≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

För drygt tre år sedan skrev jag inlägget Håll ögonen på (p)riset innan turbulensen i Egypten, Libyen och Syrien bröt ut. Kontentan var att flera faktorer pekade åt fel håll, inte minst matpriserna. Detta inlägg kommer att handla om Ukraina, men jag vill först kort beröra det faktum att vi har social oro igång i fyra världsdelar samtidigt. Venezuela, CAR, Ukraina och Thailand.

Kopplingen till det förra inlägget är att Ukraina och Thailand är stora exportörer av sädesslag som vete, majs, korn och ris. Detta innebär att: Om inte de styrande får styrsel på länderna kommer en del av kunderna, de mest beroende av dem, sättas under ytterligare press på grund av ökade priser. Områden att hålla ögonen på är Nordafrika, Syrien, Nigeria, Bangladesh, Filippinerna och mindre stater i Afrika som Benin.

……..

Ukraina. Landet, som förutom sädes- och livsmedelsexport är världens största flygplanstillverkare och fjärde största vapenexportör. En hel del i den senaste utvecklingen påminner om skeendet i Egypten 2011. En korrupt regim med en regerande familj, där den yngre generationen flyttade fram positionerna på ett sätt som upprörde känslor även i de egna leden. Under december månad vann presidentens son 50 % av upphandlingskontrakten.

Den som följer nyhetsrapporteringen märker att alla utvecklingar beskrivs som möjliga. Alltifrån en inmarsch av Ryssland till att Ukraina blir en del av Europa på samma sätt som Polen har blivit detta på 20 år. Just den ryska reaktionen verkar vara svår att förutse. Hur starka är ryssarna, eller mer korrekt, hur starkt låter Väst Ryssland vara?

Ukraina är i ryska ögon en omistlig del av det ryska kulturarvet. Kiev spelade en stor roll i skapandet av Rus för mer än 1000 år sedan. Även i modern tid har Ukraina varit betydelsefullt, som under andra världskriget då många av de blodigaste striderna ägde rum i Ukraina. Många ukrainare hälsade de tyska trupperna som befriare sommaren 1941, något de strax fick ångra och landet föröddes under återstoden av kriget.

Ett mindre känt faktum är den ukrainska militärens ställning inom det forna Sovjetunionen. Ukrainska officerare räknades till de mest kompetenta och hade proportioneligt lika många generaler som sina ryska kollegor. Det finns givetvis mängder med kontakter kvar mellan officerare på alla nivåer. Dagens generaler i bägge länderna var kaptener och majorer när Sovjetunionen föll ihop. Detta är en positiv faktor att hålla i minnet.

När det gäller Rysslands agerande är det viktigt att erkänna att det finns ryska intressen i området, även om det inte innebär att man accepterar deras agerande. På kort sikt har Ryssland två viktiga intressen att bevaka i själva Ukraina. Det är dels den viktiga flottbasen i Sevastopol på Krimhalvön som understödjer Svarta havsflottan och Medelhavseskadern. Det är väldigt svårt att se Ryssland uppge denna bas utan de strängste motåtgärder, som dessutom kan provoceras fram – ett vanligt Modus operandi. För närvarande leasar Ryssland basen till 2042, och det vill man definitivt fortsätta med.

Nästa intresse är att ha kontroll på energileveranserna. Ukraina som är starkt beroende av rysk gas kan hållas kort med hjälp av prisfluktationer. För den ukrainska staten som börjar få svårt med likviditeten, och därmed handlingsfrihet att importera annan energi, ökar därmed desperationen att få ekonomiskt understöd av Väst för att undkomma beroendet av den ryska gasen. Den ukrainska valutan befinner sig nästan i fritt fall. och klarar inte Väst av att snabbt få fram krediter/lån så kommer det inflytandet att minska exponetiellt samtidigt som Ukraina blir allt svårare att regera.

Eftersom Ryssland till skillnad från många andra aktörer har ett kassaflöde, så ökar handlingsutrymmet för landet, och det är svårt att se dessa intressen – flotta och energileveranser – hotade på kort sikt, såvida inte Ukraina faller ner i fullständig anarki. Med maktdemonstrationer som dagens stora beredskapsövning i västra och centrala militärdistiktet försöker man sätta press på de nya makthavarna i Kiev.

På medellång sikt är däremot utmaningarna lite mer riskfyllda. I första hand gäller osäkerheten om vad händelserna innebär för motsvarande skeenden i Moldavien, Vitryssland och till och med själva Ryssland. Det senare bedömer jag dock vara av låg sannolikhet. Trots korruption och vanskötsel är Ryssland i bättre form än Ukraina.

Alla bedömare räknar med ökad press mot Moldavien under 2014 från rysk sida för att öka inflytandet och motverka ett närmande till EU. En bedömning jag delar och vi har skäl att komma tillbaka till Moldavien senare i vår.

Problembarnet är istället Vitryssland. Landet har en hård repression som håller ned oppositionen, men skulle denna resa sig så väntar oroliga tider.

Det är min fasta övertygelse att Ryssland aldrig skulle släppa en västvänlig regim till makten i Vitryssland. I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva. Med nästan absolut säkerhet kan vi utgå från att det finns ett ömsesidigt avtal mellan staterna om omedelbart militärt bistånd i händelse av ”utländsk aggression” som direkt skulle klistras på alla försök att ta över makten i Minsk.

Redan i dagsläget befinner sig vår solidaritetsdeklaration i beredskapsläge, eftersom Ukraina gränsar till länder som Polen och Ungern. Skulle Vitryssland dras in i malströmmen kommer inte bara oron närmare oss, våra baltiska grannar skulle då bli direkt berörda och därmed vi.

På längre sikt kan jag därför inte låta bli att snegla lite söderut, mot Turkiet. Landet skakas nu av en politisk kris sedan en inspelning av premiärminister Erdogan släppts till medierna. I inspelningen, vars äkthet jag i dagsläget inte kan bedöma, hörs Erdogan ge instruktioner till en son att undanröja bevis för korruption. De två största oppositionspartierna kräver Erdogans omedelbara avgång.

Turkiet, som ju ligger på andra sidan havet från Ukraina, har haft en god ekonomisk utveckling, men allt större politisk oro. Dels förekommer en kamp mellan två falanger bland de styrande, dels har Erdogan och AKP försökt att näpsa sin egen militär för att inte få tillbaka den sekulära Kemalismen.

Parallellt med detta skeende har Turkiet understött motståndet mot Assad i Syrien, något som i takt med regimens fortsatta överlevnad innebär påfrestningar i de turkiska gränsområdena. Med sitt stöd mot Assad har man hamnat på motsatt sida som sin traditionelle fiende Ryssland. Varför tar jag upp detta?

Jo, jag vill bara påminna om att det så kallade Krimkriget startade med ottomansk svaghet. För att sätta press på förhandlingar mellan tsaren och sultanen marscherade tsarens styrkor in i Moldavien. Efter en del turer misslyckades nya förhandlingar och västmakterna gick in i Svarta havet och anföll Krimhalvön som efter ett år erövrades, sedan fästningen Sevastopol föll. Efter att västmakterna sedan också erövrat den armeniska fästningen Kars och med en ny tsar på tronen i Ryssland, så inleddes fredsförhandlingar i Paris – som ledde fram till fred.

I skymundan av striderna i Ukraina/Moldavienregionen genomförde västmakterna också en handelsblockad i Östersjön mot Ryssland, vars huvudstad på den tiden var S:t Petersburg. Franska och brittiska flottan ankrade i Fårösund, britterna slog en rysk garnison på Åland strax före anfallet på Krim, men misslyckades med att inta fästningen Kronstadt utanför S:t Petersburg. Sverige tillämpade alltså något som kan liknas vid det äldre Solidaritetsverket.

Precis som idag var den mest betydelsefulla handelsvägen Östersjön för den ryska ekonomin. Genom en indirekt manöver försökte västmakterna försvaga den ryska krigföringsförmågan. Trots kraftig försvagning av den ryska ekonomin höll Ryssland ut och lyckades genomföra ett års avvärjningsstrid på Krimhalvön.

Kom ihåg att konflikter kan manifesteras på andra platser än där de uppstår, att alla försöker med indirekta metoder mot de svagaste punkterna och att alla vägar till slut bär till Gotland.

……..

Rekommenderad läsning från förvintern 2013 om vår svaghet, bland annat om Ukraina

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Bo Hugemark

    Mycket bra resonemang. En liten invändning mot påståendet ”I ryska ögon är Vitryssland det viktigaste skyddet mot en inmarsch av Väst mot Moskva.”
    Möjligen enligt propagandan, som utmålar NATO som huvudfienden. Men har den politiska och militära ledningen den hotbilden? Det kan betvivlas.
    Men visst vore ett vitryskt avfall ett hot (liksom ukrainskt NATO-medlemskap) Nämligen genom att det definitivt skulle stäcka revanschistiska planer gentemot Baltikum.

    • @Bosse. Visst är en del propaganda, paranoia och mindervärdeskomplex. Men Ryssland har också två gånger på 200 år invaderats från väster genom nuvarande Vitryssland med extremt stor förödelse som följd, så det bor historiska fakta i rädslan också.

      • Vad menar du med mindervärdeskomplex?

        • @Roger. Att det ryska säkerhetsetablissemanget har en låg uppfattning om landets förmåga jämfört med USA.

  • ano

    Nej, rysk militärinblandning är utesluten i nuläget såtillvida det handlar om närskydd av dess baser.

    Men hur är det med risken för miliskrig? Det är väl värnplikt i Ukraina? Finns det någon hemvärnsliknande organisation? Hur är den organiserad? Om spänningen mellan folkgrupperna ökar tillsammans med oenigheten om vilka som är den konstitutionellt rätta presidenten och regeringen är det mycket möjligt att vapenförråd låses upp och att befolkningen beväpnas. Skulle politiker i östra delen av landet proklamera autonomi som skydd mot vad man anser vara kuppmakare och använda hemvärnet som garant för sin fysiska säkerhet kan den nytillträdda regeringen inte göra mycket. Den ukrainska militären kan ej avväpna hemvärnet och hävda landets gränser utan enorm blodsutgjutelse – om ens då. Det skulle kräva tiotusentals civila dödsoffer och städer jämnade med marken. Förmodligen skulle det även strömma till frivilliga från Ryssland för att skydda sina landsmän. Och det är tveksamt att den ukrainska militären är så sammansvetsad att man vill ta ställning och riskera ett blodbad.

    Högst olägligt och olämpligt att bland det första man gör i Kiev är att försämra minoriteternas rättigheter, bla rätten till användning av modersmål i officiella sammanhang osv vilket kritiseras inte bara från Ryssland utan även Ungern och Bulgarien bla. Även judarna har märkt ökad förföljelse med brandattentat mot synagogor. Med nationalsocialisterna i Svoboda med i regeringen är detta förmodligen bara ett försmak av vad som komma skall vilket ökar minoriteternas incitament att vara på sin vakt. Man skulle ha istället varit mycket försiktig och inkluderande, speciellt i ett så spänt läge som det är nu. Det säger dock en del om kvalitén på styrande manskap i dagsläget.

    Tillbaka till Ryssland – Ryssland sitter still främst för att tiden är på Rysslands sida. Ukraina är ett sjunkande skepp som kommer behöva tiotals milliarder € i år bara för att hålla länspumparna igång, dvs hålla sjukvården från kollaps, betala löner till poliser, militärer, lärare och anställda i statliga företag (varav flertalet går med förlust). Vad som krävs just nu är en ny marshallplan för Ukraina men frågan är om det finns intresse och resurser nog för det. Om det inte sker kommer besvikelsen bli enorm och ukrainare kommer vända sig själva till Rysslands famn.

  • Sven Hugosson

    En intressant möjlig hotbild håller på att utveckla sig. När detta skrivs har den ryska flaggan hissats på det regionala parlamentet i Simferopol (dock inte av Ryssland) och en talför opinion där vill att ryssarna övertar Krim. Det har hittills brukat räcka för ett ryskt militärt ingripande. Om man snabbt tar Krim lär inte väst hinna reagera för fait accompli — och så småningom lägger sig EU- och Nato-protester. ”Win-game” för Ryssland. Om Ukraina går till motanfall blir det värre.

    Ett utmärkt övningstillfälle att träna inför ett eventuellt övetagande av Gotland, om läget skulle skorpa till sig inom några år. Solidaritetsförklaringen är inte värd det papper den eventuellt är skriven på. Lär våra styrande politiker något av det som sker? Tror någon att vi kan skapa ett vettigt försvar utan att det kostar mera? Om ingen tror på detta bör också alla debatter bortse från det alternativet, annars lurar vi oss själva.

    • Solidaritetsförklaringen är väl till och med virtuell? M.a.o. den finns inte på pränt ens en gång.