≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Uppdrag Bildt

av Nils Daag

Carl Bildt. Foto: Drop of Light/ShutterstockI det internationella maktspelet är Sverige en lättviktare. Men tidvis har starka personligheter bidragit till att vi har ”punched above our weight”. Neutraliteten/Alliansfriheten har i vissa skeden varit en bidragande faktor. Vi har setts som opartiska utan egenintressen. Under efterkrigstiden går en linje från Dag Hammarskjöld till Hans Blix. Därefter är de två mest framträdande svenskarna på den internationella scenen, Carl Bildt och Jan Eliasson. Bägge är fyrtiotalister. De har varit djupt involverade i internationell medling. Bägge har varit utrikesministrar.

Men där upphör likheterna. Jan Eliasson är sprungen ur arbetarklassen. Han hyllar multilateralismen, särskilt FN och har ett globalt synsätt. Han fullföljer en socialdemokratisk tradition, där de mjuka säkerhetspolitiska frågorna är lika viktiga som de hårda. Sällskaplig, energisk, med stort människointresse, lagarbetare (med sig själv i ledningen), i grunden tjänsteman som tog steget över till politiken genom sina kontakter med Olof Palme.

Adelsmannen Carl Bildt var politiskt engagerad redan i koltåldern. Hans karriär ledde honom som bekant till partiledare och sedermera också till statsministerposten. Hans säkerhetspolitiska fokus är de hårda frågorna i Europa och dess grannskap. Hans intellekt, detaljkunskaper och kontaktnät imponerar. Men samtidigt är Bildt en ensamvarg som inte anser sig ha behov av en organisation.

Den bästa sammanfattningen av Eliassons utrikespolitiska livsgärning finns i den vänbok som gavs ut m a a hans 70-årsdag. Titeln var ”En diplomatins hantverkare”. Något motsvarande finns inte för Bildt, även om hans själv i ett par böcker redovisat sina insatser och åsikter.

Det är därför med höga förväntningar man öppnar journalisten Björn Hägers nyutkomna ”Uppdrag Bildt”. Men man blir rätt snart besviken. Trots att såväl titeln som omslaget indikerar att utrikesfrågor står i centrum, handlar de dryga 500 sidorna främst om inrikespolitik. Och mycket av det som rör världen utanför ses i ett inrikespolitiskt sken. Det gäller t ex Lundin Oils dubiösa engagemang i Sudan och ansträngningarna att få loss de två fängslade journalisterna i Etiopien. Överhuvudtaget ägnas merparten av boken åt att söka binda Bildt vid diverse misslyckanden, affärer eller rentav olagligheter. Alltifrån hur han fuskade sig igenom värnplikten till hur han förvisades til en andraplansroll i Bosnien. Detta är självklart legitimt, men det sker på bekostnad av en mer ingående diskussion av Bildts utrikespolitiska filosofi

Men trots allt uppstår under läsningens gång några fundamentala frågor.

– Vilka är egentligen Bildts övergripande strategiska prioriteringar? Varför redovisar han ständigt sina aktiviteter i ett par ofta innehållslösa twittermeningar?

– Åstadkommer man verkligen bättre resultat genom att halva tiden befinna sig i luften? ”Wheels up from Bruxelles” blir enligt Björn Häger den tweet som tydligast sammanfattar Bildts utrikesministertid. Vid hans avgång i samband med valförlusten 2014 räknade TT ut att hans flygresor motsvarat drygt tusen varv runt jorden.

– Varför valde han under sin tid i regeringen att i så ringa grad utnytja det diplomatiska maskineri som stod till hans förfogande?

– Hur har han, som den ende svenska politikern, lyckats utveckla teflontekniken att inte svara på frågor till en sådan fulländning? Hägers reaktion pendlar mellan yttersta frustration och motvillig beundran.

Amerikanska ambassaden liknade som bekant Bildt vid en ”Medium sized dog with a big dog attitude”. Den fråga man kan ställa sig efter att ha läst Hägers bok är ”is there any bite”? D v s vad har Carl Bildt egentligen uppnått under decenniers kringflackande som en diplomatins Flygande holländare? Kanske finns det en plan, en strategi. Men de femhundra sidorna i Hägers bok ger inga ledtrådar.

 
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA

Kommentering är avstängd / ej aktuell.