av Rune Carlsson

En litografi från senare delen av 1800-talet föreställer en beriden officer vid Kungl. Göta artilleriregemente. I ett överstycke syns en byggnad och texten: ”Marieberg 1819-1860.” Därunder en devis: ”En med försök understödd Theorie är den som bör och endast kan upplysa och fullkomna Artilleriet och tilldana Artilleristen – C. Cronstedt, A. Ehrensvärd.”

Kungl. Artilleriregementet delades 1794 upp i fyra regementen: Svea, Göta, Wendes och Finska (alla nedlagda). Vid vart och ett av dessa fanns ett artilleriläroverk. Tre kategorier fick sin utbildning där: konstaplar, oexaminerade officerare och underofficerare samt examinerade officerare. Krav för att bli officer var avlagd ”Bössmästeriexamen” och för att utnämnas till löjtnant ”Generalexamen”. På Marieberg i Stockholm, som nämnts ovan, grundades 1818 Kungl. Högre artilleriläroverket. Det var från början enbart avsedd för artilleribefäl. Senare kom även elever med tillräckliga förkunskaper ur ingenjörkåren och andra truppslag att antas.

Till årskursen 1846 antogs för första gången tre icke-militärer som civilingenjörselever. De fick en anpassad läroplan. Ämnet veterinärkunskap byttes t ex ut mot civil byggnadskonst. De flesta av kursens 1 500 timmar ägnades åt väg- och vattenbyggnadskonst, matematik, mekanik och fysik. Men det finns också en helt civil historia. Den börjar med Teknologiska institutet, som grundades i Stockholm 1826. Utbildningen där var relativt elementär och hade kopplingar till hantverk och skråväsen. Fram till 1845 tilldelades eleverna gesällbrev vid avgångsexamen.

Därefter kom högre inträdeskrav att ställas. Utbildningen blev mer akademisk enligt mönster från Högre artilleriläroverket. Institutet omvandlades 1876 till Kungl. Tekniska högskolan. Detta nämnt för att peka på det nära samband som alltid har funnits mellan försvaret och det civila samhället.

Här bör naturligtvis Krigsskolan på Karlberg nämnas. Den grundades 1792 och firar alltså i år sitt 225-årsjubileum. Den är världens äldsta militärakademi med ursprunglig lokalisering (nu under namn Militärhögskolan Karlberg).

I slutet av 1950-talet tillhörde jag A 2 och var elev vid Artilleriets kadettskola. Den bytte senare namn till Artilleriets Kadett- och Aspirantskola och därefter till Artilleriets Officershögskola, innan den 1985 flyttades till Kristinehamn för att senare läggas ned.

Dessförinnan kom jag att bli djupt inblandad i införandet av ”Ny befälsordning” (NBO) och omvandlingen av ArtKAS till ArtOHS. Den första Officerskursen genomfördes där 1981. Eleverna skulle utbildas till en ny sorts enhetsbefäl med kompetens som chef, fackman och utbildare. Befälsordningen infördes helt 1983. Successivt urval och vidareutveckling skulle ge lämpliga officerare kompetens för alla befälsbefattningar inom artilleriet och alla gemensamma befattningar inom Armén och Försvarsmakten.

Tanken var unik i världen och egentligen paradoxal. En av förebilderna var försvarets pilotutbildning. Den hade av tradition börjat med ett stort antal elever som kuggades efterhand. Vid kursen slut fanns förhoppningsvis så många godkända elever kvar som behövdes för krigsorganisationen. Många haverier och nya pedagogiska och psykologiska rön vände på hela konceptet. Ett begränsat antal särskilt lämpliga elever togs ut genom noggrant urval. Utbildningens mål var att samtliga uttagna elever skulle kunna godkännas. Utbildningen visade sig bli mycket effektiv och antalet haverier minskade.

Urvalet till Officerskursen i NBO kunde inte vara lika snävt målinriktat. De flesta som sökte hade visserligen marskalkstaven i ränseln, men alla såg sig inte i första hand som blivande chefer, utan mera som fackmän och utbildare. Så långt var allt gott och väl, men Försvarsmakten behöver ”fler indianer än hövdingar”. Systemet bäddade för en del besvikelser. Alla kanske inte nådde sina mål eller kände att de helhjärtat kunde ägna sig åt sin tänkta yrkesbana. Men jag minns eleverna som ambitiösa och målinriktade. Så här i efterhand vet jag att de har löst sina uppgifter väl på alla nivåer. Om den breda målbilden kan ha komplicerat urvalsprocessen, inverkade den i vart fall inte menligt på planläggning och genomförande av utbildningen. Vi strävade åtminstone efter att ge alla elever en god start i yrket.

Utbildningen vid OHS kan av en del ”äldre kamrater” ha setts som för teoretisk. En del gruppdynamiska inslag med upplevelsebaserad inlärning möttes med misstro. Men kursen ”Utveckling av grupp och ledare” (UGL) står sig. Den används fortfarande både militärt och civilt. Avvägningen mellan teori och praktik har annars diskuterats sedan Gustav II Adolfs dagar. Då ansågs en soldat ”utan studier väl kunna utföra sitt ämbete”, men senare insåg man att ”övning utan vetenskap är farlig och vetenskap utan övning god men föga nyttig”.

Självfallet behövs både teori och praktik. Jag har försökt få någon uppfattning om dagens avvägning dem emellan genom att höra mig för om det system med officerare och specialistofficerare som nu har avlöst NBO.

Förkunskapskrav till Officersprogrammet vid Försvarshögskolan (genomförs till sin huvuddel vid MHS Karlberg) innehåller bl a högskolebehörighet och genomförd militär grundutbildning om nio månader. Tre inriktningar finns: krigsvetenskaplig, militärteknisk och nautisk. Utbildningen är treårig och omfattar 180 högskolepoäng. I FHS kurskatalog finns dessutom bl a Stabsutbildning 60 hp och Högre stabsofficersutbildning 120 hp. Akademiskt kvalitetssäkrad officersutbildning är ett gammalt fackligt krav som har förverkligats.

MHS i Halmstad är programansvarig för utbildning av specialistofficerare. Den grundläggande utbildningen (SOU) omfattar tre terminer och leder till kompetens som instruktör eller specialist inom arméns yrkesområden. Utbildningen kan till sin huvuddel förläggas på olika funktionsskolor. För artilleriets del brukar den avslutande terminen genomföras vid Artilleriets stridsskola vid A 9 i Boden. Inriktning Sensor (eldledning) inleds exempelvis på Markstridsskolan i Kvarn. För kategorin finns även en Högre specialistofficersutbildning (HSOU) och ett stort antal kortare fortbildningskurser.

Utöver officerare och specialistofficerare finns nu heltidsanställda soldater och gruppchefer (dessutom har värnplikten återinförts, dock i blygsam skala). Systemet kan kallas ”nygammalt”. Det har vissa likheter med befälsordningen på 1960-talet, då det fanns underbefäl, underofficerare och officerare. Men urval och utbildning har naturligtvis anpassats till en ständigt föränderlig omvärld. (Inget ont om 60-talet. Armén hade då tio fördelningsstaber och 31 brigader. A 6, som var ett av sju artilleriregementen, satte vid slutet av decenniet upp två artilleriregementsstaber m.m., elva haubitsbataljoner, tre pansarhaubitskompanier och tio lokalförsvarshaubitskompanier. Förbanden övade verkligen. Visserligen hade även försvarsanställda fått reglerad arbetstid, vilket väckte viss förvåning då, men inställda övningar av budgetskäl var ännu inte uppfunna. Armén stod på toppen av sin förmåga.)

Även om försvarets numerär har minskat på senare tid, finns ingen anledning att tro att kvaliteten på förbanden eller deras befäl har försämrats. Kvalificerad materiel, personliga ambitioner och en kombination av teori och praktik räcker fortfarande långt. Allt är dock inte frid och fröjd. Armén har för få officerare och rekryteringen kunde gå bättre. Av naturliga orsaker har de flesta numera bara erfarenhet av strid i lägre förband. (Det är både ett tränings- och ett säkerhetspolitiskt problem.)

För egen del minns jag artilleriövningar i Skillingaryd, Villingsberg och Älvdalen med fler skjutande förband än som finns i hela landet idag. Minnesvärda är också övningar som ”Sydfront”, där 14. fördelningen anföll med tre brigader mot landstigen fiende vid Ystad. 6. fördelningsartilleristaben samordnade elden från fem haubitsbataljoner. Fienden kastades tillbaka i havet. Men det var då det – nu är det förstås nu.

 

Författaren är f d överstelöjtnant, personalchef vid A 6 och ombudsman vid Officersförbundet.