≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

av Michael Sahlin

Vi som försöker följa utvecklingen i Syrien, med säkerhetspolitisk omnejd, tvingas analytiskt anpassa oss till att det sker ständiga scenförändringar i MÖ- eller MENA-kalejdoskopet, tätt duggande ”game changers”. Nu senast IS-massakern i centrala Paris och resulterande fransk krigsförklaring, med anmodan om EU-solidaritet enligt Lissabon-fördragets artikel 42.7, mot ”Daesh” och intensifierade franska bombningar av mål intill terrorhuvudstaden Raqqa. Dessförinnan var det bombdåden i bl a Beiruth och Ankara och massmordet på ryska semesterfirare över Sinai. Och så tillkommer den syriska, turkiska, jordanska, libanesiska och nu senast den europeiska (resulterande) flyktingkrisen.

I olika internationella fora, som G20 i Antalya nyligen och Wien-mötet om Syrien mellan den syriska krishanteringens globala och regionala huvudspelare, dryftas – nu i tilltagande ”sense of urgency” – dels behovet av internationellt samarbete för att tränga tillbaka och besegra IS/Daesh-hotet (som nu alldeles påtagligt manifesterats internationellt), dels den parallella frågan om vilken kompromiss mellan involverade parter som krävs för att man samtidigt med det eskalerade kriget mot IS ska kunna komma närmare en uppgörelse om det förödande syriska inbördeskriget, Assad-regimen med ryska, iranska och libanesiska uppbackare versus floran av Assad-fientliga rebellgrupper med kakafoniskt stöd i olika variationer av USA/Väst, Turkiet, Saudiarabien, m fl.

Läget nu präglas av en serie (5) IS-dåd utanför Syrien-Irak sedan i juli i år, med preliminärt totalt 532 dödsoffer: Suruc, Turkiet 23 juli (34 offer), Ankara, Turkiet 10 oktober (102), Sinai, Egypten 4 november (224), Beirut, Libanon, 12 november (43) och så Paris, Frankrike, 13 november (129). More to come?

Den stora och synnerligen krävande internationella utmaningen består alltså av att skapa enighet och samling, efter åren av kaotiska agendaoförenligheter, kring dels ett upplägg för att bekämpa IS, dels – men om möjligt separat från IS-saken – kring ett upplägg för att hejda och vända den galopperande krigsutvecklingen i Syrien, byggt på basis av en minsta gemensam nämnare mellan ryska, amerikanska, turkiska, iranska, saudiska, m fl intressen i ”proxy” -kriget. Det handlar således om att militärt och diplomatiskt försöka separera de två problematiskt överlagrade, samtidiga och geografiskt överlappande konflikterna för att undvika fortsatt ömsesidig blockering och möjliggöra aktörsmässig renodling. Samtidigt gäller att varje försök att ensa det internationella samfundet mot IS i praktiken förutsätter ensande i synen på hur det syriska inbördeskriget (där IS också är part) ska hanteras. Hur ska m a o den sekvensering se ut som parterna tänks behöva strategiskt enas om, förutom mål-medel-beskrivningen? Är sequencing f ö alls möjlig?

Fler aspekter finns att väga in, framför allt att Syrien- och Irakkriserna också inrymmer ytterligare en, delvis separat, konfliktdimension, Turkiet versus kurdiska PKK och systerföreteelsen i norra Syrien, PYD med väpnad gren YPG, en konfliktdimension som t.ex. gör det svårt för strateger i Washington och Moskva att hitta takt och ton i det dubbla behovet av å ena sidan samarbete med Turkiet och å andra sidan oumbärliga kurdiska ”boots on the Syrian ground”, samtidigt som Turkiet i öppen väpnad konflikt med sin nemesis PKK kräver att anti-IS koalitionen ska stämpla PYD/YPG i norra Syrien som en terrororganisation. Och så måste man påminna om att parterna i Syrien (kanske klokt nog) ännu inte involverats i nu aktuella Wien-försök att ensa de disparata viljorna och intressena.

Och, nota bene, att kopplingar (främst via libanesiska, Iran-stödda Hezbollah som deltar i det syriska kriget på regimens sida, vid sidan om quasi-reguljära iranska förband) finns mellan de syriska, syrisk-irakiska och israelisk-palestinska konflikterna.  Inte minst Hezbollahs roll i Libanon och Syrien, och länken mellan shiitiska Hezbollah och shiitiska Iran, borgar för potentiell israelisk involvering, samtidigt som IS’ utbredning österut och Irans involvering i den mångdimensionella irakiska maktkampen, i konkurrens med amerikanska intressen (och saudiska m fl reaktioner, bl a i Jemen) gör sitt till för att vidga konfliktområdet österut och söderut. Klyftan inom den islamska och arabisk-islamska världen mellan sunni och shia, och inom sunni mellan wahabistist-salafistiska och mer ”moderata” rörelser, i den identitetsbaserade reaktionen mot modernisering och globalisering, tillför ytterligare ett raster.

Inför all denna överväldigande mångfald sammanfallande, överlagrade konfliktdimensioner må omvärlden bäva och sucka, men flyktingkrisen och det manifesterade internationella IS-hotet  har nu skapat ett nytt internationellt momentum, en ny slags beslutsamhet: ”Vi måste få till en process mot vapenstillestånd och fred i Syrien (medan det eventuellt ännu finns en chans att bibehålla/återskapa ett sammanhållet Syrien – och ett sammanhållet Irak), och vi måste (innan det är alldeles för sent) undanröja IS-hotet. De båda hänger förvisso ihop i komplext orsak-verkan förhållande, så att tydlig ”sequencing” knappast har en chans att fungera i praktiken, men vi måste försöka separera de båda konflikterna och köra parallella spår”.  Detta min läsning, snarare än ett citat av någon. Problemet blir, efter mycket eventuell överenskommelse mellan huvudspelarna i Wien eller Geneve framöver, att sedan även övertala-förmå-tvinga aktörerna på marken att ställa in sig i ledet och gilla läget, oavsett framgångar och motgångar på stridsfältet. Varaktiga vapenvilor i komplexa konfliktmiljöer är en i det internationella fredsarbetet väletablerad bristvara.

Just nu handlar det, bland alla dessa  ”måsten” och prioriterings/omprioriteringsbestyr, om att söka den minsta gemensamma nämnaren mellan i första hand USA, Ryssland, Turkiet, Iran och Saudiarabien om just dessa ”måsten”, m a o om regionens huvudkonflikter var för sig och kopplingen mellan/separationen av dem. Det handlar då också om förutsättningarna (om de alls finns) för att grunda en praktisk politik på den minsta gemensamma nämnaren, och om förutsättningarna för att kunna lägga viktiga oenigheter åt sidan och fokusera på det enande och därvid kunna formulera praktisk politik.

Svårigheterna i detta manifesteras i deklarationerna från senaste Wienmöte som kallats ”historiskt” eftersom också Iran denna gång ”tilläts” delta och eftersom deltagarna tycktes enas om en process som talade om en ”övergångregering”, en förhandlingsprocess (inkluderande Assad-regimen och icke-jihadistiska rebellgrupper!?) för vapenvila och en 18-månadersprocess utmynnande i allmänna val. Men ett rikt mått av s k ”constructive ambiguity” kunde inte dölja att oenigheten kvarstår i de avgörande tvistefrågorna; den minsta gemensamma nämnaren i Wien är ännu långt ifrån att kunna utgöra praktisk politik. Möjligen kan man skymta konturerna till en framväxande kompromiss: att Putin – stolt och glad över att hans Ryssland nu åter framträder som (om än motvilligt) respekterad storspelare i det internationella spelet om fred och säkerhet, nu med fokus långt ifrån Krim/Ukraina – medverkar i en processbeskrivning och låter förstå att en övergångsregim kanske (på sikt) inte behöver inkludera personen Assad, och att USA (med viss grymtande införståddhet från turkisk och saudisk sida) låter förstå att man inte utesluter en övergångslösning där Assad, i varje fall regimen Assad, medges en roll.

Men därifrån och till ett skarpt förhandlingsläge med konkret, politiskt hanterlig, överenskommelse om faktisk rollfördelning i en fredsprocess, och en överenskommelse som de regionala och lokala parterna trovärdigt ställer upp på, efter åren av bittra strider, är steget naturligtvis långt. Synen på Assads och Assad-regimens hittillsvarande och kommande roll, som del av problemet respektive del av lösningen, fortsätter att utgöra en avgörande splittringsfaktor, även om det ryska ingripandet på Assads sida gett regimen politiskt andrum och vissa militära framgångar i den syriska nationens befolkningsmässiga kärnområden, till betydande nackdel för särskilt turkiska men också saudisk-quatariska intentioner.

En annan stötesten i förhandlingarna, svår att gå runt och svår att dölja genom slipad konstruktiv tvetydighet, gäller separationen mellan ”får och getter” i rebellgyttrets menageri, separationen mellan ”moderata” rebellgrupper (Fria Syriska armén och andra) som ses som del av lösningen och som är värda att på olika sätt stödja och å andra sidan floran av mer eller mindre jihadistiska grupper (typ Al Nusra-fronten) som på senare år militärt dominerat kretsen av anti-Assad-grupperingar och även bekämpat IS, som erhållit kraftigt stöd utifrån (Saudi, Quatar, Turkiet, m fl) men som av flertalet i anti-IS koalitionen mer ses som del av problemet och måste bekämpas, parallellt med kampen mot IS. Att förhandla fram åtminstone minimal internationell enighet, med bäring både på definitionen av legitima bombmål och på frågan om legitima deltagare i en framtida fredsprocess, mellan disparata aktörer/intressen som Ryssland, USA/Väst, Iran, Saudi och Turkiet, m fl, får ses som en gigantisk uppförsbacke.

Att reda ut allt detta – om alls möjligt inom överskådlig tid – tar som sagt rimligen alltför lång tid för att det ska vara möjligt att hävda att en effektiv IS-bekämpning förutsätter att övriga syriska (och irakiska) krisfrågor först löses. Till saken hör ju också den turk-kurdiska komplikationen, kopplingen mellan de syriska och irakiska konfliktytorna,  och grannskapet till regionens övriga konfliktdimensioner. För USA och övriga aktörer återstår därmed den rätt oerhörda utmaningen att söka hantera de båda tätt sammantvinnade konflikterna parallellt, det förödande syriska inbördeskriget och den internationella kampen mot IS/ISIS/ISIL/DAESH. Och att det brådskar, i båda fallen, omvittnas av flyktingkatastrofen i närområdet och (numera) i Europa och IS härjningar i sin region och (numera) också i utlandet, inklusive Europa, bådadera med högst påtagliga eskalationsrisker.

Så vad göra? Vad göra diplomatiskt, i det momentum som trots allt uppstått,  för att skapa någon form av globalregional enighet om tagen och stegen för att (om det alls är möjligt) framtvinga ett slut på det syriska inbördeskriget? Jag lämnar den svåra frågan här med att säga att det ska bli intressant att se om fortsatta Wiensamtal ska lyckas komma vidare med att identifiera och successivt utvidga den minsta gemensamma nämnaren, utifrån dagsläget där det stricto senso handlar om ett bisarrt virrvarr av motstående intressen och oförenliga agendor i de olika konfliktlagren.

Och för ett USA på väg in i presidentvalrörelsens malström kvarstår det rätt avgörande dilemmaklustret att inte vilja på nytt dras in i ett kostsamt, ovisst och patenterat svåravslutat markmilitärt äventyr, att inse att utan markinsatser det knappast låter sig göra att besegra IS, att därför vara beroende av befintliga, väsentligen kurdiska ”boots on the ground”, att samtidigt inte ha strategisk råd att komma alltför osams (alltför mycket i otakt) med det allierade Turkiet, att satsningen på att tillsammans med bl a Turkiet utbilda och utrusta nya pålitliga förband utmynnade i fiasko och vanära, och att vara förhindrat att aktivt verka för Assad-regimens kollaps så länge alternativen ter sig sämre och därför oacceptabla och i den mån (jfr Irak-erfarenheten) en intakt regim är sine qua non för en framgångsrik kampanj mot IS och för att ett sammanhållet Syrien ska ha en chans, samtidigt som anti-IS koalitionens sammanhållning kräver ett amerikanskt fasthållande vid linjen att Assad måste bort.

Framtida efterklokhet kan förväntas ställa allvarliga frågor om huruvida inte just denna senare huvudfråga, som i åratal blockerade FN:s Säkerhetsråd och som så länge präglats av nationella prestigelåsningar, från början hade kunnat hanteras med större visdom, givet det fleråriga inbördeskrigets förödande verkan och ringverkningar. Tydliga spår av internationella missbedömningar, inte minst rörande arabvårens reella möjligheter, IS’ framväxt och Assad-regimens ”staying power”, kantar Syriens tragiska marsch mot avgrunden. Den politiserade otydligheten i distinktionen mellan Assad personligen, Assad-regimen som helhet och den stora grupp människor (främst alewiter och andra minoriteter) som självvalt eller till följd av lägets dynamik och dramatik blivit till liv och lem beroende av Assad-regimens överlevnad i den bittra millitära darwinismen har här spelat in.

Och vad göra militärt, här och nu, mot IS? Särskilt i Paris, men också i Moskva, Washington och Ankara, m fl metropoler, talas nu upprört om behovet av intensifierade militära insatser (”krig”) mot huvudfienden IS, dock i medvetande om att intensifierade bombräder i det numera komplexa och trånga syriska luftrummet (med åtföljande incidentrisker) mot ett IS som håller miljoner syrier (och irakier) som gisslan i Raqqa, Palmyra, Mosul och Ramadi och annorstädes riskerar att få allvarliga humanitära konsekvenser, att skapa ytterligare grogrund för IS-rekrytering och att förorsaka ytterligare flyktingvågor. Att, som Turkiet länge krävt i sin prioritering av PKK-hotet och av kravet på Assad-regimens avlägsnande, gå in för att etablera en No-fly-zone och/eller en skyddzon längs den syrisk-turkiska gränsen inrymmer andra svårigheter, särskilt för USA som behöver ett Ankara på gott humör men inser att båda zonprojekten är ”non-starters” både i Moskva, Teheran och Damaskus, och att skyddszonkravet har udden riktad just mot de kurdiska ”boots on the ground” vars militära framgångar mot IS utgör enda ljusglimt i mörkret.

För tillfället hanterar USA just detta dilemma genom dubbla budskap: att Obama vid G20 i Antalya i tydlig klartext dödförklarar zonidéerna, samtidigt som Kerry i samtal med turkisk motpart talar om gemensamma amerikansk-turkiska rensningsoperationer i det tänkta skyddszonsområdet längs gränsen.

Det finns med andra ord just nu en högst påtaglig diskrepans mellan den retorik som, till följd av IS’ groteska illdåd och flyktingkrisen, talar vitt och brett om behovet av brett koordinerat och intensifierat ”krig” mot IS (och andra jihadistgrupper) i Syrien och Irak – och å andra sidan den militära praktiken, frågorna om hur detta ska ske, givet de komplikationer och restriktioner som finns och de humanitära konsekvenser som akut riskeras, risken att göra ont värre.

Det faktum att det på dessa frågor inte finns några enkla svar, eller svar överhuvudtaget, eftersom det regionalt och internationellt handlar om en ny och okänd och därför skrämmande verklighet i de internationella relationerna (som ju förvisso tyngs också av ett antal andra konflikter och problem) bidrar till slutintrycket att det kommer att ta mycket lång tid innan en stabilisering av regionen och en bemästring av det jihadistiska (m fl) terrorhotet blir en uppnåelig realitet.

———————–

 
Det kan måhända synas i någon mening trösterikt att i dagarna, i Antalya, se presidenterna Obama och Putin sitta samman i djupa bilaterala överläggningar, om Syrien, som om Krim/Ukraina försvunnit under radarn. Och att president Hollande uppges planera resor i närtid till både Moskva och Washington för att samordna ”kriget” mot IS och övrig terrorism. För just president Assad i Damaskus innebär detta en scenförändring mot överlevnad mot alla odds, så att han, med Mark Twain, kan utbrista att ”ryktet om min död är betydligt överdrivet”, alltmedan oppositionsgrupperingar av allehanda kulörer i Syrien kan bittert konstatera avsevärda risker för att åren av strid och umbäranden varit förgäves om slutsumman till sist blir att Assad sitter kvar, om än inte för evärdelig tid och därvid kanske som ledaren i ett mini-Syrien. I så fall en bitterhet som förstås och delas av de stater (Turkiet, Saudiarabien m fl) som i åratal och i ord och handling av olika skäl prioriterat Assad-regimens undanröjande, som sine qua non för allt annat.

Denna text utmynnar således i att ställa den rätt bisarra frågan om huruvida det är tänkbart att den efter Paris-attacken och övriga IS-illdåd senaste månader politiskt och militärt uppgraderade kampen mot IS (och övrig internationell övervägande jihadistisk terrorism) i själva verket ska ses som en stabiliserings- och fredsfaktor i världen i övrigt, i stort. Att vi glider in i en ny säkerhetspolitisk situation med starkt internationellt fokus på terrorismbekämpning och flyktingdramatik, och pragmatiskt samarbete i detta mellan ett stärkt Ryssland, ett försvagat USA (?), ett EU-projekt i gungning och disparata Mellanösternregimer, inklusive Turkiet, att andra konfliktdimensioner kommer i bakgrunden och framstår som relativt sett mindre alarmerande, övergångsvis eller mer långsiktigt. I så fall ett allvarligt memento också för svensk säkerhet och säkerhetspolitik.

Men oavsett hur det blir med detta, reflekterad grund för optimism är i dessa dagar en bristvara. Och för USA på väg in i en presidentvalrörelse finns ju också andra krävande utmaningar på den globala arenan, bland annat utmaningen att undvika att hela Afghanistan-satsningen utmynnar i ett politiskt svårhanterligt nettofiasko.

Och snart är det dags för nästa stora klimatmöte. I Paris, av alla platser.

 
Författaren är Fil dr, tidigare generaldirektör och ambassadör. Michael Sahlin är ledamot av KKrVA.
 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.