20 juli 1944 är dagen för det djärvaste försöket att övervinna den nazistiska diktaturen i Tyskland. Den dagen sprängdes en bomb under det kraftiga bord, där Hitler själv höll genomgång med höga officerare. Bomben hade placerats där av överste Claus von Stauffenberg och var inledningen till ett grundligt planerat försök att ta över makten i hela Tyskland. Stauffenberg var inte ensam. Det fanns mer än 1.000 delaktiga – civila, militärer, politiker, fackföreningsmän – på olika nivåer i samhället. En av dem var general Erich Hoepner. Han hade en bakgrund, som skilde honom från Stauffenberg och många av de andra motståndsmännen. Marion Gräfin Dönhoff har skildrat några av dem i boken Um der Ehre willen (1994). Bland dem fanns namn som Moltke och Bismarck. Hoepner hade en enklare bakgrund. Hans far var sjukvårdsofficer. Stauffenberg var från början kavallerist. Hoepner var tidigt klar över att pansarstyrkorna hade förändrat stridsfältet. Han blev också en mycket skicklig och framgångsrik pansargeneral, både i Polen 1939 och i Frankrike 1940.
Under första världskriget hade Erich Hoepner haft tjänst vid västfronten, och efter Versaillesfreden 1919 fortsatte han i den kraftigt reducerade tyska armé som gick under namnet Reichswehr. Enligt fredsfördraget 1919 skulle den omfatta 100.000 man, men i verkligheten kan tillgänglig personal ha omfattat 300.000. Uppgiften var svår, att försvara Tysklands gränser. Men snart efter Hitlers maktövertagande klarnade det för Erich Hoepner och ledningen i Wehrmacht att Hitlers mål var ett annat – anfallskrig. Det är bakgrunden till de planer som fanns att störta Hitler 1938, som Fabian von Schlabrendorff berättar om i sin bok Offiziere gegen Hitler (1984). Planen kom inte till utförande på grund av den brittiske premiärministern Neville Chamberlains eftergifter inför Hitlers krigshot 1938. Med gangsterns instinkt förstod Hitler att försvaga motståndaren så långt som möjligt genom hot för att sedan besegra honom med våld. Redan 1938 var Hoepner alltså motståndare till Hitlers diktatur. Liksom han förstod många att ett anfallskrig mot Polen och Frankrike skulle föra till krig med Storbritannien och till slut även med USA och därmed var nederlaget givet redan innan kriget börjat.
Erich Hoepner blev emellertid framgångsrik regements- och divisionschef både i Polen och Frankrike. Han ingrep med beslutsamhet mot folkrättsbrott, vilket ledde till konflikt med Waffen SS. När angreppet mot Sovjetunionen inleddes i augusti 1941 blir bilden av Hoepner en annan. I hans order och övriga framträdanden speglas den nazistiska verklighetsuppfattningen. Kriget mot Sovjet framstår som en avgörande del i en oundviklig kamp mellan raserna, där den ena rasens tillintetgörande av den andra är målet. Vad hade hänt med Hoepner? Egentligen ingenting. Under början av 1900-talet framstod Darwins utvecklingsteori i Herbert Spencers tolkning som den vetenskapliga sanningen för stora kretsar. Detta synsätt kom att spela ”det självklaras roll”. (Anders Nygren) Darwinismen tänkte i raser – se Darwins verk Descent of Man. Att rastänkandet upphäver rättssamhället – att en människa är en människa – var inte alla medvetna om. Tillvaron uppfattades som en oundviklig och oavbruten antagonism, ”survival of the fittest”. Alla drog inte samma slutsatser, men Hoepner såg Operation Barbarossa i detta ljus. Därför implementerade han också Hitlers beryktade kommissarieorder i sina förband. Röda armén hade på varje nivå partiföreträdare – kommissarier – med beslutsrätt, vid sidan av militära chefer. Enligt kommissarieordern skulle dessa omedelbart avrättas om de blev tillfångatagna av tyska förband. Detta var tveklöst en krigsförbrytelse.
Hoepners förband, 4 pansargrupper, var spjutspetsen i angreppsriktningen mot Moskva. I advent 1941 var krafterna på upphällningen och den stränga kylan gjorde framryckningen allt långsammare. Hoepner förutsåg ryska motanfall och beordrade reträtt 8 januari. Samma dag avsattes han personligen av Hitler och utstöttes ur armén.
Hoepner hade fattat rätt beslut och blivit bestraffad för det. Detta insåg många i Wehrmacht, och när han kom tillbaka till Berlin kunde han på nytt ta kontakt med de motståndskretsar, där han varit aktiv 1938. Det förtroende han hade där visade sig bland annat i att han utsågs till att efter statsvälvningen ta befälet över reservarmén, och där ingick de styrkor som fanns i och kring Berlin.
1940 hade Hoepner med kraft hävdat folkrätten, också mot Waffen SS. I Operation Barbarossa gav han order om krigsförbrytelser, som var präglade av den Darwin-Spencerska rasföreställningen. Framför Moskva i december 1941 fick han uppleva att den ryska nationen ingalunda var den underlägsna ras som Hitler gett bilden av. Tvärtom var det den tyska ledningen – under diktatorns befäl – som var dilettantisk och underlägsen. Dessa erfarenheter kan ge nyckeln till Hoepners beredskap att riskera sitt liv för att rädda Tyskland från nazismen.
När det stod klart att attentatet 20 juli hade misslyckats greps Erich Hoepner. I häktet torterades han svårt men yppade inga namn. I ”rättegången” under ledning av den beryktade domaren Roland Freisler förnedrades Hoepner på många sätt. Han dömdes till döden och avrättades genom hängning. Familjen fängslades.
Inget kan förminska Erich Hoepners mod och offervilja som motståndsman. Men hans beroende av samtidens självklarheter – i synnerhet av Darwins och Spencers rastänkande – bidrog till att han också blev krigsförbrytare, när han implementerade kommissarieordern i sina förband. Hoepners dilemma visar att det inte räcker med att vara en skicklig yrkesman som officer och soldat. Det räcker inte med att man kan regelboken. Vad är det som behövs därutöver? Fabian von Schlabrendorff gav 1976 sitt bidrag till festskriften till Eugen Gerstenmaier en talande titel: Sub specie aeternitatis – ur evighetens synvinkel. Det är så vi frigörs från samtidens självklarheter.