmet för Sälen finns inte någon punkt som diskuterar prognoserna om ökad kamp om resurser som energi, vatten och råvaror som mineraler och metaaler. Vad innebär förändringar i livsmiljön och befolkningstillväxt? Hur säkrar vi handels- och transportflöden, så att den globala handeln kan upprätthållas? Vad betyder den militärstrategi som president Obama presenterade i förra veckan liksom den ryska utvecklingen? Hur ser den europeiska försvarsviljan ut om tio-tjugo år, och vem vill betala? Hur ska Sverige kunna fortsätta vara en attraktiv partner i den internationella krishanteringen? Vad ska vi med militär makt till?

Vad menar jag då med 2/3-försvaret? Jo, det är ett försvar som finns i två tredjedelar av landet, innehåller knappt två försvarsgrenar och har ett nytt personalsystem som bara når 2/3 av det önskvärda slutläget.

När det gäller försvarsgrenarnas stridskrafter, så har dessa besvärande brister. Flyget har varit drabbade av stora ingrepp i stridslednings- och bassystemen, vilket kommer att ta lång tid att återhämta sig ifrån. Den nödvändiga utvecklingen av Gripensystemet riskerar också att bli stympad av ekonomiska skäl. För att Sverige ska ha tillräcklig kapacitet krävs minst 80 flygplan av ny version, eftersom en andel alltid är utanför systemet i form av översyner och utbildningar. Marinen har också varit utsatt för stora konvulsioner. Flytt av ubåtsflottiljen från Stockholmsområdet till ny gruppering i Karlskrona har inneburit besvärliga förluster av kompetent personal, basorganisationen är hårt hållen och Visbysystemets sjösättning har försenats flera gånger. Det finns ingen reell marinbas på västkusten, fast det är där vår utlandshandel utgår ifrån.

Armén är kanske hårdast drabbat. Med nuvarande planering kommer det 2019 finnas två brigadstridsgrupper som kan genomföra kvalificerad anfallsstrid. Eftersom vi har fem viktiga områden ur operativt perspektiv i form av Mälardalen, Göteborg, Skåne, Gotland och Boden-Luleå, så är det en ekvation som inte går ihop. Jag hoppas och tror mycket på Hemvärnet och de nationella skyddsstyrorna, men lokalt kan de inte avgöra en strid mot en kvalificerad motståndare. För att kunna delta i internationella krishanteringsoperationer med 2000 soldater behöver vi dessutom en volym som kan bära denna förmåga. Armén är också sist i tågordningen när det gäller uppfyllnad av det nya personalförsörjningssystemet. Det förstärks av den nya principen att färdigställa hela krigsförband före uppfyllnad av bredden. Vid nyåret 2014 har vi en (!) bataljonsstridsgrupp (~1200-1500 soldater) i hög beredskap enligt det senaste regleringsbrevet.

Försvarsmakten saknar kvalificerade förband i området från Uppsala ända till Luleå samt på Gotland. Flera debattörer brukar framhålla vikten av att kunna gruppera flyg på Uppsalas gamla flottiljområde Ärna. Det har sina fördelar, men än bättre är att ha flyget något undandraget. I triangeln Östersund-Färila-Lycksele liksom Borlänge-Karlstad skulle grupperade svenska flygförband få en initial förvarning om anfall med kryssningsrobotar som inte är fallet med Ärna, Malmen eller Kallinge. Med den nya strategin med att ge och ta emot hjälp skulle linjen Trondheim-Östersund vara en av de viktigaste livlinorna. Gotlands betydelse för operationer i och ovanför Östersjön har de flesta redan insett.

När det gäller personalen, så är planen njugg. Andelen kontraktssoldater har redan justerats nedåt för att få råd med tillräckligt många soldater i förbanden. Utbildningstiden för en tidvis tjänstgörande soldat är för kort för att denne ska få en ärlig chans att behärska de vapensystem som ingår i förbanden, vilket innebär att förmågan därför blir mindre än vad som planerades. Lönen för kontraktssoldaterna är låg, vilket kommer att påverka rekryteringen negativt. Om inte kvantiativt, så kvalitativt.

Om våra utlandsoperationer dras ned och övningsverksamheten hålls på låg nivå, så finns det få incitament för unga att välja ett yrke som soldat framför ett som montör med bättre lön. I dagens SvD skriver Mikael Holmström om hur Försvarsmakten i år korttidsanställer 150 soldater för att kunna klara av uppdraget att bevaka statschefen. En krigsförbandschef säger till SvD att det som tog åtta månader att utbilda en värnpliktig för, tar nu tolv månader för en anställd med reglerad arbetstid. Utbildningseffektiviteten är alltså 2/3 i exemplet.

…………………………………………..

De flesta av oss har egna erfarenheter eller känner någon som har haft högre ambitioner än vad ekonomin medgett. Paret som letar fritidshus och tar lån på egna bostaden. Den ena personen vill gärna ha dubbelgarage, marmorbänk i köket och sjöutsikt – medan den andra multiplicerar övertiden under enstaka månad med tolv och räknar med att få gratis hantverkshjälp av vänner, för att kunna övertyga banken om att det går. Något intresse av att gå upp från deltid till heltid för att förbättra inkomsterna verkar inte finnas. Inte sällan bevittnar en förvånad omvärld också hur paret går vidare med ny bil och resa med hela familjen till Thailand.

På samma sätt förhåller det sig med försvaret. Tre väsenskilda koncept inom de senaste tio åren och låg betalningsvilja. Den politiska makten ville så väl, medan myndigheten lämnade underlag som talade om att det gick. Det stundar bistrare tider för hushållet på Jakobsgatan-Lidingövägen. Snart knackar Lyxfällan på dörren.

SvD

Du vet väl om att du kan följa oss på Facebook: Försvar och Säkerhet och på Twitter @Forsvarsakerhet

Mer av samma författare