≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Lars Holmqvist

Ingen kan ha undgått nyheterna om de stora flyktingströmmar som rört sig genom Europa under sommaren och hösten. Frågan har belysts utifrån många synvinklar, allt från flyk­ting­strömmarnas orsaker, över statistik till gripande nyheter om enskilda människors öde.

Detta är inte rätt plats att diskutera flyktingfrågan som sådan, den dryftas i många andra sammanhang just nu. Däremot kan utvecklingen under hösten leda oss till funderingar över hur vårt lands politiska ledning fungerar när den hamnar under press.

Om Sverige skulle komma i konflikt med annat land (oavsett om vi talar om en mer ”traditionell” konflikt vilken utkämpas med i huvudsak militära medel, eller en s k fullspektrumkonflikt alternativt hybridkrig) är vår politiska vilja att överleva av största betydelse. Nära kopplat till den politiska viljan ligger den politiska förmågan, dvs. hur väl den politiska ledningen fattar beslut på ett sätt som leder landet i en för oss önskvärd riktning.

I detta sammanhang är det inte alltid meningsfullt att skilja på sittande regering och opposition. Redan i begreppet ”konflikt med annat land” ligger en självklar skyldighet för såväl regering som opposition att sätta nationens intressen före intern partipolitik.

Några reflektioner med anledning av sensommaren och hösten så långt.

Vikten av att formulera – och kommunicera – tydliga mål

Vad vill Sverige i migrationsfrågan? Hur ser målbilden ut för landet och EU på några års sikt? Har vi någorlunda gemensamma mål vilka kan överleva riksdagsval eller har regering och opposition vitt skilda målbilder? Det hade varit till hjälp om Sverige, när flyktingströmmen började öka i somras, hade haft tydliga och kommunicerade mål på plats, både avseende önskad demografisk utveckling i ett normalläge och kanske även rörande vår förmåga och ambition att hjälpa i händelse av kris i omvärlden.

Att arbeta med scenarier och att föra en politik som i någon mån förankras i dessa

Det förefaller som om Migrationsverket har byggt in en del elasticitet i sin planering, i det att även om man har planerat för en viss tillströmning av flyktingar, så har man samtidigt haft beredskap för åtgärder att vidta om utfallet skulle bli större än prognosticerat, vilket förefaller vara klokt. För ett år sedan låg verkets prognos för 2015 i intervallet 80-105 000 asylsökande.

Däremot har Migrationsverket såvitt framgår av regeringens regleringsbrev inte tilldelats något ansvar för att arbeta fram scenarier avseende hur flyktingsituationen i världen, inom EU och därmed även i vårt land kan utvecklas.

Bakom den snabba kursändring vi har sett den senaste tiden, från uttalanden som ”Nej, det finns ingen gräns” (Stefan Löfvén i Sydsvenska Dagbladet 29/4) till ”En sån stor mängd människor som söker asyl i Sverige, det är inte hållbart” av nämnde Löfvén i oktober, kan man ana att regeringen inte har haft några utarbetade scenarier i migrationsfrågan, eller att de har utarbetats men att man inte har brytt sig om dem. Skulden faller i så fall inte enbart på sittande regering, tvärvändningen har varit lika uppenbar hos Alliansen såväl som i media.

En fungerande underrättelsetjänst och förmåga att reagera på de underrättelser som inhämtas

EU:s gemensamma organ Frontex kunde den 7 augusti rapportera att flyktingströmmen till Grekland slagit rekord under juli. Nära 50 000 under denna månad. Den 18 augusti skrev Frontex om att antalet migranter till EU för första gången överskridit 100 000 på en månad. Därefter har migrantströmmarna som bekant fortsatt att öka.

Ändå föreföll regering och opposition överraskade av den ökning av asylsökande som visade sig under oktober månad.

Frågan som kan ställas är på vilket sätt Sverige har gått tillväga för att tidigt fånga signalerna om ett ständigt ökande antal människor som kommer in i Europa och hur dessa underrättelser har kommit att påverka politiska beslut. Den ungefärliga tiden (som torde variera) från det att enskild flykting kommer i land i t ex Grekland intill dess att man når Östersjökusten har uppskattats till fyra veckor eller mer. Det skulle ge våra beslutsfattare motsvarande tid för förberedelser, givet att underrättelseinhämtningen fungerar och att beslutsfattarna faktiskt tar till sig den information som kommer.

En fungerande kommunikation med väljarna, oppositionen, omvärlden och media

Väljarna. Vi har alla kunnat se den blixtsnabba kursändringen i frågan om kontroll av gränserna. Jodå, den politiska ledningen har förstås rätt att hastigt ändra sin uppfattning i en viktig fråga. Men ska man göra det utan att trovärdigheten påverkas kräver det att allmänheten bedömer orsaken till kursändringen som trovärdig. I annat fall löper våra politiker risken att urholka sin egen auktoritet. En enkel metod för att minska risken för detta är att undvika alltför kategoriska uttalanden i tidigare skeden, såvida man inte är övertygad om att man inte avser ändra uppfattning längre fram.

Grannarna. Den danska integrations- och bostadsministern Inger Støjberg, sade med anledning att Sverige bett om hjälp med flyktingströmmen, i en intervju den 6 november:

Sverige har under många år fört en oansvarig flyktingpolitik. De har själva satt sig i denna situation.

Tonen tycks vara en smula retlig och irritationen är nog inte helt ny. En god relation med våra grannar ska naturligtvis inte bygga på att vi följer deras politik. Men runt flyktingfrågan har vi fått uppleva en del verbala slängar den senaste tiden, som t ex när Europaparlamentarikern Marita Ulvskog den 9 september uttalade: ”Jag är glad att jag inte är dansk i dag. Regeringen borde skämmas”. Inte så bra sak att säga om man vill ha hjälp några veckor senare.

Media. Dess roll är inte nödvändigtvis att återge sanningen. Ibland kan deras strävan vara den raka motsatta och det bör påverka hur företrädare för regering och opposition uttrycker sig. Ett exempel:

Utrikesminister Margit Wallström sade i en intervju i DN (30 oktober) följande:

Jag tror att de flesta känner att vi inte kan upprätthålla ett system där det kanske kommer 190 000 människor varje år, i längden kommer våra system att braka ihop. Och det mottagandet kommer inte att få folkligt stöd. Vi vill ju att det ska vara ett värdigt mottagande av dem som kommer hit.

Senare samma dag refererar ryska RT till artikeln med denna rubrik: ”Swedish politician says country ‘facing collapse’ due to mass influx of refugees” och strax följer Fria Tider upp med: ”Wallström: Sverige går mot systemkollaps”.

Utrikesministerns uttalande i sig är kanske rimligt, men ordvalet är dessvärre ett sådant att det ger RT och Fria Tider möjlighet att förvrida innebörden av det sagda, utan att öppet ljuga.

Oppositionen. Som utomstående är det svårt att se hur diskussionerna går mellan S+M och Alliansen. Men det som når allmänheten från oppositionens sida är olika, icke koordinerade enpartiutspel och att man på olika sätt önskar tydliggöra att ansvaret för att finna lösningar är regeringens.

Kan Sverige räkna med stöd från omvärlden?

I mitten av oktober tog statsministern upp frågan om stöd från andra EU-länder vid EU:s toppmöte om flyktingfrågan. Ett par veckor senare tog han upp ungefär samma frågeställning vid Nordiska rådets möte i Reykjavik och vid bägge tillfällena blev resultatet liknande. Vi kan inte vänta oss stöd från omvärlden, låt vara att saken i skrivande stund inte är helt avgjord. I pressade situationer är det förstås eftersträvansvärt att kunna få och ge hjälp över gränserna, men den politiska planeringen måste utgå från ”worst case” dvs. att vi äger problemet själva såvida inte andra länder har bindande förpliktelser.

Kopplingen till säkerhetspolitik

Generalen Valerij Gerasimov, chef för den ryska generalstaben, uttryckte följande i tidskriften Voenno-promyshlennyi kur’er (Militär-Industriella Kuriren) i februari 2013, på tal om den nya tidens krigföring:

… confirm that a perfectly thriving state can, in a matter of months and even days, be transformed into an arena of fierce armed conflict, become a victim of foreign intervention, and sink into a web of chaos, humanitarian catastrophe, and civil war. (källa Mike Galeotti, bloggen Inmoscowsshadows)

Skulle vårt land, till följd av ett ytterligare försämrat säkerhetsläge, bli utsatta för en mer direkt och intensiv aggression i någon form av fullspektrumkonflikt så kommer påfrestningarna på landets politiska ledning vara på en helt annan nivå än vad vi hittills upplevt.

Drivkrafterna för att polarisera opinionerna inom landet kommer att vara starkare, personangrepp, villfarelser och direkta lögner kommer att försvåra, försök att skapa oroligheter kommer att göras. Till det kan komma sabotage och olika former av militärt våld.

I ett sådant läge:

  • Landets säkerhetspolitik måste vara förankrad i robusta och tydliga strategiska mål.
  • Underrättelser måste löpande inhämtas, sammanställas, analyseras, delges – och läsas
  • Man måste ha med sig de erfarenheter som kommer av realistiska upparbetade scenarier, för att bättre kunna tolka de underrättelser som kommer in och därmed kunna fatta beslut löpande
  • Vår planering måste vara baserad på vad vi faktiskt har och kan, inte på förhoppningen att ”någon annan” gör mer än vad som kan förväntas
  • Relationerna, såväl inom som utom landet, måste vara i så gott skick som det bara går
  • Ingen kraft kan tillåtas gå till spillo på oenighet och slitningar mellan regering och opposition

Detta ställer oerhört höga krav på förtänksamhet, ödmjukhet, planering och, när det väl bär iväg, gott ledarskap. Under hösten har vi kunnat se att det finns en förbättringspotential så det är att hoppas att såväl regering som opposition lär sig snabbt. Nästa kris kan bli värre.

 
Författaren är egen företagare och reservofficer.
 

Kommentering är avstängd / ej aktuell.