≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Sedan början av februari har hundratusentals demonstranter, framför allt ungdomar, samlats på Shahbagtorget i centrala Dhaka för att protestera. De har lovat att inte lämna torget förrän de fått gehör för sina krav. Motdemonstrationer, ofta mer våldsamma, har ägt rum, och armén har kallats in i flera delar av landet. De få inresta journalisterna har gjort sitt bästa för att beskriva det hela, vilket ofta resulterat i jämförelser med Tahrirtorget och de arabiska upproren. Vissa likheter finns – människomassorna, ungdomar som fått nog och ockuperar torg – men de politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har en egen dynamik, med djupa historiska rötter.

I Sverige är Bangladesh känt för två saker: djup fattigdom och stor utsatthet för naturkatastrofer. Om landet diskuteras i något slags säkerhetspolitiskt – eller ens politiskt – sammanhang är det ofta med utgångspunkt i detta: att den ekonomiska ojämlikheten och fattigdomen ska leda till oroligheter, eller att klimatflyktingar från kust- och flodområdena ska översvämma grannländerna. Dessa två problemkomplex hör till de mest fundamentala i hela Sydasien – men de utgör sällan centrum i de större politiska konflikterna i regionen.

Fokus för protesterna som äger rum i Bangladesh just nu är de krigsförbrytarrättegångar som, över 40 år efter självständighetskriget, har börjat genomföras i Dhaka. Det bangladeshiska befrielsekriget vanns med indiskt stöd, och i den säkerhetspolitiska historieskrivningen är det kanske främst ihågkommet som en seger för den indiska militären i deras ständiga konfrontation med Pakistan. Majoriteten av invånarna i dåvarande Östpakistan ställde sig bakom självständighetskraven, och de som deltog i upproret 1971 hyllas fortfarande som frihetskämpar i landet. De som ville hålla kvar territoriet som en del av Pakistan, och som deltog på den (väst)pakistanska sidan i kriget, var framför allt de som såg islam som en central del av den nationella identiteten. Konflikten som just nu utspelas på Dhakas gator handlar om vad som egentligen hände i kriget, och vilka konsekvenser det ska få idag. Fokus för rättegångarna är de omfattande krigsförbrytelser som begicks, framför allt av den pakistanska armén och dess lokala stödtrupper. Våldtäkter av kvinnor, samt mord på religiösa minoriteter (främst hinduer) och intellektuella hörde till de metoder som användes.

Turbulent politik och dysfunktionell demokrati under decennierna efter självständigheten gjorde att något verkligt ansvarsutkrävande aldrig ägde rum. Dock kom den grundläggande klyftan i bangladeshisk politik att utmejslas efter självständighetskrigets konfliktlinjer: ska Bangladesh grundas på sin muslimska identitet och hålla distans till Indien, som omger landet nästan helt och hållet – eller ska man betona den bredare bengaliska identiteten, och utveckla en pluralistisk och sekulär demokrati? Snarare än socioekonomiska problem, auktoritärt styre eller externa fiender är det den egna historien och nationen som blivit de politiska konflikternas kärna i Bangladesh.

Geografi, civil-militära relationer och religion spelar stora roller. Bangladesh är endast en del av det större Bengal, som har en komplicerad historia och oroliga gränser. Demokratins utformning och militärens roll i politiken har varit kontroversiella frågor genom landets historia, och utgör ett spänningsfält än idag. Religionen tillskrivs ofta en stor betydelse i sydasiatisk politik, men religiösa uttryck i regionen har länge blandats och varit öppna för externa influenser, något som gäller islam kanske ännu mer än andra religioner. Dessa faktorer har möjligen bidragit till att just islam, och dess roll i politiken, nu har hamnat i centrum för konflikterna. Flertalet av de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna tillhör det största islamistpartiet i Bangladesh, Jamaat-e-Islami. Denna rörelse bildades i det brittiska Indien, och har nu sin huvudavdelning i Pakistan, men självständiga organisationer finns även i Indien, i indiska Kashmir och i Bangladesh.

Protesterna i Dhaka bröt ut när den biträdande generalsekreteraren i Bangladesh Jamaat-e-Islami dömdes till livstids fängelse för bland annat våldtäkt på barn och mord på flera hundra civila under självständighetskriget. Det hade allmänt antagits att han skulle dömas till döden, och förmodligen blev även han själv förvånad över den milda påföljden. Han log och gjorde segertecken när han kom ut från domstolen – sedan var protesterna igång, med dödsstraff för krigsförbrytarna som ett centralt krav. I takt med att demonstrationerna fortsatte och växte breddades dock agendan, och den kanske mest centrala frågan har nu blivit vilken roll, om någon, Jamaat-e-Islami ska spela i det bengaliska samhället och politiken. Olika grenar av Jamaat, tillsammans med det största oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), har gjort som oppositionspartier vanligen gör i Bangladesh: utlyst hartal – en kombination av generalstrejk, massdemonstration och upplopp. Dessa motdemonstrationer – till försvar för de åtalade i krigsförbrytarrättegångarna – har varit betydligt mer våldsamma än Shabagprotesterna. Minst 60 personer har dödats, och hundratals – troligen tusentals – har skadats, sedan konfrontationerna inleddes i början av februari.

Det pågår en kamp om historien och om framtiden, mellan sekularister och islamister och mellan vänster och höger. Att progressiva ungdomar står mot reaktionära krigsförbrytare är dock inte hela bilden. Det krav som kanske allra tydligast samlade de annars liberala Shahbagdemonstranterna var insisterandet på hårdare straff – dödsstraff – för krigsförbrytarna. Det har också kommit mycket kritik mot rättegångarna – inte bara från den bangladeshiska högeroppositionen (som flertalet åtalade tillhör), utan också från exempelvis Human Rights Watch, som har påpekat att processerna inte uppfyller rimliga krav i en rättsstat.

Att krigsförbrytarna i Bangladesh till slut skulle ställas inför rätta var ett av de centrala vallöftena för det nuvarande regeringspartiet när de valdes 2009. Försöken att komma till rätta med landets historiska trauma genom domstolsprocesser har dock varit kantade av politiska konflikter. De grupper vars ledare åtalas har svarat med våld, framför allt mot etniska minoriteter. För de hinduiska och buddhistiska invånarna i Bangladesh blir detta på många sätt en upprepning av förföljelserna under befrielsekriget – själva orsaken till rättegångarna. En avgörande skillnad är dock att våldet mot minoriteter nu inte utövas av en militärstyrd statsapparat, utan av en politisk opposition och minoritet, vars ledare står inför rätta. Konflikten består, men med omkastade roller. Värt att påpeka är också att regeringen har bemött demonstranternas krav på hårdare straff med uttalanden om att folkets förväntningar på rättskipningen bör beaktas av domarna. När domslutet sedan kom mot Jamaat-e-Islamis vice ordförande, åtalad för krigsbrott, blev straffet också döden och inte fängelse. Denna typ av politisk inblandning sänker givetvis rättsprocessernas trovärdighet, oavsett sakläget i skuldfrågan.

Rättegångarna och demonstrationerna i Bangladesh är en del av en bredare konflikt i Sydasien: om islams karaktär, om religionens roll i politiken, samt om statens och nationens karaktär. I olika skepnad pågår dessa konflikter även i Indien, Pakistan och Afghanistan. Det kan förefalla märkligt att sådana frågor får så våldsamma konsekvenser, inte minst i länder som verkar ha mer akuta problem: sårbarhet för klimatförändringarnas konsekvenser, eller fattigdom och socioekonomiska klyftor. Denna synbara paradox är dock värd att hålla i minnet när vi letar efter nya krishärdar. De arabiska upproren kom som en överraskning för de flesta. Därefter har vissa bedömare börjat använda dem som mönster för spådomar om framtida samhälleliga omvälvningar – både vad gäller bakomliggande faktorer som matpriser och tänkta följder som ett allmänt uppsving för islamistiska rörelser. De komplexa politiska konflikterna i Bangladesh och Sydasien har andra – på flera sätt direkt motsatta – orsaker och mönster. Det är inte alltid de väntade problemen som ger upphov till social mobilisering och politisk oro. Detta kan utgöra en påminnelse om vikten av att ta hänsyn till lokala, mer eller mindre idiosynkratiska faktorer när vi försöker ställa prognoser om risk, konflikt och säkerhet.