≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av David Bergman

Fj Nicklas Gustafsson, Combat Camera, Försvarsmakten

Yttrandefriheten gäller alla, också militär personal.
Foto: Nicklas Gustafsson, Combat Camera, Försvarsmakten


Genom min tid i försvaret har jag haft, och har, många goda förbilder. De chefer jag sett upp till, idealiserat och vars professionalism jag strävat att efterlikna har ofta inte bara varit oerhört duktiga och kompetenta i sin tjänst utan även varit sådana som haft integriteten att våga uttrycka väl underbyggda åsikter i opposition, även när det varit tydligt att sådan kritik inte varit önskad.

På samma sätt har jag själv alltid strävat att uttrycka min raka och ärliga uppfattning i både det vardagliga arbetet likväl som i vad jag har publicerat på bloggar, ledarsidor och i böcker. Förhållningssättet har uppskattats av många, men den har i ärlighetens namn inte heller varit utan motgångar. Genom åren har det blivit mer än ett ”Tänk dig för”-samtal bakom stängda dörrar med högre chefer, oftast utanför eller ovanför den egna befälskedjan, som tämligen patriarkaliskt har förklarat att vissa ämnen inte önskas diskuteras och gett rådet att ”tänka till” hur agerandet kan påverka vitsord och framtida befordringar. Det tråkigaste i detta har inte varit antydan att vitsordet skulle avgöras av något annat än duglighet och prestation i befattning. Det tråkigaste har varit, och är fortfarande, att vissa verkligen tror att de gör en kollega en tjänst genom att i uppfattad hjälpsamhet råda denne att inordna sig i en tystnadskultur.

Debattklimatet och synen på försvarsbloggar och sociala medier har förändrats radikalt till det bättre under de senaste 10 åren. Men än idag ses stundtals exempel på att en föråldrad debattsyn lever kvar och man stöter ibland i organisationen fortfarande på inställningen att en medarbetare som uttalar sig skulle vara illojal mot chefen och organisationen eller brista i sin professionalism genom oförmågan att ställa in sig i ledet och lyda order.

En tro att man är lojal genom att hålla inne med åsikter eller tiga med kritik är att lura både sig själv och organisationen. Problem som göms i tystnad blir sällan lösta. Det är även olyckligt om någon lever i tron att en officer inte skulle kunna avgöra och hålla isär om denne befinner sig på en formell ordergivning eller inom ett forum för fri debatt. Förmågan till kritiskt tänkande och färdigheten att kunna formulera och framföra sina tankar och åsikter i ett fritt meningsutbyte är inget hinder för professionalism, utan tvärtom en förutsättning för det.

Vi har en grundlagstadgad yttrandefrihet som det är ytterligt angeläget att såväl bevara som bruka. Med undantag för detaljer som omfattas av sekretess understryker även bland annat Försvarsmaktens policy för sociala medier att anställda skall uppmuntras att delta i samtalet om myndighetens ämnen.

Men varje medarbetares delaktighet i det offentliga samtalet är framförallt motiverat av ren logik. En organisation som hämmar medarbetare att uttrycka sin åsikt och kräver lojalitet mot den officiella uppfattningen föder Ja-sägare och bäddar för grupptänkande. ”Tyck som chefen, fast mer” eller ”Vi har högt till tak, uppifrån och ner” är två tragikomiska klyschor som ibland får karaktärisera detta fenomen. En organisations värsta beslut tenderar ofta att vara de som fattades för snabbt utan att alla aspekter beaktades, men även de där det fanns kloka röster i opposition vars argument ignorerades eller var oönskade och aldrig blev hörda.

En öppen debatt med initierade inlägg av personer som arbetar nära frågorna säkerställer inte bara att de beslut som fattas är de mest rationellt underbyggda där relevanta faktorer belysts, utan det föder även en vetskap om vilka negativa konsekvenser och risktagningar olika vägval kan innebära. Utmanande tankar och idéer öppnar även vägar och skapar möjligheter för utveckling som tidigare ej beaktats.

Men debatten om öppenhet är större än fredstida försvarspolitik. Den kommer i allra högsta grad att påverka vår framgång i skarpa insatser. Vad som oftast definierar en stark profession är en expertis och yrkesetik i utövandet, men även förmågan att utveckla det egna yrkeskunnandet. En hög delaktighet i debatt föder välgrundade beslut men det fostrar även officerskåren mot en högre grad av professionalism.

Hans von Seeckt som under mellankrigstiden reformerade den tyska officerskåren kan faktiskt sägas vara en av de första försvarsbloggarna. Via bland annat artiklar kallade tanke-skrifter (Denkschrift) inte bara tilläts utan uttryckligen uppmuntrades alla, även den mest juniora officeren, till kritiskt tänkande och att ifrågasätta även den högste generalens tankar och skrifter. Det sägs även att von Seeckts urval till den prestigefyllda generalstabskåren premierade officerare som vågat utmana normen och besatt både kunskapen och integriteten att kritisera den egna organisationen. Resultatet blev en stark officerskår med en hög grad av professionalism där taktik och teknik utvecklades snabbare än andra länders motsvarigheter.

Men frågan har fler aspekter. Som inom många andra områden kommer med rättigheter även skyldigheter. Med rätten att yttra sig följer en skyldighet att respektfullt ta del av en annan parts argument och att hålla god ton. Begreppet fri debatt får aldrig bli ett frikort för att nedlåta sig till okonstruktivt gnäll eller att uttrycka sig onyanserat, raljant eller respektlöst. Tvärtom är en förutsättning för all god kommunikation att argument är genomtänkta, underbyggda och välformulerade. Även om ingen medarbetare ska behöva tänka till om de vågar uttala sig bör man tänka till hur man gör det. Möjligen har brister i detta på sina håll varit en medveten eller omedveten anledning att chefer varit mindre benägna att uppmuntra öppenhet och diskussion.

Den enda vägen att bygga en stark profession samt en långsiktig försvarsförmåga är genom en livlig och obehindrad försvarsdebatt. Denna kan endast ske genom initierade personer som är kunniga och är hängivna sin sak. När man finner sig själv inte hålla med om något som skrivs finns oftast bara en rimlig åtgärd: Fatta pennan själv, ha belägg för din ståndpunkt och argumentera för din sak.

 
Författaren är kapten och doktorand i psykologi.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.