≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Lars Holmqvist

Det senaste året har varit intressant ur nyhetssynpunkt på mer än ett sätt. Vid ett antal tillfällen har vi kunnat ta del av nyheter som först presenterats som sanna och sedan visat sig vara falska, ibland möjligen falska eller inte helt sanna. Eller kanske ändå.

Några av de saker som passerat revy under året var bilderna på ”flyende ukrainare” i bilköer vid en gränsstation, en nederländsk ubåt som sades kränka svenskt vatten, de många turerna kring vem som egentligen sköt ner MH17 över östra Ukraina eller nu i januari: CIA påstods ligga bakom terroristdåden i Paris.

Vid Folk och Försvarskonferensen nyligen hade ledarskribenten vid Aftonbladet, Anders Lindberg, en lärorik, pedagogisk och delvis självkritisk föredragning om detta fenomen.

Att denna typ av tillrättalagda eller förvrängda nyheter har ökat i antal under det senaste året är ingen slump. Vad vi ser är en intensifierad informationskrigföring, till del – men inte enbart – kopplad till den pågående mer konventionella krigföringen i östra Ukraina.

Representanter för svenska media har – givet man har ambitionen att agera professionellt – ett par frågor som de i närtid borde ställa sig själva och helst då även besvara:

  • Vilka är kraven som ställs på vår tidning/kanal/webbplats/etc. för att kunna agera rätt, givet infokrigföringen?
  • Hur väl eller illa förberedda är vi för att möta dessa krav?
  • Vad behöver vi göra för att åtgärda eventuella brister i vår egen förmåga?

Informationskrigföring är förstås ingenting nytt. Däremot har den, liksom andra typer av krigföring, utvecklats åtskilligt över tiden. En av de aktörer som satsat mest inom detta område är Sovjetunionen/Ryssland.

Åren runt 1960 utvecklade Vladimir Lefebvre det koncept som på engelska benämns ”Reflexive Control”. Med hans ord, översatta till engelska: “A process by which one enemy transmits the reasons or bases for making decisions to another enemy”.

En av drivkrafterna bakom det sovjetiska intresset för informationskrigföring var att man genom andra medel än de sedvanliga “hårda” militära – där Väst hade en komparativ fördel – skulle kunna skapa ett övertag.

Reflexiv kontroll med mina ord: Jag påverkar motståndarens beslutsprocess så att motståndaren fattar beslut som är gynnsamma för min sak.

Det reflexiva i saken ligger i att manipulera fram reflexer hos motståndaren som leder till de beslut som manipulatören önskar sig.

Var detta bara en konfliktforskningsakademisk lek från sovjetisk sida, eller fick Lefebvres tankar någon praktisk användning?

Ett exempel som direkt berör oss i Sverige kan ses i professor Birgitta Almgrens omfattande arbete med att forska i relationerna mellan Sverige och DDR under det kalla kriget. DDR lade ner en hel del tid och pengar på operationer i Sverige. Inte bara renodlat spionage, dvs. att försöka komma över militära och civila hemligheter, utan även infokrigsinsatser i syfte att påverka opinionen i landet.

De östtyska ansträngningarna rönte tydligen viss framgång. I förordet till boken ”Inte bara spioner” citerar Birgitta Almgren den Stasiofficer som med hennes ord ”utvärderade de flesta Stasiraporter från Sverige under det kalla kriget”:

”Svenska toppolitiker och kulturpersonligheter behövde inte värvas som agenter, de gav oss all information vi behövde ändå. De tillfredsställde vårt informationsbehov”.

Dessa få ord ger oss en dyster bild av det svenska politiska klimatet under sjuttio- och åttiotalen och samtidigt formar de en förgörande kritik av aningslösheten hos de tongivande inom t ex utrikes- och kulturpolitiken under dessa år.

Andra exempel på insatser för att påverka opinionen hos motståndaren var det kraftiga och välorganiserade gräsrotsmotståndet i Väst mot planerna på neutronbomben 1977-78 och mot utplaceringen av Natos Pershing II-robotar några år senare. Däremot var protesterna mot utplaceringen av de sovjetiska SS20-missilerna ungefär vid samma tid  lama – milt uttryckt. Sådana protester låg inte i Sovjetunionens intresse.

Tankarna på reflexiv kontroll var inte något som föll i glömska när Sovjetunionen försvann. Tvärtom har militära forskare i Väst kunnat följa begreppet från sjuttiotalet ända in i nutiden.

I februari 2013 skrev Valerij Gerasimov, chefen för den ryska generalstaben, en artikel i en rysk militär tidskrift. En engelsk översättning kan läsas här.

https://inmoscowsshadows.wordpress.com/2014/07/06/the-gerasimov-doctrine-and-russian-non-linear-war/

Med Gerasimovs text för näthinnan blir det enklare att förstå både skeendet på Krim i mars 2014 och det krig som lite senare bröt ut i Donbass. Ett par citat, understrykningarna är mina:

“The role of nonmilitary means of achieving political and strategic goals has grown, and, in many cases, they have exceeded the power of force of weapons in their effectiveness.”

“Asymmetrical actions have come into widespread use, enabling the nullification of an enemy’s advantages in armed conflict. Among such actions are the use of special-operations forces and internal opposition to create a permanently operating front through the entire territory of the enemy state, as well as informational actions, devices, and means that are constantly being perfected.”

Det är viktigt att påpeka att ryssarna inte ser informationskrigföring som en specifikt rysk egenhet. Tvärtom är man benägen att se exempel på sådan i USA:s/Natos regi i t ex som tändande gnista till den arabiska våren och till ”färgrevolutionerna” i Georgien respektive Ukraina.

Men att man tillmäter detta stor betydelse och att begreppet är utvecklat sedan Sovjettiden står ganska tydligt.

Kortfattat:

  • Ryssland och dess företrädare Sovjetunionen har en gedigen tradition av att se informationskrigföring som en integrerad del av kriget. Deras syn skiljer sig från t ex USA:s eller andra Natoländers i det att Ryssland tillmäter informationskrigföringen större betydelse än man har gjort i Väst.
  • Warszawapakten iscensatte under det kalla kriget insatser av modell informationskrigföring i syfte att påverka opinionen i Sverige.
  • Vi kan i öppna källor läsa om hur dagens Ryssland har utvecklat arvet från Sovjetunionens forskning och vi kan i det senaste årets händelser i Ukraina konstatera att teorierna även har omsatts i praktisk handling.
  • Under det senaste året har den svenska mediavärlden inte övertygat när det gäller förmågan att identifiera och genomskåda informationskrigföring, även om positiva undantag finns.
  • Sverige har idag inte ett fungerande psykologiskt försvar på plats.

Vad ska man då göra åt det här och vem ska göra det?

Först vill jag understryka självklarheten att försvaret av nationen är statens viktigaste uppgift så låt oss inte ödsla tid på att fundera över var ansvaret ligger. Hos regeringen.

Eino Tubin presenterar i sitt blogginlägg ”Psykförsvar i hybridkrigens tid” kloka tankar om hur man skulle kunna påbörja arbetet för att stärka försvarsförmågan i vår tid.

Anders Lindberg i Sälen lägger fram tankar på en särskild psykförsvarsutredning, där företrädare för olika samhällsfunktioner ska kunna bidra. Bara det att frågan diskuteras medför i sig att den faktiska försvarsförmågan stärks. Kanske också en god idé.

Men. Den sektor som har bäst förutsättningar för att få till stånd en rivstart för att stärka vår försvarsförmåga är nog ändå mediasektorn. Genom att representanter för våra media:

  • Börjar ta till sig den kunskap som finns om informationskrigföring, desinformation och begreppet reflexiv kontroll,
  • Tydligt tar ställning till och uttalar vad man anser om dessa företeelser – ”uppenbart hot”, ”något oviktigt” eller en ståndpunkt däremellan – och därigenom initierar och driver en debatt,
  • öppet och utan egen prestige börjar resonera om artiklar/inslag som visar sig vara – eller påstås vara – felpubliceringar.

Så kan vi omedelbart förbättra vår motståndskraft och dessutom komma igång med att leta fram de strukturella lösningarna för den nya tidens psykologiska försvar.

Reflexiv kontroll leder tankarna till något snustorrt och ointressant men det är nog tvärtom. Begreppet är som en sylvass påle strax under vattenytan. Ofta svår att upptäcka men när man kommer i kontakt med pålen så blir det väldigt påtagligt. Och den som placerat ut pålen vill oss inte väl.

 

Anders Lindberg, från 42:00
https://www.youtube.com/watch?v=1qn4kWmGcl4
Författaren är egen företagare och reservofficer

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Mac

    Riktigt bra skrivet!

  • ”Representanter för svenska media har – givet man har ambitionen att agera professionellt – ett par frågor som de i närtid borde ställa sig själva och helst då även besvara:
    ◾Vilka är kraven som ställs på vår tidning/kanal/webbplats/etc. för att kunna agera rätt, givet infokrigföringen?
    ◾Hur väl eller illa förberedda är vi för att möta dessa krav?
    ◾Vad behöver vi göra för att åtgärda eventuella brister i vår egen förmåga?”

    Jag anser att de först borde ställa sig frågorna; ”Är jag svensk?” och ”Finns Sverige?”

    “The role of nonmilitary means of achieving political and strategic goals has grown, and, in many cases, they have exceeded the power of force of weapons in their effectiveness.”

    Det vi ser nu i Sverige är egentligen fas 2 av minst 3 faser. Och denna fas innebär att efter att Ryssland nu har rustat till en hög nivå (fas 1), så blir dolda, inlindade och öppna hot ett utökat påtryckningsmedel. Det har alltid funnits där men effekten av dessa påtryckningsmedel ökar. Denna fas inbegriper uppenbarligen även kränkningar.

    Jag tillhör inte de som tror att all denna psyop från Rysslands sida nödvändigtvis måste vara planerad och satt på pränt. Jag tror att vi spegeltänker på ryssarna. På samma sätt som ryssarna funkar måste vi svenskar svara, dvs. vi måste reagera med ryggraden. Vi kan teoretisera om psyop hela dagen lång, men utan en vilja att vara beredd att försvara riket hos var och en av oss (svenskar) så kommer ingenting att hända.

    Naturligtvis så måste arbetet fullföljas av media och politikerna innan vi kan se någon effekt. Helst ska det starta därifrån också. Så jag ger dig rätt även om du inte uttryckligen uttryckte dig så, så var det förmodligen vad du menade.

    Roger Klang

    • anders

      ”På samma sätt som ryssarna funkar måste vi svenskar svara, dvs. vi måste reagera med ryggraden.”

      Det är väl just denna reaktion som ÄR reflexiv kontroll. Det är en med säkerhet en bättre situation att studera och reflektera över de skeenden vi har. Att bara upprepa inlärda beteenden aka. lyda auktoriteter har ju inte varit så lyckat historiskt sett.

      • @Anders:

        ”Det är en med säkerhet en bättre situation att studera och reflektera över de skeenden vi har.”

        Navelskådning menar du?

        ”Att bara upprepa inlärda beteenden. lyda auktoriteter har ju inte varit så lyckat historiskt sett.”

        Nej det ska vi undvika. Jag tycker att det verkar vara så idag med en drös med karriärister, i synnerhet inom politiken. Resultatet blir en Totempåleorganisation När det gäller försvar så måste drivkraften vara patriotism. Resultatet av patriotism blir en förhållandevis platt organisation, vilket är mer bra än dåligt. Bara i en sådan organisation kan uppdragstaktiska principer frodas.

        Roger

  • Claes Henrikson

    Exempel på hur denna typ av krigföring lyckats är
    1. När en svensk statsminister deltar i en demonstration tillsammans med representant för en krigförande diktaturstat
    2. När rysk undervattensverksamhet ger underlag för svenska försvaret att lägga mycket av sina begränsade resurser på en relativt insignifikant tjänstegren (ubåtsjakt).

    • Simplicio

      Ett annat exempel på hur denna typ av krigföring lyckats är
      när diverse förståsigåare och viktigpettrar av olika dignitet påstår att ubåtsjakt är en ”insignifikant” tjänstegren och att en återuppbyggnad av ubåtsjaktförmågan endast kan ske på bekostnad av andra militära förmågor.

  • Göran Frisk

    Debatt om rysk informationskrigföring kommer omedelbart minska verkan av den. Det pågående kriget i Ukraina visar på hur bra rysk information tillsammans med ” gröna män” och materiellt stöd långsamt innebär att Donbass området blir en rysk provins. Dessutom utvidgas framgången genom angreppen på Marioupol. Ett ordentligt stöd med vapen och personal från Väst till Ukraina lyser med sin frånvaro. Inga ytterligare sanktioner från EU är aktuellt f.n. Således ryska framgångar! — Ett annat bra exempel är de ryska Ubåtsoperationerna i Sverige. Där har sovjetisk och numera rysk informationskrigföring varit synnerligen framgångsrik. — Kränkningar har pågått sedan VK II av stora och små ubåtar. — 1958 beslutade regeringen stödd av ÖB , cheferna för arme’n och flygvapnet att avveckla jagarna som var utmärkta ubåtsjakt fartyg– 1968 och 1972 beslutade regeringen med stöd av ÖB att avveckla den fartygsbundna ubåtsjakten helt och hållet genom påstå att importskyddet skulle ske med andra medel än militära. Kränkningarna fortsatte oavbrutet. — Sen kommer för ryssarna ett hack i kurvan genom U 137 grundstötning i Karlskrona skärgård. Ubåten var bestyckad med kärnvapen. Ryssarna fick stöd i sin informationskrigföring genom att en svensk sjöofficer gick ut och påstod att grundstötningen var felnavigering och inte avsiktlig kränkning. Detta hjälpte inte ryssarna så mycket eftersom Sverige började en långsam återuppbyggnad av vår ubåtsjaktförmåga trots motstånd från arme’n och flygvapnet. Under hela 80- talet och 90 — blåste det ordentligt med motvind för ryssarna eftersom Sverige envetet byggde upp sin ubåtsjaktförmåga. Fartyg byggdes helikoptrar anskaffades spanings system anskaffades likaså vapensystem. Ett särskilt bra sådant var ELMA systemet som
    Avfyrade granater i salvor från kastare. De flesta marina fartyg och båtar fick dessa system. Våra ubåtar engagerades i ubåtsjakten. — Ett antal vapeninsatsen gjordes mot kränkande ubåtar men ingen sänktes. Kränkningarna fortsatte hela 90- talet trots den svenska förbättrade ubåtsjaktförmågan. — I mitten av 90 — talet och början av 2000 talet förbättrades vår ubj förmåga än mer– Sen börjar den ryska informationskrigföringen ge effekt igen. Ledande kretsar i arme’n , flygvapnet och på Jakobsgatan föreslår att Visbysystemet om sex fartyg ska avvecklas. Det blir en mindre framgång för ryssarna eftersom endast ett fartyg avbeställdes. Vi har nu fem operativa Visbykorvetter som är livsfarliga för kränkande ubåtar. Men de ryska framgångarna uteblir inte. Man lyckas avveckla de 14 ubåtsjakthelikoptrarna typ 4 innan Hkp 14 ens har lämnat ritbordet. Hkp främsta egenskap är att kunna slå till överraskande förutsatt att den har vapen. Nu kommer nästa ryska framgång nämligen avvecklingen av ELMA systemet
    Såväl kastare som ammunition. Detta system var främst ämnat för insats inomskärs. — Efter oktober ubåtsjakten försökte den ryska informationskrigföringen skapa misstro mot statsminister, försvarsminister och ÖB. Två svenskar vana vid massmedia försökte få regeringen att tillsätta en internationell kommission för att undersöka vad som hände i oktober. En av dessa var sekreterare i Ekeus kommissionen och den andre är professor i statsvetenskap. Än så länge har regeringen inte gått i den fällan. — Men ansträngningarna fortsätter oförtrutet. Just nu pågår en kampanj för att tillsätta en ubåtskommission för att skapa klarhet d.v.s. avslöja svenska försvarshemligheter rörande vår ubåtsjaktförmåga.
    — Informationskriget fortsätter. Hög tid för svenska media att börja gå till motangrepp som tjänar svenska intressen!

    • @Göran Frisk:

      Finns det någon särskild anledning till att vi aldrig har lyckats med att sänka någon ubåt? Jag menar, under vk2 så lyckades de allierade vända krigslyckan och de sänkte 2/3-delar av de tyska ubåtarna, till sist.

      Roger

      • anders

        Japp, Fråga de som var med på ubåtsjakterna. Fråga om de såg ubåtar på nära håll.

  • Per Tengblad

    Utmärkt artikel som ytterligare förstärker diskussionen kring behovet av återupprättande av de Psykologiska försvaret.

    Det finns flera aspekter på ”Reflexis kontroll” som ligger vid sidan av nödvändigheten av att media tar sitt ansvar och skärper källkontroll och analys före publicering av framförallt materiel kring konflikter och geopolitik.

    En lika viktig aspekt av Ps försvar är att etablera ökat förtroende mellan våra underrättelsetjänster och myndigheter ex- FM och politiker. Så länge det finns en brist här finns det en onödig öppning för den som önskar styra beslut i för sig önskad riktning.

    Det är sannolikt att den brist på gemensamma konklusioner och samsyn i politiker och ämbetsmannakåren vad gäller ex. ubåtskriserna återspeglas i media. Kan inte politiker, ämbetsmän och militär, som har faktaunderlag, stå för en robust samsyn och tala konsekvent och trovärdigt i en sak, så har media inget annat val än att redovisa osäkerheten.

    Att vår omvärld är medveten om dessa faktorer, som förefaller vara en större utmaning i Sverige än till och med i våra närmaste grannländer, är självklart. Att en potentiell agressor dessutom aktivt utnyttjar detta faktum är också en självklarhet.

    För oss gäller det att inse att den tradition av öppenhet, ifrågasättande och diskussion som vi har och skall vara glada över, ställer extra stora krav vad gäller saklighet i underlag och analys konsistens i redovisning och disciplin i ex. intervjusituationer.

    Det gäller också att inse att för ett öppet land så är ett aktivt och väl fungerande Psyk försvar, som uppfattas som trovärdigt i de flesta läger, speciellt viktigt. Vår omvärld arbetar aktivt på att analysera och utnyttja våra ”svagheter”. Vi måste använda öppenheten som ett aktivt motmedel, vilket vi kan om vi tar utmaningen på allvar.
    Per Tengblad

  • Göran Frisk

    Storbritannien gjorde allt som överhuvudtaget var möjligt för att besegra de tyska ubåtarna. Mängder av ubåtsjakt fartyg, omfattande flygspaning med uthålliga flygplan som hade vapen, signalspaning mot de tyska ubåtarnas kortvågssignalering , radarspaningssystem på fartyg och flygplan , konvojsystem , vapenutveckling mot kastvapen, ubåtsjakt taktik med många spanings- och anfallsmetoder. När Sverige bestämmer sig för att SÄNKA DEN FÖRSTA UBÅTEN kommer vi oxå göra det.

    • Dum fråga av mig, Frisk! Jag har ju själv skrivit om det i min bok ‘Det Tyska Kriget 1939-1945’. Det här var de åtgärder som britter och amerikanare tog till. Listan kanske inte är komplett.

      1. ökat antalet moderna eskortfartyg
      2. eskorthangarfartygens flygeskorter, som nästan omöjliggjorde ubåtars skuggande av konvojer.
      3. 1940 utvecklade britterna en ny typ av radar som fick plats på eskortfartyg och flygplan – Centimeterradarn
      4. Strålkastare på flygeskorterna som användes taktiskt i kombination med flygradarn för att överraska och ”pin-pointa” ubåtar i ytläge
      5. ökad skicklighet i att forcera och utnyttja tysk radiotrafik
      6. bättre fartygsburen radar som man lärt sig använda rätt
      7. ökad radiopejling även från fartyg (Huff-Duff)
      8. bekämpning av ubåtar under passage till och från baser i Frankrike
      9. ökat antal landbaserade antiubåtsplan med lång räckvidd
      10. dessutom sattes långräckviddigt bombflyg in från Newfoundland, Island och Nordirland, som nu nådde längre in i Atlanten till tyskarnas sista sanktion – ”black gap”.
      11. Sjunkbomberna började ställas in för att explodera på tre olika djup i samma sjunkbombsfällning.
      12. Hedgehog, koordinerat antiubåtsbatteri med 24 bomber
      13. Utbildning av dem amerikanska jagarbesättningarna mellan mars 1942 till slutet av 1943
      14. Bättre taktik genom samspel mellan två eller flera eskortfartyg, där den ena korvetten höll ubåten i sonaren medan den andra anföll. Man var nämligen som ensam jagare eller korvett tvungen att dra in sonaren innan man anföll, vilket gav ubåten en 99 procents chans att smita undan.
      15. MSO (Management Search Operations), en matematisk metod eller matematiskt program som amerikanska konvojer använde för att lokalisera alt. ta en omväg runt tyska u-båtar
      16. Storbritanniens Royal Navy fick den före detta chefen för den brittiska ubåtsflottan som chef – Admiral Horton. Hans första åtgärd var att bilda grupper av jagare och fregatter (se punkt 14).

      Roger

  • Lars Holmqvist

    Det är mycket positivt att läsa intressanta svar på mitt inlägg och tack för uppskattande ord.

    Det jag skrev om svenska media, gäller naturligtvis i hög grad även beslutsfattare inom andra delar av samhället, inom såväl offentlig som privat sektor och inom kultursfären.

    Det ska bli intressant att de närmaste dagarna följa vad som kommer att skrivas om den s.k. ”Nato-legionen” som enligt nya ryska uppgifter sägs strida på Ukrainas sida.

    DN tog upp det ryska påståendet i en artikel igår måndag men journalisten Michael Winiarski synade bluffen och beskrev uppgiften som ”en ny angreppslinje i ordkriget”. Det finns hopp…