Idag sker den olagliga ”omröstningen” på Krim rum, och världen håller andan inför vad som ska komma. De sociala medierna går på högvarv med spekulationer om alla tänkbara utfall. Det är verkligen svårt att förstå vad som händer och hur detta kommer att förlöpa. Om man försöker ta ett eller två steg tillbaka tecknar sig dock en för oss potentiellt farlig bild. Europa håller på att tappa makt och riskerar att bli allt instabilare.
Ryssland
Vladimir Putin har under krisen betecknats som alltifrån ”galen” till ”geni”. Den allmänna visdomen i Väst är att Ryssland kan tvingas på knä genom sanktioner. Jag är inte så säker på att så är fallet. Visst kan riktade sanktioner svida, men många av de oligarker som man siktar på har kommit till nuvarande positioner genom bland annat osentimentalitet och en viss portion hänsynslöshet. Många av dem kommer att hitta vägar runt.
Som jämförelse kan vi se hur sanktionerna mot Iran segervisst ropats ut som lösningen på det iranska atomproblemet, men hittills har inget reellt hänt än nya förhandlingar. Väst med sin alltigenom ekonomiska lins bortser från repression och både det iranska och ryska folkets förmåga att uthärda umbäranden samt ledningarnas förmåga att förtrycka dem.
Ryssland är både starkare än vad vi vill och svagare än vad vi fruktar. På plussidan står att landet, som jag påpekade när krisen var i sin linda, har en välfylld kassakista. Det innebär att man kan få folk att utföra tjänster direkt. Makthavarna har ett lättare jobb när det gäller själva beslutsfattningen i en liten krets också. Med hjälp av statlig kontroll av framförallt TV och kväsande av opposition kan dessa sedan influera befolkningens attityder.
På lite längre sikt pekar kurvorna dock åt fel håll för Moskva. Framförallt riskerar det nuvarande agerandet att skrämma bort investerare som kan hjälpa till att få fart på den eftersatta infrastrukturen. Ryssland är också beroende av att energipriserna hålls uppe, vilket ett lagom småputtrande av små bränder här och där kan borga för.
En del talar för att Ryssland är berett att gå vidare militärt till S och O Ukraina efter helgen, men det är långt ifrån givet. Hur en sådan skulle kunna se ut kan du läsa om här.
Det är lätt att starta en militär konfrontation, men desto svårare att behärska dess utgång. Är Ryssland verkligen beredd att riskera att binda upp sina stridskrafter när den ryska krigsmakten långtifrån är färdigbyggd, särskilt när det gäller de mer högteknologiska försvarsgrenarna? Går Ryssland in och Ukraina försvarar sig riskerar vi ett stort krig i Europa, helt otänkbart för de allra flesta så sent som en månad sen.
Även om min ursprungsprognos färgades av en dos förhoppning (det är alltid svårt att slita sig från dessa i bedömningar), så skulle jag fortfarande inte bli förvånad om Putin försöker byta tempo efter helgen. Med ett manipulerat ja i ”röstsammanräkningen” kan han erbjuda det som omvärlden trängtar mest efter just nu – lugn och ro. Ett förnekande av anslutning till Ryska Federationen efter att Krimborna ”röstat ja”, skulle överrumpla omvärlden som nu är helt inställd på en form av annektering. Ännu elegantare vore dessutom att ”studera Krimbornas vädjan” för att bibehålla handlingsfrihet och därmed tryck på Ukraina under obestämd tid.
Om bara omvärlden accepterar den ryska Monroedoktrinen, så kan presidenten göra affär som innebär ukrainsk neutralitet och Krim som en autonom republik inom den statsbildningen – med Sevastopolbasen kvar i ryska händer förstås. En lösning som låter Ukraina bära de ekonomiska kostnaderna som extra bonus.
Detta skulle ge honom möjlighet att fortsätta byggandet av sin nya krigsmakt, medan Kreml kan fortsätta bygga nya relationer med länder som Egypten och Saudiarabien för att stärka sitt projekt att etablera reell makt inom den ryska intressesfären.
Mottesen mot detta är att Ryssland på grund av sitt agerande tappar fotfästet och inför hot om isolering istället imploderar med stor oreda som följd. Detta skulle mycket väl kunna ske, men det är också en potentiellt farlig utveckling. Den övergripande slutsatsen för Ryssland är därför att landet har äntrat en period av ökad instabilitet och oförutsägbarhet.
USA
Samma intresse av att energipriserna hålls uppe drivs av starka intressen i USA också. Genom sin teknologiska överlägsenhet på området kan landet utvinna skifferenergi som kommer att rita om styrkeförhållandena i världen. Det kan på sikt, vid en tillräckligt hög nivå, innebära att USA:s kreditekonomi kommer att stärkas.
Landet har också fortfarande en stark dragningskraft på omvärlden, inte minst till landets universitet. Detta innebär att försörjningen av mycket kompetent arbetskraft säkerställs för lång tid framöver. Med nya medborgare av asiatiskt ursprung är den kulturella förståelsen av världens nya ekonomiska centrum säkrat.
Med ekonomisk, teknologisk och kulturell styrka kommer USA klara av att upprätthålla sin militära styrkeöverlägsenhet ännu ett par decennier. Detta är den starkast återhållsamma kraften för ryska äventyrligheter, men i takt med den ryska upprustningen kommer den att minska över tid – åtminstone i vårt närområde. Redan idag har USA cirka hälften av sina stridskrafter i Stilla havet.
Ett dilemma som amerikanska beslutsfattare ställs inför är hur man ska förhålla sig till framförallt den kinesiska styrkeuppbyggnaden. Med stärkt ekonomi kommer Kina år för år minska avståndet militärt. Strateger i Washington måste fråga sig, om detta är en önskvärd utveckling. Svaret är antagligen nej, men det betyder inte innebära att man kommer att söka en konflikt innan det är försent.
Däremot kommer man med stor sannolikhet öka stödet till sina allierade i regionen för att motverka kinesisk expansion, ett förhållande som gäller i Afrika också – där kinesisk råvaruexploatering tilltar i styrka.
En oroande faktor när det gäller USA är landets attityder till omvärlden och inre spänningar. Efter en lång kampanj i främre Asien och Mellanöstern, vars grunder delvis bestått av starka kristna övertygelser, så håller USA nu på att blicka inåt. Den förhärskande attityden enligt de senaste mätningarna visar att det amerikanska folket anser att världens länder bör lösa sina problem själva.
Samtidigt tilltar det inre motståndet mot den federala staten. I princip alla delstater huserar en anti-etablissemangsmilis, särskilt framträdande är den i Michigan. Dessa hämtar bränsle från debatten om övervakningsstaten och den fullständiga nedbrytningen av vissa områden som utsatts för stor omstrukturering exvis Detroit.
Ett mer konservativt USA som vänder sig inåt är ingen bra utveckling för USA, men heller inte för Europa och Sverige.
Kina
Medan Väst och Ryssland mäter sina krafter i Ukraina bidar Peking sin tid. Även om det ryska vetot i FN:s säkerhetsråd häromdagen mot de tretton ja-rösterna framställdes som en seger, så är det noterbart att Kina avstod i omröstningen.
Detta är särskilt intressant som det är en djupt grundad kinesisk politik att territoriell integritet ska respekteras. Trots att Moskva bryter mot detta med väpnad aggression, och trots att Ukraina och Kina så sent som i början av december ingick ett omfattande samarbete. Kina lovade bland annat att komma till Ukrainas undsättning om landet blir utsatt för en kärnvapenattack (!). Kinas frånvarande röst är ingen seger, utan en förlust för Väst och för FN.
Medan Kinas ekonomi och militära apparat fortsätter att växa, så står landet inför flera stora problem. Det rör sig bland annat om miljöförstöring och demografi. I synnerhet det sista är intressant, om man tar sig ned ett lager i befolkningsstatistiken som visar stora regionala variationer i landet. Ett par av provinserna står inför en stark implosion till följd av enbarnspolitiken som dessutom förstärkts av den pågående urbaniseringen.
En tredje faktor är risken för finansiella kriser till följd av spekulation, och förstärkt av korruption. Det gör Kina sårbart för framtiden och därför kommer repressionen att fortsätta, så att social oro inte får fäste i delar av landet. Klarar man det finns det mycket som talar för att Ukrainakrisen stärker Kina på bekostnad av övriga aktörer.
Europa/EU
EU’s mjuka makt eller rättare sagt attraktion är fortfarande ännu stark, även om prognosen på medellång och lång sikt ser dystrare ut på grund av demografiska faktorer. En faktor som EU hoppas ska bidra till fortsatt ekonomisk styrka är ett frihandelsavtal med USA, och det är nog en riktig bedömning.
Europas akilleshäl de senaste åren har istället varit den accelererade nedbrytningen av dess militära makt, något som blivit särskilt tydligt kring Ukraina. Men det är inte bara där. Just nu lever EU’s förmåga att leverera militära resurser till det nya uppdraget i Centralafrikanska republiken farligt, trots att pogromerna där nu bytt skepnad och riktar sig mot muslimer istället. Det är i princip bara Frankrike som har vilja och förmåga att leverera militär kapacitet av tillräcklig storlek för krishantering, fast då för franska intressen i första hand förstås.
Storbritannien har drabbats av en liknande släng isolationism som USA, och vinner de konservativa valet så stundar folkomröstning om EU. Ett Storbritannien som dessutom åtminstone i teorin kan tvingas släppa Skottland och som hyser stort beroende av ryska pengar på Londons finansmarknad kan helt plötsligt befinna sig på drift från Europa istället. En utveckling som i ett historiskt perspektiv knappast gagnar Sverige.
Kvar som central kraft i Europa står Tyskland. Landet vars ekonomi fortfarande är välskött och tillräckligt dynamiskt kan tillsammans med grannen Polen förskjuta tyngdpunkten i Europa markant österut.
Frågan är bara var landet tar vägen i relationen med Ryssland. Den förre förbundskanslern Schröder orsakade stort rabalder i veckan när han uttryckte sig urskuldande om Rysslands agerande. Eftersom Schröder efter han slutat sin politiska karriär tog plats i Gazproms styrelse är det en utmärkt illustration till den allra farligaste maktutövningen Ryssland haft de senaste fem-tio åren, nämligen förmågan att sprida korruptionssmittan till sin omgivning.
Nu sitter en konservativt dominerad samarbetsregering vid makten, men om processen får fortsätta kan det bli en nygammal Ostpolitik med hög grad av anpassning mot rysk makt, om denna fortfarande ökar. Detta förstärks av den tyska energipolitiken som består av ryskt energiberoende och en misslyckad satsning på vindkraft. Trots kraftiga subventioner för vindkraften har de tyska energipriserna för konsumenterna ökat dubbelt så mycket för Tyskland jämfört med övriga Europa. Den ojämna energiproduktionen av vindkraften har också inneburit höga toppar av skadlig kolkraft som ersättning.
Säkerhetspolitiskt måste Sverige därför bevaka var Tyskland tar vägen i sin relation till Ryssland. En uppdelning mellan dessa stormakter av olika intressesfärer som inför andra världskriget måste undvikas till varje pris. Här är särskilt intressant att minnas att den hårdföre ideologen Alexander Dugin, vars reella inflytande i Kreml nuförtiden är svårt värdera, föreslagit att Estland ska tillfalla Tyskland, medan Finland, Lettland och Litauen ska med olika mått av självständighet tillhöra Ryssland.
Värt att veta om denne Dugin är att han på 1990-talet hade en fascistisk period och utverkade starka relationer med extrema rörelser i Västeuropa, något som man kan fundera på när det gäller kommentatorsfälten i europeisk press och så kallade valobservatörer från olika extrempartier runt om i Europa. Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi. Med ökad nationalism, arbetslöshet och social oro kommer instabiliteten öka även här i Europa.
………
Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.
Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.
Försvarsminister Karin Enström angav i våras att Lissabonfördraget innebär att man måste stödja sina grannar i händelse av en attack, medan socialdemokraternas utrikespolitiske talesperson Urban Ahlin häromdagen i SVT Forum (minut 22-23) menade att Solidaritetsdeklarationen och EU:s Solidaritetsklasul (42.7) inte handlade om militära förpliktelser, utan om terrorism och liknande fenomen.
Allt jag vill veta är: Vad är det som gäller?
Dystra scenarion. Jag vill lägga till en enkel fundering. Aggression från något land i världshistorien har alltid haft som utgångspunkt att aggressorn kommer att genomföra sitt mål. Några enkla exempel. Hitler började sina aggressioner och var framgångsrik i flera år. Det gjorde honom övermodig. När Väst och Sovjet enades så besegrades Tyskland, Italien, Japan . — Argentina var övertygat att Storbritannien inte skulle försvara Falkland . Allvarlig missbedömning som innebar att Argentina förlorade och militärregeringen föll. — Sovjet ansåg att Finland 1939 skulle bli en lätt match. Man var övertygad att Finland skulle falla snabbt och kunna införlivas igen i det sovjetiska/ryska väldet. Så blev inte fallet Finland försvarade sig storartat. Summan efter de tre krigen landavträdelse, Karelen.
Min triviala slutsats är att Putin kommer att fortsätta med sin återerövringspolitik till han blir stoppad med våld eller sanktioner som han inte har råd med. Tidpunkter för fortsatta härnadståg väljer Putin. Sannolikt fortsätter han så länge Väst – EU är svagt och splittrat.
En sak som jag inte sett diskuteras mycket är vad som kan hända inom Rysslands gränser om Putin fortsätter sin nuvarande ”aggressiva” linje. Hur uppfattar de djupa ryska folkmassorna det som händer, och sitter verkligen Putin så ”säkert i sadeln” som det kan förefalla? Vore intressant att få ta del av era synpunkter kring detta.
@Göran. Du har helt rätt i detta, men jag är inte säker på att Putin har blivit övermodig – än.
Jag glömde tyvärr lägga till i texten att länder som Argentina kan ta chansen mot Falklandsöarna igen, om Storbritannien blir upptaget med en konflikt i Europa. Tack för påminnelsen!
@Stefan. Svårt att veta. Generellt har Putin haft ett starkare stöd på landsbygden än i städerna. Putins popularitetssiffror har stigit kraftigt sedan krisen började. Å andra sidan bor det många ukrainare i Ryssland, kanske upp till 10-11 miljoner. Men så länge aggressionen fungerar sitter presidenten kvar.
På kort sikt (1-3 år) stärks hans ställning. Styrkan i EU och USA reaktioner avgör fortsättningen. OBS ”Johan” m.fl. mycket realistiska kommentarer:
UK vill ogärna ”äventyra” placeringen av ryskt kapital i UK (..och Cayman Island etc.) och BRD vill ogärna öka arbetslöshet genom reducerad tysk export till Ryssland.
På längre sikt kan reducerade västliga investeringar accelerera Rysslands ekonomiska/tekniska utveckling negativt. Gasfyndigheterna utanför Israel och möjligheterna utvinna olja ur skiffer i USA torde påskynda detta.
Lars G:son Åkerman
”Att infiltrera och provocera har alltid varit ett ryskt modus operandi.”
En konsprirationsteori:
Kan det inte ha varit Putin som låg bakom revolutionen och Janukovytjs avgång för att på så vis skapa den oro som behövdes för att annektera Krim.
Jag tyckte hela tiden det var märkligt att Janukovytj inte gick hårdare fram med militär på Majdan, men det kanske hela tiden från rysk sida var meningen att revolutionen skulle lyckas.
Det berodde på att det var OS i Sotji då.
Ev. bevekelsegrund för Putins agerande:
Efter det olagliga störtandet av den demokratiskt valde ukrainske presidenten blev Krimryssarna rädda/arga och tog över makten/institutionerna på Krim och risken blev stor att den nationalistiska regimen i Ukraina skulle mobilisera militära/säkerhetsstyrkor för att återta kontrollen av Krim med våld. Om det blivit fallet hade Putin blivit ”tvungen” att hjälpa Krimryssarna med en blodig militär konfrontation som följd.
Istället väljer Putin att ta över Krim innan Ukraina hunnit mobilisera och utan att ett enda skott behöver avlossas.
@Anders. Det vet vi förstås inte – men det är som vanligt i underrättelsevärlden – den är full av speglar. Så ”alla” sidor har nog haft ett finger med, det svåra är att bedöma vem som fått bäst resultat..
Johan, vad du glömmer bort är den ryska uppladdningen i Barentsregionen. Faktum att de flesta negligerar den. Den är en allvarlig upptrappning i den norra fronten, och inom några år kommer den att ha stor betydelse. Att aktivera gamla flygbaser och stationera tusentals soldater är inte kattskit, och där måste man vara mycket observnt, inte bara stirra sig blind på Ukraina. man måste ha ögon i nacken också när det gäller Ryssland.
Jag var i USSR 1958, 1959 samt hade under 1980-talet ”klippkort” till Moskva för förhandlingar med V/O Licensintorg, Minskaya 11, Moskva. Bl.a. m.h.t. denna bakgrund och min tid som reservofficer med krigsplacering på Und/Säk Milo V 1970-92 vill jag överräcka ett (1) st. blomma och gratulation för ovanstående och andra mycket initierade, kloka och vettiga analyser av pågående skeenden.
Saltsjöbaden 2014-03-17
Lars G:son Åkerman
Och var kommer NATO in i din ekvation Johan? Ser med betydande häpnad att du inte ens nämner den enda fungerande militäralliansen i Europa. Framflyttandet av stridsflyg till Baltikum och vicepresident Bidens besök i Litauen i veckan har med NATO, inte EU, att göra.
@Kaptenen. Du har rätt, men jag hade inte plats.
@Mike. Jag borde ha nämnt NATO som precis som du säger (re)agerar. Men implicit berörde jag detta med risken för USA:s ökade isolering, eftersom de står för närmare 3/4 av de militära utgifterna bland MS.
DN.se publicerad igår en artikel i ämnet: //www.dn.se/nyheter/varlden/det-ar-ett-brott-mot-folkratten-om-ryssland-ansluter-krim/
Enligt artkelförfattaren så har ”Folkrätten har inga synpunkter på självständighetsförklaringar men det ger ingen automatisk rätt till delning eller självständighet.”
Om man hade följt den tesen så hade knappast länder som Kroatien, Bosnien och Slovenia existerat.
USA förstärker sin flotta i Medelhavet med marinkårsförband, Navy Seals opererar redan där. Något (några?) fartyg finns redan i Svarta Havet. Hur tolkar Putin en större USA / NATO -flotta utanför Sevastopol?
…. som ett brott mot Montreux-konventionen.
Jo men just pga den finns det mig veterligt bara ett amerikanskt örlogsfartyg i Svarta Havet just nu. USA:s NATO-allierade Turkiet skulle f ö inte acceptera något annat då man är det land som vinner mest på just Montreux-konventionen genom kontrollen av Bosporen.
”A number of highly specific restrictions were imposed on what type of warships are allowed passage. Non-Black Sea state warships in the Straits must be under 15,000 tons. No more than nine non-Black Sea state warships, with a total aggregate tonnage of no more than 30,000 tons, may pass at any one time, and they are permitted to stay in the Black Sea for no longer than twenty-one days.
Although the treaty is often cited as prohibiting aircraft carriers in the straits, there is no explicit prohibition on aircraft carriers in the treaty. However, the tonnage limits in Article 14, which apply to all non-Black Sea powers, would preclude the transit of modern aircraft carrying ships. In the case of non-Black Sea powers, these terms make it impossible for transit any modern ships carrying aircraft through the straits without violating the terms of the convention.
By contrast, Black Sea powers such as the USSR were able to transit aircraft carrying cruisers through the straits under other terms of the convention. As with non-Black Seas powers, the Montreux convention does not explicitly forbid a Black Sea power from transiting aircraft carriers through the straits, and the tonnage limits in Article 14 also apply to Black Sea powers as well as non-Black Sea powers. However, under Article 11, Black Sea states are permitted to transit capital ships of any tonnage through the straits. Annex II specifically excludes aircraft carriers from the definition of capital ships, but limits the definition of carriers to ships that are designed primarily for carrying and operating aircraft at sea and specifically excludes other ships that merely are able to operate aircraft.[12]
The result of this is that by designing its aircraft carrying ships such as the Kiev and the Admiral Kuznetsov to have roles other than aircraft operation and by designating those ships as ”aircraft carrying cruisers” rather than ”aircraft carriers” the Soviet Union was able to transit its aircraft carrying ships through the straits in compliance with the convention, while at the same time the Convention denied access to NATO aircraft carriers, which are not covered by the exemption in Article 11.””
”The United Nations Convention on the Law of the Sea (UNCLOS), which entered into force in November 1994, has prompted calls for the Montreux Convention to be revised and adapted to make it compatible with UNCLOS’s regime governing straits used for international navigation. However, Turkey’s long-standing refusal to sign UNCLOS has meant that Montreux remains in force without further amendments.”
Mer intressant är ju hur Putin tolkar Sveriges resoluta motdrag att placera två stycken Gripen på Gotland;)
Hur tolkar han det?
”Summa summarum: Ukraina blottlägger pågående maktförskjutningar i världen. Från väst och det liberala till dess motsatser i Ryssland och Kina. Korruption, manipulation och hänsynslöst och auktoritärt styre allt ifrån Himmelska Fridens torg till Krimhalvön försöker breda ut sig.
Det är i denna värld vi ska navigera förståndigt. Utbilda oss, handla, skapa, men även kunna försvara oss och våra värden. Då är det oroande att upptäcka att politiken har så vitt skilda uppfattningar om fundamenten i vår säkerhetspolitik.”
VV läs Smedley Butler. Den BIS/IMF-influerade delen av världen kanske har vissa likheter med det du beskriver.
Nu när konsekvenserna av den orangea revolutionen börjar bli klara är det dags att göra en sammanfattning och dra slutsatser. Jag ser grovt räknat spelare: ukrainska – både position och opposition, Ryssland och USA/NATO/EU.
Den enda med homogen ståndpunkt här är Ryssland där det verkar råda konsensus i maktkorridorerna om att en ukrainsk NATO-anslutning är otänkbar. Ryssland har under längre period varnat för NATO utvidgningen, dvs att NATO kommer allt närmare ens gränser trotts tidigare (muntliga) överenskommelser om att så ej får ske när Warszawapakten upplöstes. En annan stöttesten mellan USA och Ryssland är antimissilsköld.
USA/NATO/EU drar alla åt var sitt håll. EU i sig är en brokig skara där vissa vill gärna se självständigare, starkare och federalt inredd union medan andra vill behålla EU på en lägre nivå. NATO vill inte ha parallella europeiska militära strukturer som å sin sida är nödvändiga om EUs samarbete skall fördjupas. USA vill inte heller att EU skaffar sig några seriösare verktyg så att egen politik kan föras utan ser gärna till att EU är strategiskt beroende av USA. Tack vare EUs beroende är USAs inflytande både i europa men även globalt större tack vare hävståndseffekter. Alltså blir något föränklat EUs ekonomiska, diplomatiska och militära makt disponibel för USAs ändamål. Ett en spricka mellan USAs och EUs intressen finns illustreras så väl av ”F**k the EU” där varje part försökte skapa egna ”facts on the ground” och därigenom öka sitt inflytande.
I Ukraina finnes en korrumperad dock folkvald regering bli störtad efter utdragna gatuprotester. Upproren är som det ser ut som påhejade och säkerligen på olika sätt understödda från väst. Det största problemet och den största svagheten är att protesterna är ej förankrade i landet som helhet så att hela regioner och minoritetsgrupper hamnat utanför processen. Inte blev det bättre att nya lagar om minskade rättigheter för minoriteter satt i pipelinen. Detta gjorde en öppning för motoffensiv som skulle stödjas av stora delar av befolkningen. Dessutom var militären i ”Shock and awe” läget efter årtionden av underfinansiering, usla löner, eftersatt underhåll. Förmodligen var även stora delar av säkerhetsapparaten i förvirrat tillstånd p g a oklara juridiska omständigheter, ostabilt politiskt och säkerhetsmässigt läge, snabba och oförankrade maktskiften.
Strategiskt var den nya regeringen i tacksamhetsskuld till makter som hjälpt den få makten och det var väntat med ett NATO-närmade. För ryssar var detta helt uteslutet och skulle innebära att svartahavsflottan även om den skulle tillåtas basering på Krim vara i så utsatt läge att ”sitting ducks” skulle få helt nytt innebörd. Då passade Ryssland på att utnyttja öppningen i form av det dåligt förankrade maktskiftet och med reguljära eller andra (kontraktörer) trupper skapade en säkerhetsmässig sköld runt ön som möjliggjorde att folk kunde yttra sig om möjlighet till anslutning till Ryssland, vilket eliten i Moskva på förhand visste skulle gå igenom, och därmed skapa förevändning för densamma.
Vad kan vi lära oss av månader som gått. Första som jag tänker på är amaterismen i genomförandet av maktskiftet, eller förefaller det vara så just för att det blev för många kockar? Vad gäller den nya regeringen i Kiev så är det slående hur maktlös den är. En stor del av landet kunde avyttras utan att den kunde göra något. Rysk reaktion kan ej ha kommit ur klar himmel, man måste ha seen it coming.
Vad man tog fel på är styrkan i snabbheten i rysk agerande och frånvaron av stöd från väst. Möjligen har rysk förmåga överraskat många i väst med. När man gick så hårt fram räknade man kanske med antingen att få hem spelet, dvs att Ukraina infogas i NATO och Ryssland däregenom i praktiken svartahafsflottan avskärmas eller att en rysk intervention slutar i blodigt och utdraget krig som binder ryska militära och ekonomiska resurser samt öppnar för en destabilisering av landet.
Kanske var den nya regeringen helt enkelt allt för upptagen med att komma åt makten och säkra så många ministerposter som möjligt för den egna gruppen att det inte blev så mycket uppmärksamhet över för landets väl? I vilket fall har man hittills ej visat sig mogen nog för uppgiften att leda landet. Den störtade regeringen hade i alla fall känslighet nog att balansera och hålla landet enat. Nu har Ukraina blivit av med Krim under överskådlig tid, har upprorsstämmning i östra delar av landet som kommer kräva tid, finkänslighet och Rysslands stöd för att lugnas samt ekonomiska problem av närmast episka proportioner.
Vad kan vi lära av krisen? Att enbart blåögt luta sig mot en mäktig partner som garant för ens säkerhet är som att lägga alla ägg i den egna korgen på partnerns mycket krocksäkra lastbilsflak. Körs lastbilen på en guppig väg och korgen skakas går äggen sönder ändå. Dessutom har du som liten äggproducent lite att säga till om i vilken riktning lastbilen skall köras och vart äggen skall säljas. Det som behövs mest är stötdämpning och diplomati är en utmärkt stötdämpare, fast då krävs en mer uttänkt politik än den som ryms på ett twitterkonto. Och gärna en en egen pickup med, Sverige har en lång tradition som ”fordonsnation” och har historiskt gjort bra pickups som har möjliggjort självständig navigering under flertalet svåra vägavsnitt med äggen välbehållna. Trotts allt, hur vet man att lastbilsägaren inte lägger våra ägg längst ner för att på så sätt skydda sina egna?