≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Foto: Shutterstock.comav Björn Körlof

Den tyske socialdemokraten och f d vice kanslern Sigmar Gabriel, har i en intervju i SvD den 3 maj framfört uppfattningen att Tyskland kraftigt behöver upprusta sitt militära försvar inför hotet från öst. Han gör i detta sammanhang en del intressanta ekonomiska beräkningar och framför förslag som i hög grad berör Polen och de baltiska staternas militära försvar.

Han anser att Tyskland behöver komma upp till NATO:s riktmärke om 2 % av BNP för försvarsutgifterna, vilket ju är ett beslutat mål för samtliga NATO-stater. Gabriel ser emellertid ett politiskt problem med en sådan kraftig ökning av det tyska försvaret. Problemet anser han dock, vilket är något förvånande, inte i första hand finns i eventuella ryska reaktioner, utan till den politiska känslighet som hänger samman med Tysklands allmänt dominerande ekonomiska och politiska ställning i EU och i Europa. Om Tyskland når målet om 2 % i närtid innebär det att de tyska försvarsutgifterna, räknat i svenska kronor, skulle öka från ca 480 miljarder till över 800 miljarder, alltså en ökning med ca 320 miljarder. En ökning på det sätt som målet om 2 % innebär skulle innebära att Tysklands försvarsmakt, enligt Gabriel, skulle få en påtagligt dominerande roll jämfört med omgivande EU- och NATO-stater. Gabriel antyder i intervjun att det kan väcka till liv historiska jämförelser som inte gagnar förtroendefulla relationer mellan Tyskland och övriga stater i EU och NATO.

För att minska riskerna med ogynnsamma politiska effekter i Tysklands omgivning föreslår Gabriel att Tyskland – för egen del – höjer försvarsutgifterna från nuvarande ca 1,2 % till 1,5 % av BNP, alltså med ca 120 miljarder kr. Det kan konstateras att enbart höjningen motsvarar avsevärt mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

För att likväl nå upp till NATO:s mål om 2 % föreslår Gabriel att den summa som motsvarar en höjning från 1,5 till normen om 2,0, d v s ca 200 miljarder kr, skall sättas in i en fond som skall användas för att finansiera försvaret av de baltiska staterna och Polen mot Ryssland. Denna fond får enligt Gabriels förslag gärna ha NATO-flagg, men det är enligt honom inte nödvändigt. Den militärpolitiska effekten av Gabriels förslag skulle dock bli att Tyskland realt övertog det ekonomiska ansvaret för en betydande del av försvaret hos de forna WP-staterna i Östersjöområdet.

Gabriels förslag innehåller flera inslag av både intressant och uppseendeväckande natur. Från säkerhetspolitiska utgångspunkter måste förslaget om ett kraftigt förstärkt försvar av Baltikum genom den tänkta tyska försvarsfonden ses som en tydlig varning till Putins Ryssland. Från svensk horisont kan konstateras att vid ett antagande om att de tänkta 200 miljarderna delas ungefär lika mellan Baltikum och Polen skulle de baltiska staternas försvar stärkas med ungefär 100 miljarder kr. årligen, vilket alltså motsvarar något mer än en fördubblad svensk försvarsbudget.

Beroende på vilken profil de militära satsningarna skulle få kan konstateras att Gabriels förslag också öppnar flera intressanta perspektiv vad avser samarbeten från svensk sida om krigsmaterielfrågor, även om Gabriel sannolikt tänkt sig att krigsmateriel i betydande grad skall beställas i Tyskland med finansiering i fonden.

Gabriels förslag måste karakteriseras som att det innebär en mycket kraftig förstärkning av försvaret i Baltikum och skulle innebära en påtaglig höjning av tröskeln mot angrepp från rysk sida. Denna tröskel har inom NATO länge ansetts som att den är låg och inbjuder till överraskande angrepp och fait-accompli-situationer.

En intressant aspekt av Gabriels idé är därför den tydliga geografiska prioritering han gör. Den kan inte gärna tolkas på annat sätt än att han ser hotet i Östersjöområdet som starkt uttalat. Det som också är något uppseendeväckande med Gabriels förslag är att han är så tydlig med att ange varifrån hotet kommer och med vilka medel han anser att det är nödvändigt att möta det. En kraftig förstärkning krävs, enligt honom, av de baltiska staternas och Polens försvar, något som dessa stater förefaller ha svårt att ekonomiskt mäkta med, och som därför kräver stöd i form av motsvarigheten till ca fyra svenska försvarsbudgetar årligen.

För svensk del kan två viktiga slutsatser dras av intervjun med den socialdemokratiske f d vicekanslern.

Den första är att Gabriel bedömer hotbilden i Östersjöområdet som allvarlig och det är en bedömning som alltså rör Sveriges omedelbara närområde.

Den andra är att Sverige inte kan dröja med att också självt ta ansvar för att söka bemästra det ökande säkerhetspolitiska hotet genom att nå målet om ca 2 % av BNP till vårt eget försvar.

Frågan är nu vilka slutsatser de svenska politiskt ansvariga drar av förslagen i den socialdemokratiske f d vicekanslerns intervju.

Författaren är tidigare generaldirektör och riksdagsledamot. Han är ledamot av KKrVA.