≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Mats Bergquist och René Nyberg

 

Angela Merkel har nu en liknande uppgift i Ukraina som Helmut Kohl hade under missilkrisen på 1980-talet.

Kriget i Ukraina är kulmen på den postsovjetiska utvecklingen. Rysslands beredskap att förstöra en säkerhetspolitisk konstruktion den själv har förhandlat fram hotar jämvikten i Europa.

Parallellerna till det kalla kriget är få, med ett viktigt undantag. Den nu pågående kampen om den europeiska säkerhetsordningen påminner om kampen mot utplaceringen av medeldistansraketer på 1980-talet.

Det var den tyska förbundskanslern Helmut Schmidt som 1979 väckte frågan om hotet mot Europa från de sovjetiska SS-20-raketerna. Det var hans efterträdare Helmut Kohl som i en dramatisk inrikespolitisk kamp drev genom det så kallade dubbelbeslutet, där Tyskland godkände Natos motåtgärd att s k eurostrategiska missiler utplacerades bl a i Tyskland ifall Sovjet inte var berett att förhandla om sina medeldistansraketer. Resten är historia.

Den tvära ryska reaktionen på Euromaidan och den ukrainska revolten tog Väst på sängen. Att Ukrainas västorientering och regimskifte betraktades av Ryssland som ett casus belli överraskade dock alla. Men risken att förlora kontrollen över Ukraina ledde till krigshandlingar först på Krim och senare i Östra Ukraina.

Ryssland utan Ukraina är inget imperium. Den euroasiatiska unionen är Moskvas vision hur spillrorna från den raserade Sovjetunionen samlas. Putin vill inte bli en Nikolai II eller Gorbatjov som förlorade det imperium de härskade över.

Angela Merkels envisa försök att förhandla fram en kompromiss har inte lett till ett genombrott. Minsk II är bara ett vapenstilleståndsavtal.

Kremls omedgörliga position där geostrategiska intressen övertrumfar de nationalekonomiska är ett hasardspel med järntärningar. Kremls kalkyl är att det dekadenta Väst i längden inte förmår motsätta sig den ryska maktutövningen i Ukraina. Beräkningen är byggd på en förmodan att de ryska reserverna räcker längre än det europeiska tålamodet.

Även kärnvapnen spökar i Ukrainakriget. Makthavarna i Ryssland har inte sedan tiden efter Chrusjtjov talat löst om kärnvapen. Det är en ”game changer”, dock mera psykologiskt än militärt.

Hotet att taktiska kärnvapen kan placeras i Kaliningrad väcker begriplig oro. Kärnvapnens användbarhet eller deras uppenbara oanvändbarhet på den europeiska skådeplatsen har ändå inte förändrats. Men ord är handling när det gäller kärnvapnen.

Ryssland satsar systematiskt på att modernisera och uppgradera sina strategiska kärnvapen. Den ekonomiska insatsen är betydande och adressaten USA. Kreml kräver respekt som den andra kärnvapenstormakten. Kremls amerikacentristiska världsbild beskyller USA för de färgade revolutionerna i Georgien och Ukraina. I den upphetsade ryska propagandan beskrivs de mot Ryssland riktade ekonomiska sanktionerna som dikterade av USA.

Som förbundskansler står Angela Merkel inför samma utmaning som Helmut Kohl. Det gäller igen att hålla fast vid någonting som är väsentligt för Väst

Ingen, inte heller Kreml, bör tvivla på hennes resoluta bestämdhet att försvara den europeiska säkerhetsordningen. Den stora koalitionen med kristdemokrater och socialdemokrater ger den populära kanslern starkt stöd. Den tyska ångestens spöke – pacifism, neutralism (drömmen om ett stort Schweiz) och antiamerikanism – är dock fortfarande en realitet i det tyska samhället. Men när det gäller EU-frågor och speciellt Ukraina har förbundskanslerns konsekventa linje även de grönas stöd. ”Putins försvarare” har marginaliserats men striden är inte över. Den mäktig tyska exportindustrin erkänner politikens primat.

Kampen om Ukrainas framtid och ukrainarnas rätt att fritt välja sin framtid är den europeiska säkerhetsordningen centrala fråga. Merkels och Tysklands förmåga att hålla fast vid den principiella linjen beror även på fortsatt medhåll främst från Frankrike och Polen. Stödet för Ukraina är inte riktat mot Ryssland fast Kreml hävdar detta. Men gapet mellan den ryska världssynen och den europeiska är tragiskt och farligt djupt.

 

Mats Bergquist är tidigare ambassadör i Helsingfors och London och ledamot av KKrVA.
René Nybergär tidigare Finlands ambassadör  i Moskva och Berlin och kallad ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.