≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Vid den internationella säkerhetskonferensen i München sa Israels försvarsminister Barak att läget i Mellanöstern inte varit så här instabilt sedan det Ottomanska imperiets kollaps. Det är i detta ljus vi ska tolka uppgifterna om att Israel förutom en mur längs gränsen mot Syrien på Golanhöjden, också har planer att etablera en buffertzon en bit in i Syrien för att försvåra raket- och granatkastarbeskjutningar från jihadister, om regimen förlorar kontroll över området.

Samme Barak kommenterade också uppgifterna om att Israel i onsdags morse genomfört ett större flyganfall utanför Damaskus. Än så länge är det inte helt klart vad som hänt, men Barak svarade på ett sådant sätt att omvärlden tolkade det som en bekräftelse att det verkligen var Israel som låg bakom detta.

Som vanligt i sådana här sammanhang är det många uppgifter i rörelse. Vissa menar att målet var en konvoj med luftvärnsrobotar av ryskt ursprung (SA-17). Motivet skulle i så fall vara att förhindra en överföring av sådana till Hizbollah i Libanon. Andra menar att det var den stora militärbasen Jamraya utanför huvudstaden. I denna ska det, enligt en avhoppad syrisk general, finnas förråd av C-stridsmedel liksom en anläggning för framställning av dessa.

Först ut att reagera var den ryske utrikesministern Lavrov, som i skarpa ordalag fördömde anfallet. En intressant detalj för den minnesgode är de ryska försäkringarna före jul att Assads C-vapen var samlade. Var det på Jamrayabasen de fanns? Och fanns det ryska rådgivare i närheten? Den syriska televisionen visade häromdagen bilder från basen med förstörda byggnader och fordon. I övrigt var det tyst på regimen tills idag, då Assad sa att Israel försöker destabilisera hela regionen.

Men fokuset på basen kan också ha att göra med att regimen inte vill skylta med en eventuell transport till Hizbollah av avancerade vapen. Dels skapar det en bild av att det går bakåt för regimen, och dels finns det rimligen ett slags ”slutanvändarintyg” för dessa vapen. Det ligger knappast i syriskt intresse att det blir offentligt att landet försökt bryta mot en överenskommelse med Ryssland, som rimligen finns kopplat till exporten av dessa.

En tredje indikator för förstå mer vad som har hänt är det faktum att syriska rebeller samma dag besköt Jamrayabasen med tunga granatkastare, vilket innebär att de är förhållandevis nära denna i tillräckligt stor styrka för att genomföra en sådan operation. Utsikterna att C-stridsmedel skulle kunna komma i rebellsidans händer kan också varit en faktor som vägt in i en bedömning.

Två dygn senare utlöste en självmordsbombare en bomb utanför amerikanska ambassaden i Ankara med flera dödsoffer som följd. Förövaren är identifierad och kopplad till en vänsterextremistisk organisation (DHKP-C). Denna organisation kopplas nu också av vissa bedömare till attentatet i Burgas, Bulgarien, för ett halvår sedan. Det är inte lätt att veta. Det är inget normalt Modus Operandi för vänsterextremister att spränga sig själva i luften med flit.

Intressant nog anklagade den turkiske utrikesministern Davutoğlu några timmar efter Ankarabomben Syrien för att inte svara på det israeliska flyganfallet. Enligt Davutoğlu är det frågan om inte Israel och Syrien har en hemlig pakt. Ungefär samma tongångar kom senare i helgen från den syriska oppositionen också.

Inte direkt vad den konventionella visdomen skulle ha trott, men så går också rebelloffensiven knackigare än vad de flesta förutspått.
Regimens styrkor har gått till offensiven utanför Damaskus och Hama, medan rebellerna har lyckats erövra ett distrikt i Aleppo. Den plötsliga reträtten för två månader sedan från regimens sida har dragit ut rebellsidans försörjningslinjer och dessutom tvingat denna att under de kärva vintermånaderna bära ansvaret för ordning och försörjning. På en del håll har det inneburit minskad legitimitet, eftersom en del rebellenheter hellre plundrar än administrerar och det har nu börjat dyka upp lokala självstyren på sina håll, utanför både regim och rebeller. Detta visar att det fortfarande finns ett civilsamhälle kvar.

Inte undra på att det därför har börjat bli lite annorlunda tongångar från den syriska oppositionens sida. Ledaren för den största paraplyorganisationen Moaz al-Khatib sa nyligen att han kan tänka sig en dialog med regimen, om det föregås av att politiska fångar släpps fria. Tidigare har oppositionen ställt upp som villkor att Assad ska avgå, men så kategorisk var han alltså inte nu. Al-Khatib mötte också häromdagen den ryske utrikesministern för ett samtal vid Münchenkonferensen, där han efteråt berättade att han blivit inbjuden till samtal i Moskva. Den syriske oppositionsledaren hann också möta både USA:s vicepresident Biden och den iranske utrikesministern Salehi.

Iranierna ser naturligtvis fortfarande sin motståndsaxel hotad och har hittills stött Assad stenhårt. Ju högre denna utsätts för tryck, desto hårdare kommer det iranska motståndet att bli. Men Iran spelar ett spel på många bräden, och nyss blev det klart att president Ahmadinejad besöker Egypten nästa vecka med anledning av den islamiska konferensen i Kairo. Det är första besöket för en iransk president i nyckellandet Egypten sedan 1979. Räkna med en charmoffensiv som ska få alla att peka finger på Israel.

När vi nu går in februari, så är läget lika svårbedömt som tidigare. Det är knappast en slump att det nu läcker information att USA:s förre utrikesminister Clinton och förre CIA-chefen Petraeus ska ha föreslagit att beväpna de syriska rebellerna, något som Vita huset ska ha tillbakavisat.

Konflikten i Syrien har gått från fredliga demonstrationer via väpnad revolt, inbördeskrig och regionalt ombudskrig. Är nästa steg omvärldens mer aktiva ingripande likt flygattacken? Ju mer inslag det blir av detta, ju större risk att kriget sprider sig i regionen. Omvärlden gör bäst i att inte underskatta familjen Assad. Den har knappast hållit sig kvar vid makten utan stora kunskaper om regionen och växelverkan mellan olika aktörer. En symbolisk motattack mot Israel skulle kunna komplicera tillvaron för alla inblandade, särskilt om den inträffar i anslutning till konferensen i Kairo. Skulle då exempelvis Turkiet med NATO-skydd då applådera en sådan för att nå inflytande i arabvärlden? Många överväganden har naturligtvis ägt rum om Israel genomfört anfallet, men det är svårt att behärska dynamiken i regionen. Kanske ett arabiskt ordspråk skulle passa:

”Fäll inte det träd som skänker dig skugga.”