av Jens Nykvist

Försvarsmakten försvarar Sverige, landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Försvaret av dessa värden pågår varje dag, året runt. Till sjöss, bortom horisonten, och långt utanför svenskt territorium är det en realitet för marinen.

Sveriges geostrategiska läge är omgärdat av hav som länkar oss samman med andra. Sjöfarten utgör en grund för vår försörjning. Sjövägarna i vårt närområde har en viktig och dominerande roll, inte minst på västkusten och i Östersjön. Det är också där ute till sjöss vi har möjligheten att genom uthållig närvaro identifiera avvikelser från normalbilden och om så krävs tidigt hantera hot mot vårt land, innan det blir en realitet till lands.

Marinens närvaro skapar stabilitet och bidrar till en krigsavhållande effekt. Men för att i ljuset av det försämrade säkerhetsläget kunna göra det på ett trovärdigt sätt behöver vi bli större och starkare. Vi måste kunna uppträda samtidigt på flera ställen längs vår kust. Vi måste också ha förmågan att agera till sjöss tillsammans med andra, så att vi är en attraktiv och trovärdig partner. Det senare ökar den operativa effekten och blir därmed krigsavhållande. Förväntningarna på marinen är tydliga!

Jag är stolt över att vara chef över en marin som är bra på att slåss med det vi har. Våra ubåtar är bland världens bästa och är genom sin blotta existens ett strategiskt verktyg som inger respekt. Våra ytstridsfartyg är med sin smygförmåga stridstekniskt avancerade och våra minröjningsförband är operativt erfarna. Amfibieförbanden innehar en unik förmåga i skärgårdsområden och kustnära terräng. Men flera materielsystem går på övertid och snart följer tyvärr många fler. Detta är marinens största utmaning! I perioden 2025 till 2030 kommer ett förmågeglapp att uppstå om inte framåtblickande beslut fattas här och nu. Det handlar främst om ersättare till de äldre korvetterna, nya stridsbåtar och nya typer av stödfartyg. Men också om satsningar inom viktiga delsystem som sensorer, luftförsvarssystem, sjömålsvapen och ledningssystem till befintliga plattformar. Beslut om ersättning och utveckling av dessa system måste fattas i närtid för att kunna vara operativa om tio till femton år.

Men sådana beslut vidmakthåller i grunden endast en befintlig numerär. Det finns dock åtgärder där jag ser realistiska möjligheter att öka marinens operativa förmåga ytterligare. Inledningsvis bör antalet ytstridsfartyg öka med sex till åtta fartyg och minst ytterligare en amfibiebataljon skapas. Marinen behöver också öka undervattensförmågan varför modifiering av även den tredje Gotlandsubåten, i syfte att skapa en femte operativ ubåt, snarast bör beslutas. Genom anskaffning av en tredje ny ubåt typ Blekinge skulle marinens undervattensförmåga öka ytterligare.

En sådan marin skulle erbjuda en väsentligt ökad förmåga och uthållighet. Säkerhetsläget i vårt närområde har som jag nämnde inledningsvis försämrats de senaste åren och är i dag också mer oförutsägbart. Inga tecken på avspänning syns vid horisonten. Ryssland ökar sin militära kapacitet och uppträder till sjöss allt längre västerut i Östersjön och ut mot Västerhavet och Nordsjön. Sveriges beroende av export och import innebär därutöver att konsekvensen av störningar i sjöfarten omedelbart skulle innebära påfrestningar på hela vårt samhälle, vår välfärd och utveckling. Jag vill därför bidra till att utvecklingen av en marin som fullt kan möta denna omvärldssituation påbörjas nu.

Avslutningsvis vill jag belysa två missuppfattningar i den pågående försvarsdebatten. För det första: Ibland hörs röster för att det skulle vara alltför riskfyllt att vara till sjöss i händelse av höjda hotnivåer mot vårt land. De kan inte ha mer fel. Närvaro på plats långt ut för att tidigt upptäcka, identifiera och bygga krigsavhållande effekt är marinens raison d’être. Det definierar oss. Vår taktik och teknik, med inte minst Visbykorvetterna, är dimensionerad för det. Dessutom kommer sjöfarten att behöva fortgå även vid krigsliknande tillstånd. Detta omfattar både handeln och möjligheten att realisera det värdlandsstöd vi tecknat avtal om med våra partners. En angripare förutsätts också ha ordentligt med marinstridskrafter. Varför skulle vi då tänka annorlunda och bortse från dessa behov och de kapaciteter de medger?

För det andra: Som en följd av risken finns det de som uttrycker att Sveriges försvar därför med fördel kan skötas från land eller luften och att marinens utveckling därmed inte skulle behöva vara prioriterad. Jag anser – tvärtom – att marinen har en nyckelroll att spela för vårt lands fortsatta säkerhet och ansvarstagande i närområdet. Genom att aktivt kunna möta en angripares militära rörelser i hela sitt djup mot oss bidrar marinen, tillsammans med Försvarsmaktens övriga krigsförband och våra partners, till ett trovärdigt och starkt försvar. Vårt territorialvatten är en del av Sverige och måste skyddas och kunna försvaras från intrång av marina enheter.

Marinen bör därför – efter snart 500 års existens – ges möjligheten att vända de senaste decenniernas reduceringar och åter växa. Då verkar vi krigsavhållande och kan än mer bidra till att skapa stabilitet, hantera kriser och förebygga eller ytterst utkämpa krig och då också i fler geografiska riktningar. Men dessa beslut behövs nu om inte vår förmåga ska minska efter 2025.

I väntan på dessa beslut arbetar jag och min personal på med det vi har. Varje dag, dygnet runt.

Författaren är konteramiral och Marinchef.
Bild: På vakt varje dag, året runt – för Sverige. Foto: Försvarsmakten

Texten har varit publicerad på Säkerhetsrådet lördagen 16 februari.