20 juli – överlevaren Fabian von Schlabrendorff

20 juli är årsdagen för attentatet mot Hitler 1944. Attentatet misslyckades, men det arv av pliktkänsla och ansvar som 20 juli efterlämnade är en viktig del av den moraliska grunden för det nya Tyskland, Förbundsrepubliken. Dagen kommer även i år att firas med en högtid i Bendlerblock, Berlin, där statsvälvningen slogs ner och där några av de främsta företrädarna avrättades. Bland dem fanns Claus Schenk Graf von Stauffenberg, mannen som utförde attentatet mot Hitler i hans högkvarter i Ostpreussen.

Stauffenberg var ingalunda ensam. Under krigets gång hade alltfler officerare insett  regimens verkliga natur. En rad händelser hade öppnat ögonen på många. På östfronten hade den hänsynslösa terrorn mot civilbefolkningen blivit uppenbar. De som befann sig i bakre förband hade upplevt eller fått kännedom om massmorden på judar. En särskilt uppmärksammad åtgärd var den s k kommissarieordern. Varje rysk officer i ledande ställning hade vid sin sida en representant för kommunistpartiet, en kommissarie, som bekräftade eller upphävde varje order. Dessa kommissarier fanns på alla nivåer. De var i verkligheten civila, politiska företrädare, men de var insatta i ett militärt sammanhang, och enligt  folkrättens regler hade de rätt att som krigsfångar behandlas som krigsmän. Vid början av det tyska angreppet på Sovjetunionen utfärdade Hitler den s k kommissarieordern, som innebar att tillfångatagna kommissarier omedelbart skulle avrättas. Ordern väckte stort motstånd och kunde endast delvis implementeras, men ett stort antal tillfångatagna kommissarier blev likväl avrättade. Detta var ett folkrättsbrott som väckte mångas insikt om regimens rätta natur.  Frågan om kommissarieordern följde efter även en 20 juli-man, nämligen general Erich Hoepner. Han hade blivit avrättad 1944, en skola i Berlin hade uppkallats efter honom 1956, men 2008 ströks hans namn från skolan, bl.a. därför att han hade implementerat kommissarieordern.

Motståndet mot Hitler var starkt på östfronten och särskilt i Heeresgruppe Mitte, där general Henning von Tresckow var stabschef. Hans adjutant, överstelöjtnant Fabian von Schlabrendorff, var den ende överlevande bland 20 juli-kretsens innersta cirkel. Han hade varit nära att lyckas med ett attentat redan 1943. Han lyckades då smuggla ombord en bomb på Hitlers flygplan. Bomben var maskerad som en konjaksflaska, som han bad en bekant officer att ta med till bekant i Berlin. Bomben var försedd med en tidsinställd tändare av engelsk tillverkning, som han fått genom Abwehr, underrättelsetjänsten. Även där fanns ett motstånd mot Hitler. Under stor spänning väntade motståndsmännen på resultatet. Men Hitlers flygplan landade utan att något hade hänt. Dock lyckades Schlabrendorff ordna så att flaskan med bomben inte avslöjades.

Efter 20 juli-attentatets misslyckande greps von Schlabrendorff och utsattes för brutal tortyr. En av de former som användes var att han spändes fast på en sängliknande ställning med huvudet nedåt.  Ett slags rör med skarpa taggar inåt träddes på benen och drogs åt alltmer. En annan form var att han bands i hukande ställning med bundna händer och sedan kastades handlöst omkull gång på gång. Trots omfattande tortyr yppade han ingenting.

Flera av 20 juli-männen hade dömts till döden av den s.k. Folkdomstolen. Denna domstol dömde inte efter någon lag utan efter ”tyska folkets rättskänsla”, d v s enligt solidariteten mot den ariska rasen. Bakgrunden till detta synsätt låg i nazismens vidareutveckling av Darwins människosyn, så som den framträder t ex i Descent of Man. Tanken var att utvecklingen sker i raserna, och mellan raserna råder en oavlåtlig kamp om platsen i solen. Grunden för rätt och moral låg därmed i troheten mot den ariska rasens kamp, och denna ras var dessutom utvecklingens spjutspets.    Domstolens ordförande var den beryktade Roland Freisler. Hans skandalösa uppträdande med utfall och hån mot de åtalade var utan motstycke. Allt filmades och finns alltså ännu bevarat. Syftet var att filmerna skulle användas i den nazistiska propagandans flaggskepp, Deutsche Wochenschau, som visades på alla biografer före kvällens spelfilm. Freislers uppträdande var emellertid så skandalöst, att inte ens de nazistiska propagandamakarna ville använda sig av filmerna.

Den 3 februari 1945 skulle von Schlabrendorffs mål upp i Folkdomstolen. Medan han väntade på att föras in i rättssalen började en amerikanska bombräd över Berlin, och domstolsbyggnaden fick en direkt träff. Freisler krossades under en fallande bjälke. I sin hand hade han ännu i döden en mapp med handlingarna till rättegången mot Fabian von Schlabrendorff. Den dagen förverkligades vad en av de åtalade och dömda, Caesar von Hofacker, sagt till den vrålande domaren: ”Nu talar jag herr president. Nu handlar det om mitt liv. Inom ett år handlar det om ert liv.”

Freisler efterträddes av sin ställföreträdare Wilhelm Crone. Den 16 mars återupptogs målen mot von Schlabrendorff. Han var i det civila advokat och förde nu sin egen talan. Han gjorde det med en sådan energi att Crone blev mållös. Bland annat kunde han peka på att tortyr var förbjuden i tysk lag, och här kunde han, inför sittande rätt, på sin egen kropp, visa tecken på tortyr. Rättegången slutade på ett fullständigt unikt sätt för att vara i Folkdomstolen. Fabian von Schlabrendorff blev frikänd! Det innebar emellertid inte att han försattes på fri fot.

I sin bok Um der Ehre willen berättar  Marion Gräfin Dönhoff om de vänner i 20 juli-kretsen som hon har starkast minnen av. En av dem är Fabian von Schlabrendorff. Han var, skriver hon, en besinningslöst modig man. Bokens titel är viktig. Det var ”för ärans skull” som 20 juli-männen gjorde vad de gjorde. De förstod äran som ansvaret mot gångna och kommande generationer, ett ansvar som gällde inför hela folket och inte kunde begränsas till det egna folket eller krigsmakten. För många av dem handlade det om ett yttersta ansvar. General Hans Oster, som planerat ett attentat redan 1938, yttrade: ”Vi fruktar ingenting utom Guds vrede.” Den tyska arméns grand old man, generalöverste Ludvig Beck, hade inpräntat: ”Den officer, som endast ser ett militärt ansvar, har inte nått tillräcklig mognad.”

Medvetandet om ansvaret eller äran belyser också varför Gestapo aldrig lyckades infiltrera det militära motståndet. Inte heller förekom något angiveri. Om man hade frågat 20 juli-männen vad som var deras mål, skulle de ha svarat: Rättsstatens återupprättande. En rättsstat kan inte grundas på vad som för tillfället är politiskt nyttigt eller möjligt. En rättsstat grundas på fasta principer, inte på något man kommer överens om. Det är principer som är lika orubbliga som naturlagarna och därmed höjda över tid och rum. Romarna sammanfattade dem i orden suum cuique – ”åt var och en det som tillkommer honom”. Åt tjuven straff, åt den bestulne upprättelse. Det finns alltså ett grundläggande ansvar och en grundläggande rätt för varje enskild människa. Och rättvisan är blind i den meningen att den inte tar hänsyn till personen. Det kommer inte an på om personen är miljardär eller uteliggare, det enda avgörande är att var och en har samma ansvar och samma rätt. På tyska sammanfattas det i ordet Menschenwürde, mänsklig värdighet.

Där den mänskliga värdigheten återupprättas, där är varje diktatur –  också tankens – en omöjlighet. Det var detta 20 juli ville återupprätta. Det var detta Fabian von Schlabrendorff kämpade för i Folkdomstolen.  Roland Freisler och Folkdomstolen präglades av motsatt rättsuppfattning. Freisler uttryckte den så: ”Den avgörande faktorn är den totalitära statens krav på medborgaren, som tvingas att överge sina moraliska och religiösa förpliktelser mot Gud.” Staten är alltså det högsta och ovanför staten finns ingenting.

Hur gick det för Fabian von Schlabrendorff? Han hölls fortsatt fängslad och tillsammans med andra viktiga fångar fördes han till södra Tyskland, men till skillnad från flera av de andra blev han inte avrättad under de sista krigsdagarna. De allierade befriade honom. Efter kriget blev han domare i den nya Förbundsrepublikens Högsta domstol. Han har hedrat sin kamrater i 20 juli-kretsen med boken Offiziere gegen Hitler.

Författaren är präst i svenska kyrkan, docent vid Åbo Akademi och tidigare fältpräst vid Göta Ingenjörregemente.