Storpolitiken kring användningen av dödliga kemiska substanser börjar ta en tydligare form efter hand. Tolv länder i G20 har uttalat sig, EU:s utrikeschef Cathrine Ashton gjorde ett uttalande med alla EU-länderna i ryggen om att Assadregimen var ansvarig för attacken och Ryssland slingrar sig som väntat i frågan.

På hemmaplan ser president Obama ut att få representanthuset emot sig, men troligen senaten med sig – ungefär som jag skrev i inlägget Med svarta pjäser i Syrien. På måndag kommer presidenten genomföra sex TV-framträdanden och på tisdag kväll talar han till det amerikanska folket. Det pekar på att det kommer att komma en attack, så fort senaten genomfört sin omröstning – amerikansk modus operandi säger att ledamöterna i representanthuset då kommer att känna sig tvungna att stödja sin överbefälhavare i efterhand.

Tentativt talar vi då om en insats i mitten av veckan, ett par dagar före inspektörerna väntas lämna sin rapport till FN. Den svenska linjen är att vi vill avvakta denna rapport och ett eventuellt FN-mandat, även om statsministern uttryckte förståelse för den amerikanska linjen. Ju närmare tidpunkten för eventuella robot- och flygattacker ligger rapportens överlämnande, desto mindre borde den förståelsen vara.

Jag använde termen ”kemiska substanser” för det finns ett par omständigheter som fortfarande gnager när det gäller sarinteorin. Till att börja med är det tiden som de certifierade labben anser sig behöva för att utvärdera de tagna proverna, som dessutom tagits av inspektörerna på plats. Tidigt kom uppgifter ut om att det skulle ha varit Sarin och så har det fortsatt, vilket verkar vara härlett ur det obestridliga faktum att Syrien förfogar över Sarin i stora mängder. Det kan naturligtvis också vara kompletterat med signal- och bildunderrättelser, men att så snabbt få ut provmaterial från Syrien i en process som inte kan kallas för kontrollerad och analysera resultaten på mindre än hälften av tiden är inte 100 %-igt övertygande.

En annan faktor är den omvittnade lukten som det talats om från överlevande människor på plats. Här från The Guardian, The Telegraph och Syria Direct. Nu kan ju det varit blandade stridsmedel/ämnen som gjorde detta, men eftersom Sarin är ett luktlöst ämne är det intressanta observationer tillsammans med dem som talar om att människor blivit medvetslösa några timmar och sedan vaknat. På samma sätt finns det uppgifter om ett svagt gulgrönt moln, medan Sarin är färglöst.

Varför är det då så viktigt att veta exakt vad det var? Som jag ser är det tre skäl. Om vi inte vet vad det var med säkerhet, så blir det svårt att slå fast vilka vapen som dödade människorna i Ghouta. Och om det skulle vara nya slags stridsmedel, så är det lämpligt att kunna utveckla skyddsmetoder – för det går ju inte utesluta att våra soldater möter något sådant här i framtiden. Till sist är det väldigt viktigt för manöverutrymmet alla får framöver.

Om det är Sarin, vilket en hel del trots allt talar för, och denna då med rimlig säkerhet är levererad av regimens styrkor, då blir manöverutrymmet större för väst och arabstaterna. På motsvarande sätt blir utrymmet mindre för Iran och Ryssland att stödja regimen. Det kommer alltså att starkt forma skeendet framöver.

……………….

Det fruktansvärda dödandet av människor den 21/8 visar på svårigheterna i dagens upplysta värld att få fram vad som hänt. Alla sidor försöker politisera den information som finns och ren desinformation förekommer för att få övertaget i den pågående kampen över våra sinnen, och i förlängningen vårt beteende.

Förenklat kan man säga att rebellsidan startade bäst lokalt. Berättelsen runt världen blev en populär folklig revolt till följd av regimens brutala attacker mot fridfulla demonstranter – och så var det definitivt i mångt och mycket. Men någon David mot Goliat har det inte varit. Oppostionsassocierade Syrin Observatory for Human Rights rapporterade i förra veckan enligt Huffington Post följande siffror avseende döda i konflikten:

40,146 civila varav närmare 10,000 kvinnor och barn
21,850 rebeller
27,654 armésoldater
17,824 milissoldater
171 Hizbollah

Det innebär att regeringssidan haft mer än dubbelt så stora förluster som rebellerna – civila räknas inte in jämförelsen. Nu kan ju det finnas ett visst intresse i att framställa regimens förluster som större än de är, men min poäng är att parterna inte är så ojämna militärt som vi har trott. Det är metoderna och verktygen som skiljer.

På samma sätt förhåller det sig med regimens psykologiska krigföring som gått ut på att porträttera kampen som ett krig mot terrorister, varav en hel del utländska. Denna bild har haft stor genomslag över tiden med tanke på den avvaktan som många människor uppvisar i väst numera. I argumentationen förstår vi även att denna bild ätit sig in i den högsta beslutsfattningen, för det är ändlöst hänvisande till en kalibrerad attack, så att inte extremister kan ta över landet.

Jag håller det som otroligt att utländska jihadister kan ta över Syrien. Landet har varit en sekulär, socialistisk republik i ett halv sekel och det finns fortfarande en hyggligt stark nationell identitet. Min bedömning är att vi vid en rebellseger skulle få se något liknande som i västra Irak under 2006-2008, det vill säga att man kastar ut Al Qaida (m.fl) med våld. Däremot är den syriska filialen av Muslimska Brödraskapet betydligt mindre liberal än sin egyptiska motsvarighet, så Syrien skulle antagligen inte förbli en sekulär stat.

Det är i denna röra som regeringen i visst samråd med oppositionen ska utforma den svenska politiken i frågan. Därför är det viktigt vid sådana här tillfällen att den kan ta stöd av en underrättelsetjänst, däribland FRA, för att med högsta grad av självständighet komma fram till något som inte visar sig komma ur något felaktigt. Med tanke på Sveriges påtecknande av EU:s deklarationer om den syriska regimens skuld, så verkar inte MUST, FOI eller FRA ha anmält någon avvikande mening om vem som bar ansvaret för massakern i Damaskus.