≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Gunilla Herolf

Under ett antal år har vi kunnat notera att EU som organisation blivit allt svagare samtidigt som ett antal större (och ibland en del mindre) stater stått för initiativen och drivit EU-projekten. År 2007 föreslog t o m den nyutnämnde franske presidenten Nicolas Sarkozy att institutionalisera denna s k renationalisering på så sätt att EU skulle styras av ett direktorat av sex länder: Frankrike, Italien, Polen, Spanien, Storbritannien och Tyskland. Motståndet från övriga länder var emellertid massivt och av denna plan blev intet.

Hur går det då nu? Uppenbart är att av de sex stora länder som vart och ett eller tillsammans skulle kunna utgöra en stark kärna inom EU har flertalet på olika sätt försvagats.

Frankrike, det enda land som gjort Tyskland rangen som det dominerande landet stridig, har nu släppt alla anspråk på detta och plågas dessutom av en lång rad problem. I EU-sammanhang har den svaga ekonomin under ett antal år varit det största av dessa. Det har dessutom, då Tyskland krävt en större budgetdisciplin av Frankrike, stört harmonin mellan dessa två parhästar. Inom det säkerhetspolitiska området har balansen fungerat mer till Frankrikes fördel, då detta land dels varit militärt starkare och dels haft mindre inrikespolitiska problem med att använda sin krigsmakt. I dagens stora kriser är det emellertid förbundskansler Merkel, snarare än president Hollande, som andra ledare vill tala med. Under 2015 har förutom de ekonomiska problemen två andra varit dominerande. Det ena gäller framgångarna för Front National, lett av Marine le Pen, som med stor svårighet kunde hanteras i det nyss avhållna valet. I den viktiga flyktingfrågan är Hollandes händer bundna eftersom all hjälp till Merkel kommer att utnyttjas av det flyktingfientliga Front National. Det andra problemet är terrorismen, som under året drabbat Frankrike hårt, även detta med en inrikes- och utrikespolitisk dimension. Stödet för Hollande när han åberopade artikel 42.7 var totalt inom EU, men därifrån till att besegra ISIL är steget mycket stort.

Utvecklingen i Polen kan sägas vara den mest dramatiska. Genom valet den 25 oktober 2015 fick Medborgarplattformen (PU) efter åtta år vid makten ge plats för partiet Lag och rättvisa (PIS). Med PU hade Polens ekonomi blomstrat, men partiet hade samtidigt kommit att uppfattas som arrogant och ett parti för Warszawaborna snarare än för landsbygden. Nu vände den polska politiken omedelbart i en riktning som allmänt ses som skrämmande av dem som upplevt Polen som ett stabil och viktig pelare inom EU-samarbetet. Polen har återvänt till den politik som PIS förde under åren 2005 – 2007 och som bakom kulisserna nu förs av Jaroslaw Kaczynski, den kvarvarande av de två bröderna, som då ledde landet. Brodern Lechs död i en flygolycka beskrivs nu av försvarsminister Antoni Macierewicz som ett ryskt dåd, vilket hade dolts av den tidigare premiärministern Donald Tusk. Den nya polska politiken är fientlig mot muslimer och negativ mot homosexuella. Regeringen har också brutit mot den polska konstitutionen genom att politisera poster och har ökat kontrollen över media. Man har också infört en nationalist retorik och bland annat tagit bort EU-flaggorna från polska ministrars officiella framträdanden.   Premiärministern Beata Szydlo ses allmänt som en marionett för Kaczynski.

Storbritannien har blivit ett ytterligare problem för övriga EU och säkert i hög grad också för det egna landet. Det är för de flesta utanför landet en gåta hur de interna engelska striderna och den EU-skepsis som alltid funnits i vissa Torykretsar kunnat bli av sådan dignitet att medlemskapet står på spel i den omröstning som ska hållas om utträde, Brexit, före 2017 års utgång. Camerons försök att formulera krav som kan accepteras av Unionen har varit till stor del modesta: De gäller ekonomiska krav som att få försäkringar att eurozonstater inte får gadda ihop sig mot stater utanför zonen, konkurrensfrågor, som fullbordandet av den inre marknaden, och oberoendefrågor, som ett löfte om att Storbritannien inte ska innefattas av fördragsformuleringen om en ”ever closer union” samt mer makt till de nationella parlamenten. Om dessa tre typer krav ses som möjliga i Europa är de däremot starkt kritiserade av brittiska euroskeptiker som alltför menlösa. Beträffande det fjärde området gäller emellertid det motsatta. Det gäller kravet att inga personer från övriga Europa ska kunna ta del av det brittiska välfärdssystemet förrän efter fyra års vistelse i landet. De flesta länder har föga förståelse för detta förslag som de ser som ett hot mot den fria rörligheten inom EU. Kommissionen har inte sett några belägg för s k välfärdsturism till Storbritannien och kommissionären Vivian Reding har läxat upp brittiska politiker och erbjudit dem kurser i EU:s lagstiftning.

För Italien dominerar de egna stora ekonomiska problemen, som har medfört att premiärminister Matteo Renzi kommit att i hög grad fokusera på det egna landet. Tillsammans med Frankrike leder Italien kampen mot den budgetdisciplin inom EU som Tyskland och en del andra länder inom eurozonen driver. I dessa länders ögon är det nödvändigt att släppa på kraven för att därmed kunna öka tillväxten i Europa. För Italien leder denna nödvändiga fokus på ekonomin också till en mindre engagemang när det gäller   sanktionerna mot Ryssland.

Spanien är mer av en ljuspunkt. De svåraste åren orsakade av den finansiella krisen tycks vara över och landet har nu minskat den extremt höga arbetslösheten, även om den fortfarande ligger på över 20 procent. Ekonomin ökade med tre procent förra året och Spanien var därmed det mest framgångsrika av de större euroländerna i Västeuropa. Andra allvarliga problem återstår emellertid. Korruptionen och ineffektiviteten, båda förknippade med de två stora partierna Socialistpartiet och Partido Popular (PP) ledde till framgångar för vänsterpartiet Podemos och det liberala Ciudadanos vid det val som ägde rum den 20 december. Frågan är nu öppen om vem ska kommer att bilda regering och med vilka.

Det återstående landet är Tyskland, som under Angela Merkels ledning fått en oomstridlig ställning som det dominerande landet inom EU. Bakom detta ligger givetvis den starka tyska ekonomin men också att Merkel själv befrämjat inte bara de tyska utan också Europas intressen. Tack vare henne har EU kunnat skapa enighet i politiken gentemot Ryssland och vidmakthållit sanktionerna. I Greklandskrisen var hon den som ledde den europeiska politiken och lyckades bevara eurozonen intakt, även om den slutliga utgången när det gäller Grekland ännu inte är säker. I flyktingkrisen har hon stått stark och försvarat mänskliga värden.

Även Angela Merkel behöver dock andra länder som stöd, länder som i motsats till Italien, Storbritannien eller Frankrike inte är förlamade eller helt upptagna av de egna problemen, som inte, liksom Polen, utvecklas i en introvert och delvis EU-fientlig riktning eller Spanien som trots den relativa framgången ännu är försvagat och med stora problem. I dagens allra största problem, flyktingkatastrofen, har hon enbart Sverige som sin allierade och när det gäller budgetfrågor är Finland och några andra mindre länder på samma linje. När det gäller Rysslandspolitiken är situationen ännu mer komplicerad, eftersom starka krafter i Tyskland som utrikesminister Frank- Walter Steinmeier företräder en helt annan och mer Rysslandsvänlig politik samtidigt som det tyska näringslivet trycker på.

Och trots sin makt och sitt ledarskap – Angela Merkel är ändå inte detsamma som EU eller Europa. Utmaningar som gäller att avsluta kriget i Syrien och finna ett sätt att få landet på fötter, att bekämpa ISIL och att lösa flyktingkatastrofen har sådana dimensioner att de måste bemötas i en större konstellation än den europeiska. För att finna sådana lösningar måste organisationerna återta den initiativkraft som de en gång hade och hitta ett sätt att få Ryssland att spela en konstruktiv roll utan att därmed offra Ukraina och andra stater som nu på olika sätt utsätts för ryska trakasserier.  Här finns ett ansvar för alla länder i Europa att stå fast vid sina löften till EU, de som nu dagligen bryts för att slippa ta ansvar för flyktingar och att inse att tiden för att bygga nationella murar för länge sedan är förbi.

 
Författaren är Fil dr, ledamot av KKrVA och tidigare Akademiens andre styresman.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

Next post:

Previous post: