≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Den syriska regimen har den senaste veckan känt av kraften i den arabiska revolten. Bashar al-Assads trupper, ledda av hans bror Maher, har till och med öppnat eld mot protesterande i Dera’a. I och med att revolten trots detta spridit sig till andra städer finns det en risk för att Assads trupper inte klarar av att hålla emot folkets kraft. Assads regim är Alawiter förklädda i Baathpartiet. Med undantag för broderns 4. mekaniserade divisonen, så utgörs huvuddelen av armén av sunniter, som upplever sig vara en förtryckt majoritet.

Rent historiskt är Alawiterna av shiitiskt ursprung, men bildade en egen tolkning för mer än 1100 år sedan. Sunnimuslimer etiketterar ofta Alawiter som icke-muslimer, och Assad menar att det är det Muslimska Brödraskapet som ligger bakom turbulensen i Syrien.

Det senaste dygnet har regimen antytt att Assad kommer att gå de protesterande till mötes med olika reformer. Han har redan släppt politiska fångar och han väntas att upphäva undantagstillståndet som funnits i nästan femtio år. Ska man tolka hur det har gått i andra länder, så kommer kraven bara att fortsätta. Förr eller senare blir Assad tvungen att välja – att lämna makten eller att slåss.

Även om han endast har en minoritet med sig, så finns det åtminstone tre faktorer som talar för att han i så fall kommer att välja att slåss.

1. Han kan få förstärkning. Dels ifrån Iran som har en ledningsstruktur sedan flera år tillbaka på plats i Damaskus. Iran har investerat så mycket i att få Syrien på sin sida och har ju bland annat en flottbas i Latakia etablerad. Tidningen Haaretz rapporterade häromdagen att vissa soldater som varit insatta i Dera’a på regeringssidan hörts prata farsi. Problemet med att förlita sig på Irans stöd är landets utmärkta relationer med det Muslimska Brödraskapet. Det kan alltså inte uteslutas att iranierna dubbelspelar för att komma ut på toppen vem som än vinner. Det innebär att Syrien också måste förlita sig på Saudiarabien, som ju är en motståndare till Iran. Assad förklarade också häromdagen att han får hjälp av saudierna, så det verkar som om vi ser en iransk/saudisk kamp över inflytandet i Syrien. Han kan också få stöd från Hizbollah i Libanon och paramilitära Mehdiarmén från Irak också, men jämfört med Iran och saudiska pengar skulle det vara ett mindre stöd.

2. Det libyska inbördeskriget som visar Assad att det kan vara värt att kämpa likt Khaddafi som ju var uträknad för tre veckor sedan. Den amerikanska utrikesministern Hillary Clinton sa igår att det inte blir någon amerikansk intervention i Syrien, vilket naturligtvis inte är hugget i sten, men ändå bör ge honom en viss handlingsfrihet. Åtminstone till dess någon sätter press på intervention för att amerikanska intressen är större och fler människor dött än i Libyen.

3. Den historiska mönsterigenkänningen. I februari 1982 gav Hafez al-Assad order om ett anfall på staden Hama i norra Syrien, där Muslimska Brödraskapet försökte erövra politisk makt. Denna massaker, där ingen vet hur många som dödades under de tre veckor som artilleriet smulade sönder staden och soldaterna sen plundrade denna. Massakern var som multipla Srebrenica i alla fall med tiotusentals dödda. Under devisen When in doubt – attack! kan han försöka kopiera faderns brutala metod. Han vet att det varit lugnt i trettio år sedan den massakern, och vem ska hjälpa dem om inte USA kommer?

En helt annan, kanske desperat utväg, är att anfalla Israel som distraktion för att framstå som palestiniernas räddare. Vid en militär styrkejämförelse är det naturligtvis ett uselt alternativ, men kan vara det enda vapnet Assad kan ha kvar så småningom. I detta alternativ är han starkt beroende av legitimiteten. Han kan inte anfalla Israel oprovocerat, utan måste i så fall förlita sig på att Israel har överreagerat på något. En sådan möjlighet finns om situationen i Gaza eskalerar, och där kan han få hjälp av den Damaskusboende Hamasledaren Khaled Meshaal för att kunna provocera Israel. Både USA och Israel är säkert medvetna om en sådan möjlig utveckling, och deras svar skulle kunna bli en fredsinvit istället för att förekomma och försöka befria Syrien från sin satellitbana till Iran.

Det finns alltså ett stort utfallsrum, men jag är något pessimistisk just nu och bedömer att det blir som i låten av Bachman Turner Overdrive – You Ain’t Seen Nothing Yet.