≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Björn Körlof

Nordiska motståndsrörelsen, NMR, är en högerextrem nordisk militant nazistisk organisation. Foto: Peter Isotalo, Wikimedia Commons.

Den moderna rättsstaten bärs bl a upp av ett fundament som innebär att medborgarna i princip inte tillåts beväpna sig privat för att möta våldsverkare. Det är istället staten som, främst genom polismakten, har monopol på att utnyttja våld för att hantera illegalt våld inom landet. Att medborgarna, till staten, överlåtit sin rätt att försvara sig med vapen innebär naturligtvis att staten då måste kunna hantera illegalt våld så att de laglydiga medborgarna kan förlita sig på att brottsligt våld kan bemästras helt tillfredsställande.

Denna helt grundläggande rättsstatsprincip krackelerade under några år före Hitlers makttillträde då Weimarrepubliken inte förmådde bemästra det gatuvåld som de beväpnade organisationerna SA (Sturmabtailungen, d v s stormavdelningar) och Die Rote Front (”Den röda fronten”) eskalerade. När Hitlers SA successivt blev den alltmer dominerande gatuvåldsorganisationen och framstod som våldssegrare mot Die Rote Front, växte dess medlemsantal successivt också kraftigt. Polisen lyckades heller inte förhindra en alltmer omfattande illegal beväpning hos SA. Före Hitlers makttillträde diskuterades därför intensivt i statsledningen förutsättningarna för att med en stor polisiär insats, och även med stöd av försvarsmakten Reichswehr, avväpna SA och göra organisationen, liksom Die Rote Front, illegal.

Både polisens företrädare liksom ledningen för Reichswehr konstaterade att en sådan insats skulle leda till omfattande våld, och sannolikt inbördeskrig. Det var nämligen inte givet att vare sig polisen eller Reichswehr, i en sådan uppgörelse, kunde påräkna lojalitet mot republiken, ens inom de egna organisationerna.

Utgången av detta känner vi. Hitlers politiska våldsmetoder segrade, inte minst därför att befolkningen genom att rösta på honom hoppades att han kunde åstadkomma ett politiskt lugn.

Spåren från Weimarrepublikens politiska oro, svagheter och fall förskräcker. Kan inte staten i ett tidigt skede bemästra det politiskt betingade våldet riskerar utvecklingen att bli det demokratiska systemet övermäktigt.

Även om vi är långtifrån Weimarrepublikens tillstånd blir dessa tankar ofrånkomliga när man tar del av diskussionerna om hur polisen hanterat den av Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) organiserade, men icke tillståndsgivna, demonstrationen i Göteborg.

När den svenska lagen om förbud mot bärande av politiska uniformer (ursprungligen tillkommen 1933) upphävdes 2002 finns inte längre förutsättningar att rättsligt ingripa mot demonstrationer där det är uppenbart att medlemmarna bär, som lagen då angav, ”uniform eller liknande klädedräkt som tjänar att utmärka bärarens politiska meningsriktning”. Även ”uniformsdel, armbindel eller annat därmed jämförligt i ögonen fallande kännetecken” omfattades av lagens bestämmelser. Lagen tillkom med syftet att förhindra att nazister använde uniform och effekten av lagen blev att deras organisationer påtagligt berövades ett kraftfullt politiskt kampmedel, som hämtats från Hitlers SA-organisation i Tyskland.

Bärande av politiska symboler kan idag istället innebära ett brott av annan karaktär, nämligen brottet ”hets mot folkgrupp”. JK har angett vilka symboler som i första hand kan behöva beaktas. T ex anses att bärande av symbolen hakkors (eventuellt i förening med andra omständigheter) kan medföra att detta brott aktualiseras. Det bör dock uppmärksammas att även när uniformsförbudslagen gällde kunde – så sent som 1996 – en person som bar armbindel med hakkors inte fällas för brott mot denna lag, trots att denna symbol rimligen måste anses ha fallit under uniformsförbudslagens bestämmelser (jfr lagtexten ovan). Hovrätten för Västra Sverige, dit målet överklagats, ansåg istället att det var ”uppenbart” att uniformsförbudslagen stred mot regeringsformen.

Att inte kunna ingripa mot politiska demonstrationer där deltagarna uppträder i militärt inspirerade, slutna formationer, marscherar i takt med tydlig uniformering i klädsel (svarta byxor, vit skjorta, svart slips likformigt instucken i skjortan, utrustade med likformiga sköldar med likformigt politiskt symboliskt tecken) innebär en acceptans av en politisk kampmetod som inte godtogs under 1930-talet när nazistfaran var påtaglig. I sammanhanget bör också med oro observeras att polisledningen i Göteborg tydligt uttalade att den ansåg sig sakna tillräckliga resurser för att kunna ingripa vid den senaste NMR-demonstrationen, bl a därför att den genomfördes utan föranmälan och polisen därför inte kunnat planera för bevakning och eventuella ingripanden.

Vid de omtalade kravallerna i Göteborg 2001, vilka i hög grad iscensattes av vänsterextrema organisationer, kunde konstateras att polisresurserna inte var tillräckliga för att förhindra våld och omfattande skadegörelse. Det måste därför uppmärksammas att sedan flera år tillbaka använder exempelvis den vänsterextrema organisationen AFA (Antifascistisk aktion) delvis liknande attiraljer som NMR vid sina demonstrationer liksom olika symboler. AFA  har dessutom vid flera tillfällen använt ansiktsmasker och huvor för att istället dölja identitet vid olika våldsaktioner.

Tre företeelser kan tala för att ett förbud mot bärande av politiska uniformer kan behöva övervägas på nytt. Självfallet behöver, m h t den ovan anförda hovrättsdomen, en analys göras vad avser förenlighet med regeringsformens krav på en långtgående yttrandefrihet.

Den första är att företeelsen, om den inte kvävs tidigt, sannolikt kommer att växa bland flera politiskt extrema rörelser och hit måste även AFA räknas. Det handlar alltså genomgående om rörelser som inte tvekar att använda våld för sina syften. Eftersom demonstrationerna sannolikt i ökande grad kommer att äga rum utan giltiga tillstånd ökar risken för våld mellan demonstranter och medborgare som reagerar på dessa demonstrationer, men risken ökar också för gatuslagsmål mellan olika uniformerade politiska organisationer.

Den andra är att dessa politiska ”enheter” säkert kommer att pröva hur långt det kommer att vara möjligt att dolt eller maskerat ”beväpna” sig. Tillåts en sådan utveckling kommer gatuslagsmålen att tillta i grad av våldsamheter och polisen då tvingas bruka, tårgas, vattenkanoner (som inte förekommer idag i Sverige) för att skingra denna typ av demonstrationer. Det måste antas att polisen i självförsvar t o m kan bli tvungen att oftare bruka skjutvapen.

Det tredje är att eftersom dessa, icke tillståndsgivna, demonstrationer nu tillåts äga rum med grundlagsskydd (yttrandefrihet) kommer polisen allt oftare att vara oförberedd och inte ha tillräckliga resurser för att ingripa och skingra dem även om olika typer av brott likväl kan bli aktuella (t ex ”hets mot folkgrupp”) eller extrema ”uniformerade” politiska organisationer möts i gatuslagsmål där hot, misshandel, skadegörelse etcetera blir brott som kan förekomma.

Dessa tre faktorer pekar i förskräckande riktning mot situationer där det politiska våldet har tillåtits ta makten över gatorna i våra städer och man måste vara på det klara med att våld inte sällan lönar sig, d v s att människorna i fruktan för att bli hotade eller indragna flyr undan eller t o m under hot tvingas medverka i eller skydda dessa organisationer.

Vi är långtifrån en situation som liknar Weimarrepublikens, men de första tecknen på den våldsinriktade politiska extremismens arbetsmetoder kan iakttas redan nu och, måste mötas målmedvetet och kraftfullt från det demokratiska systemet innan de eskalerar till nivåer som blir mycket allvarliga för rättsstat och demokrati. Det bör stå klart att dessa organisationer inte delar det demokratiska samhällets mest grundläggande värderingar. Det är därför dags för demokratin att visa sin styrka genom att ge polisen både tydliga lagliga medel och tillräckliga resurser för att få bort – oavsett politisk färg – det marscherande, uniformerade och sannolikt snart mer påtagligt beväpnade, extrema politiska våldet, från våra gator och torg.

 
Författaren är Jur kand, F d generaldirektör samt ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.