≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

Av Johan Larnefeldt, statsvetare

Läget i Syrien fortsätter att förvärras och något slags internationell intervention verkar alltmer sannolik. Samtidigt upplever Egypten en dramatisk återgång till styret före de arabiska upproren – men med skarpare konfliktlinjer och radikaliserade aktörer. Det är knappast märkligt att Sydasien inte står i centrum för världens uppmärksamhet. Flertalet av de konflikter som gjort Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh till storskaliga krishärdar tidigare i historien är dock fortfarande olösta, och det närmaste året kan komma att bli avgörande på flera sätt.

Läget i Kashmir har förvärrats under den senaste tiden. Sedan början av augusti har ett antal soldater – sannolikt även civila – dödats på båda sidor, och relationen mellan Indiens och Pakistans regeringar är ansträngd. De nu pågående fientligheterna inleddes natten mellan den 5 och den 6 augusti, då fem indiska soldater dödades, och en skadades, i en attack mot en gränspostering i Kashmir. Därefter har skärmytslingarna fortsatt, vid ett flertal olika platser längs stilleståndslinjen. Senast under förra veckan dödades två pakistanska soldater av eld från den indiska sidan.

Händelserna i Kashmir är en käpp i hjulet för fredsförhandlingarna mellan Indien och Pakistan, som var planerade att återupptas just när fientligheterna bröt ut. Något slags nystart framstod som mer rimlig efter det pakistanska valet i maj. Även om den nygamla premiärministern Nawaz Sharif på ett allmänpolitiskt plan inte har framstått som särskilt Indienvänlig har han sedan sitt tillträde talat relativt tydligt om behovet av seriösa förhandlingar för att uppnå en bred lösning på konflikten. Detta kontrasterar givetvis mot pakistanska styrkors faktiska agerande vid gränsen.

Även bortsett från pakistanska försök att uppmuntra oroligheter finns dock ett genuint missnöje hos delar av befolkningen i indiska Kashmir. På samma sätt som landets östliga gränser, mot Burma och Bangladesh, aldrig blivit helt lugna och accepterade har Indien inte lyckats etablera fungerande och legitim samhällsstyrning i de delar av Kashmir som man kontrollerar.

Vidare är läget i den indiska politiken komplicerat. Val ska äga rum inom ett år och den styrande regeringskoalitionen, dominerad av Kongresspartiet, är hårt pressad av oppositionen. Den främsta orsaken till detta är en allt svagare ekonomisk utveckling, men säkerhetsfrågorna spelar också in. Efter en hätsk debatt i indisk press och politik kom ett uttalande från landets försvarsminister A. K. Antony om att det var ”specialist troops” från den pakistanska armén som låg bakom angreppet i början av augusti. Detta är sannolikt sant i någon bemärkelse, men ska också ses mot bakgrund av det inrikespolitiska behovet av skarpa uttalanden.

Det är dock tydligt att den indiska regeringen inte gärna lägger all sin energi på Kashmirfrågan. Landets säkerhetspolitiska ambitioner under de senare åren har varit betydligt bredare, och de har framför allt inriktats på Kina och Indiska oceanen. Satsningen på flottan – inklusive hangarfartyg och atomdrivna ubåtar – har haft en del tydliga bakslag, men kommer sannolikt att fortsätta. Här blir de små sammandrabbningarna i Kashmir en ovälkommen distraktion.

Pakistans regering menar å sin sida att man över huvud taget inte ligger bakom några av angreppen mot den indiska sidan, och frånsäger sig ansvar för de aktörer som kan tänkas stå bakom det hela. Här ligger givetvis en del av problemets kärna, eftersom dylika militanta extremistgrupper länge har varit ett centralt verktyg för pakistansk säkerhetspolitik, både i indiska Kashmir och i Afghanistan.

Denna politik – som tog form framför allt under 1980-talet, förra gången en stormakt försökte föra krig i Afghanistan – har blivit ytterligt destruktiv för Pakistan självt. De kanske mest destruktiva talibanrörelserna är idag de som finns i Pakistan, och som har den pakistanska staten som sin främsta motståndare. Dessa militanta grupper har länge opererat främst i de mer glesbefolkade gränsområdena mot Afghanistan, men en viktig utveckling under senare tid är att de nu tycks urbaniseras i samma takt som själva Pakistan – något som märks bland annat i megastaden Karachi.

Pakistans nye premiärminister tycks ha ett kluvet förhållande till landets talibanrörelse. Han har kallat dem för ett existentiellt hot mot Pakistan, men han har också – både före och efter att han blev vald – argumenterat för samtal med dess företrädare. Mer allmänt är det tydligt att den pakistanska traditionen av säkerhetspolitisk outsourcing till fristående extremistgrupper gör det svårare för landet att bygga förtroendefulla relationer med grannarna Afghanistan och Indien. Till detta kommer det mer allmänna problemet att Pakistans utrikes- och säkerhetspolitik fortfarande inte står under civil kontroll.

Många talar nu om Afghanistan efter ISAF:s uttåg 2014 som en mer uttalad arena för den indisk-pakistanska kraftmätningen. Tydliga indiska signaler om stöd till Karzairegeringen, kombinerat med ett flertal våldsamma attacker mot indiska intressen i Afghanistan, kan tyckas tala för detta. Det är dock mest sannolikt att det hela inte går utöver den typ av relativt begränsade attacker som det hittills varit fråga om. Samtidigt kan även dessa orsaka stor skada. Till exempel har Lashkar-e-Taiba – den pakistanstödda grupp som antas ligga bakom attackerna i Mumbai 2008 – öppet talat om ökad aktivitet i Afghanistan.

Att den indisk-pakistanska konflikten inte bara utkämpas i Kashmir är knappast något nytt. Det bangladeshiska befrielsekriget 1971 – som i stor utsträckning blev ett krig mellan Indien och Pakistan – var mycket våldsamt. Den konflikten är dessutom i allra högsta grad levande än idag. De kraftigt försenade krigsförbrytarrättegångar som har börjat avslutas i Bangladesh i år har resulterat i en kraftig ökning av social oro och politiskt våld – vilket gör det parlamentsval som ska genomföras senare i år mer osäkert och konfrontativt. Den centrala konfliktlinjen är i mångt och mycket densamma som 1971, och inte heller alltför olik de som dominerar politiken i Pakistan. Vad som ska vara den bärande idén för de olika statsbildningar som steg fram ur det brittiska Indien är fortfarande i grunden omstritt.

Dock är det otvetydigt så att våldsnivån i dessa konflikter under det senaste decenniet varit ojämförligt högre i Pakistan. Det har sedan börjat av året kommit allt fler tecken på ett skifte i synsätt hos den pakistanska ledningen, med tal om ett nytt handlingsprogram för att bekämpa terrorism samt om en ny och mindre Indiencentrerad militär doktrin. Och trots att Nawaz Sharif avsattes i en militärkupp förra gången han var premiärminister tycks den politiska och den militära ledningen nu vara rimligt överens om riktningen. Samtidigt gör de fientligheter som riktas mot Indien och Afghanistan att det är svårt att bedöma både ärligheten i uppsåtet och förmågan att genomdriva en ny politik mot de militanta grupperna.

Den 26 augusti reste Afghanistans president Hamid Karzai till Islamabad för ett tvådagarsbesök. I centrum stod möjliga vägar framåt för fredssamtal med (den afghanska) talibanrörelsen. Dessa förhandlingar har varit en slingande följetong utan uppenbara framsteg, då parterna inte varit överens om vare sig plats för eller deltagare i seriösa samtal. Det förestående avslutandet av ISAF-insatsen gör att USA blir allt mindre relevant som part i processen, något som möjligen kan förenkla det hela. Afghanistans ledning har också slagit an en mildare ton mot Pakistan under den senare tiden. Samtidigt kan påpekas att fientligheterna mellan de två länderna inte varit obetydliga, med regelbunden artilleribeskjutning över gränsen.

Mötet mellan Pakistans premiärminister och den afghanske presidenten förefaller inte ha resulterat i några egentliga framsteg. Den afghanska sidan fick inte det de hoppades på från Pakistan denna gång heller, och inga nya steg för fredsprocessen har meddelats. Här spelar det möjligen in att Hamid Karzais period som president går mot sitt slut, och att hans efterträdare än så länge är ett frågetecken. Det är värt att komma ihåg att Afghanistan, Pakistan, Indien och Bangladesh alla ska hålla val under 2013–2014. De centrala konfliktlinjerna i ländernas politik är delvis besläktade, delvis mer specifika. På person- och partinivå är det förmodligen Afghanistan som är mest oförutsebart. Än så länge är det en öppen fråga vem som kan samla det största antalet sympatisörer för att ta över efter Karzai. Oppositionsgrupperna i nationella fronten har meddelat att de avser att gå fram gemensamt, men de har ännu inte meddelat någon specifik kandidat.

En av de möjliga – men inte nödvändigtvis sannolika – kandidater som varit mest omtalad under den senaste tiden är Abdul Rassul Sayyaf. Detta namn – med historiska kopplingar till såväl Osama bin Ladin och Khalid Sheikh Mohammed som till människorättsbrott i Afghanistan – lär inte vara alldeles populärt i ISAF-ländernas huvudstäder. Dock har dessa inte förmått styra Afghanistan i den riktning man velat under det senaste decenniet, och inflytandet lär knappast öka under de kommande åren. Här är den svenska regeringens beslut om kraftigt ökat bistånd – från en redan hög nivå – till Afghanistan under de kommande åren intressant att notera. Den dominerande utländska aktören, USA, minskar utvecklingssamarbete och annan civil närvaro i ännu snabbare takt än den militära insatsen.

Några gemensamma drag för de pågående konflikterna i Sydasien är möjliga att urskilja. För det första saknas på många håll en grundläggande samsyn om vad som utgör en legitim regering och ett legitimt sätt att få och att utöva politisk makt. Religion får ibland en central ställning i dessa stridigheter. För det andra är det värt att notera att trots stora militära resurser och två kärnvapenmakter utkämpas faktiska strider ofta mellan gränsvakter med enklare eldhandvapen – eller ännu oftare av irreguljära grupper med skiftande koppling till någon stat. Ingen regering – inte ens Pakistans – har full kontroll över dylika aktörer. För det tredje är det tydligt att omvärlden ofta har överskattat sin förmåga att förstå, ingripa i och påverka dessa konflikter – något som är värt att hålla i minnet när nya militära interventioner och utvecklingssamarbeten planeras.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.