≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
H A N D L I N G A R  &  T I D S K R I F T
F Ö R S V A R  &  S Ä K E R H E T

av Björn Körlof

Den som tagit del av president Putins ryska militärdoktrin och sökt följa den ryska psykologiska krigföringen mot både väst och (inte minst) mot den egna befolkningen, kan inte undgå att känna en hel del oro över vart detta skall leda.

Militärdoktrinen har formuleringar som innebär att Ryssland anser sig ha rätt att på olika sätt ingripa i angränsande staters suveränitet om Ryssland uppfattar utvecklingen där som ett hot mot Ryssland eller rysk befolkning. Inte minst är kopplingen till ryska etniska minoriteter i andra länder ett särskilt illavarslande inslag. Den stora rysktalande befolkningen i Lettland har mot denna bakgrund utsatts för en massiv rysk propaganda.

Men det är minst lika viktigt att observera den ryska psykologiska krigföringen mot den egna befolkningen, vilken i hög grad underlättas av att regimen utövar en betydande kontroll (uppenbarligen även med inslag av rena våldsdåd mot obekväma journalister) över aktörerna inom den inhemska mediasfären. Detta utgör väsentliga inslag i den totala psykologiska påverkanskampanj som hela tiden pågår. Den riktar sig också i olika kombinationer även mot omvärlden. Ett viktigt syfte med dessa påverkansoperationer är att undergräva förtroende och tillit till västliga media, till västliga ledare och söka förmedla bilden av västliga hot (inte minst från NATO). När det tjänar kampanjernas syften deltar även utrikesminister Lavrov i detta spel.

Den som kan något om grunderna i psykologisk krigföring vet att ett av de första och viktigaste inslagen inför förestående konflikter är att söka utmåla den tänkta motståndaren som ett hot mot den egna tryggheten och säkerheten och inte minst att söka utmåla denne i så negativa och otrevliga former som möjligt (s k demonisering). Följaktligen tar den ryska propagandan varje tillfälle i akt att peka på ”avarter” och ”dekadens” i det västerländska samhället, på förljugenhet i västerländsk press, och att väst och särskilt NATO genom ”inringning” och ”rustningar” förbereder angrepp på Ryssland. Ett väsentligt inslag i denna kampanj går ut på att väst ”lovade” Ryssland efter Sovjets fall att NATO inte skulle flytta fram sina positioner och att detta löfte sveks, vilket nu leder till att Ryssland måste försvara sig. Det senare motiverar då ett kraftfullt förstärkt ryskt försvar, en omfattande inre säkerhetsapparat och att det endast är genom en stark ledare och ett resolut uppträdande mot väst som hoten kan avvärjas.

”Löftet” visar sig inte existera i någon som helst formell form utan förekommer endast som uppteckningar av samtal på låg nivå och då endast som inslag i en diskussion där flera möjliga olika lösningar av säkerhetsfrågor diskuterades.

Det är dock påtagligt att propagandan riktad mot den egna befolkningen delvis har lyckats. Den ryska befolkningen misstror i ökande grad väst och västs intentioner mot Ryssland. På detta sätt säkrar Putin och dem som stödjer honom (militären, säkerhetsapparaten, delar av industrin men även den ortodoxa kyrkan) fortsatt maktinnehav.

Vi som lever nära denna ryska auktoritära maktutövning måste nu tydligt börja utveckla ett mer genomarbetat förhållningssätt till Ryssland och Putinregimen. Kort sagt vi behöver en rysslandspolitik!

En mer genomarbetad rysslandspolitik bör utvecklas i första hand i samverkan med länderna runt Östersjön, eftersom det är i vårt närområde vi har störst möjlighet att påverka utvecklingen.

Det är tre viktiga inslag i en mer genomarbetad rysslandspolitik som är av stor betydelse.

Det första är att noggrant beakta och ta fasta på de uttalanden som görs av ledande företrädare för regimen som faktiskt ligger tydligt inom ramen för vad internationell rätt och sedvänja kräver och tillämpa dem konsekvent på olika förhållanden som berör samarbete och samverkan med ryska företrädare på alla nivåer. President Putin pläderade t ex i ett tal i Valdau 2014 för förnyad respekt för internationell rätt, för FN och inte minst dess säkerhetsråd.

Även om talet hölls efter det att Ukrainakriget börjat och därför påtagligt hycklande och att det får uppfattas som ett försök att blidka omvärlden (och för hemmapubliken framställa sig som en internationell rättskämpe), finns de officiella orden där och ryska företrädare bör bli påminda om vad som sades. Kännedom om detta tal bör således ligga till grund för att vid möten hos alla ryska företrädare kräva respekt för den internationella rätten och att, med hänvisning till Putin, det gäller alla. Ryssland måste alltså bli påmint om vad som skedde i Georgien och Ukraina och frågan måste alltså gång på gång ställas till alla ryska företrädare: varför bröt Putin mot internationell rätt så flagrant?

Ryssland måste bli påmint på alla nivåer om att detta brott mot internationell rätt innebar att stora delar av omvärlden tappade en väsentlig del av tilltron till Rysslands respekt för dessa regler.

Det är inte, som den ryska propagandan gör gällande, omvärlden som skapat spänningen utan Rysslands agerande mot Georgien och Ukraina som är orsaken, i kombination med den ryska militärdoktrinen och den förgiftande psykologiska krigföringen mot omvärlden och mot den egna befolkningen.

Att t ex Sverige nu börjar förstärka försvaret och planera för höjd beredskap och krig har sin grund i denna ryska verksamhet och inte tvärtom. Där är ryska provocerande övningar och kränkningar av vår territoriella integritet sannolikt utslagsgivande för hur svenska folket uppfattar hotbilden och som leder till opinioner som vill stärka försvaret, men även att opinionen för en svensk NATO-anslutning växer sig starkare. Den ordning med vilken saker och ting händer och får effekt måste Ryssland bli påmint om. Den ryska propagandan om att Sverige rustar för att hota Ryssland är så förvrängd att den i svensk media och debatt måste bli föremål för en tydlig tillbakariktad upplysningsverksamhet.

Det liknar i hög grad den hållning som ryska historieböcker har om Karl XII som beskrivs som att det var han som anföll Ryssland, när alla historiker som kan något vet att det varit en trippelallians bestående av Danmark , Polen och Ryssland som anföll Sverige i tron att den tonårige Karl XII skull bli ett lätt byte!

Det andra ledet i en ny rysslandspolitik handlar om säkerhetspolitiken i vårt närområde. Inslag av en rysslandspolitik har vi delvis redan; det gäller främst vår försvarspolitik som tydligt syftar till att i samverkan med andra söka möta den ryska rustningen i vårt närområde.

Men den bör drivas längre inom det säkerhetspolitiska området. Ett väsentligt inslag i den ryska hotbilden är att NATO upplevs krypa allt närmare Rysslands närhet, något som motiverar den ryska upprustningen och den ökade och delvis starkt provocerande övningsverksamheten i Östersjön etc.

De som hävdar att en svensk NATO-anslutning kan leda till ökade spänningar i närområdet har på flera punkter sannolikt rätt, även om det är lika rätt att säga att varje land självt väljer sin säkerhetspolitiska lösning och att Ryssland inte har någonting med det att göra, inte minst därför att det är de ryska aktiviteterna som driver fram en opinion för anslutning till NATO och det gäller sannolikt både i Sverige och i Finland.

De spänningar som kan bli följden av en svensk NATO-anslutning är t ex att stora delar av Östersjön skulle bli ett ”NATO-hav” och att Ryssland sannolikt skulle ha ett starkt behov av att balansera detta på olika sätt. Om både Sverige och Finland går med i NATO kommer t ex hela Finska viken att behärskas av NATO genom att Estland också redan är medlem. St Petersburg blir därmed inspärrat. Större delen av Östersjön skulle då behärskas av NATO genom baser och installationer på ömse sidor av Östersjön och även på Gotland. Dessa för Ryssland militärt starkt negativa effekter i närområdet skulle bli högst påtagliga även om Sverige och Finland bestämmer sig för att inte tillåta kärnvapen på sina områden i fred.

De ryska motdragen är svåra att sia om. Men säkert skulle hela den ryska militära närvaron i Östersjöområdet starkt förstärkas liksom också att övningsverksamheten med marin, flyg markstridsförband ägnade åt invasion skulle bli än intensivare. Raketvapen och missilsystem av olika slag, sannolikt med ökade inslag av kärnvapen skulle sannolikt stationeras i Kaliningradområdet och i Vitryssland etc.

Det för Ryssland starkt obehagliga hotet om en svensk eller svensk/finsk NATO-anslutning utgör ett påtagligt starkt spelkort för Sverige och Finland som nu måste aktiveras i vår Rysslandspolitik.  Kortets innebörd är att om inte Ryssland tonar ner sin militära profil, lugnar ner sina provocerande övningsrutiner och tonar ner sin förgiftande propaganda kommer befolkningarna i såväl Sverige som Finland säkert att drivas i en alltmer NATO-vänlig riktning vilket bara kan sluta med att Sveriges och Finlands regeringar till slut söker NATO-medlemskap.

Är det verkligen detta Putin önskar sig?

Det är därför av stor betydelse att skapa förutsättningar för en dialog med Ryssland om hur säkerheten i Östersjöområdet istället kan stabiliseras och hotbilden styras i en riktning där alla länder upplever en ökad säkerhet. Alla länder har rätt att själva välja former för och samverkan med andra länder för att öka sin säkerhet. Det är därför självklart att inte Ryssland kan diktera detta. Men det är tydligt att också Ryssland skulle vinna på att få en tydligare, en säkrare och en mer långsiktigt respekterad säkerhetspolitisk ordning på sin nordvästra flank.

Det finns tyvärr flera exempel genom historien där olika länder runt Östersjön i eget nit sökt åstadkomma olika säkerhetspolitiska lösningar utan att på något sätt göra klart för sig ens hur Sovjet/Ryssland såg på det.

Den minnesgode erinrar sig den helt misslyckade Ålandsplanen på 1930-talet där Sverige och Finland helt på egen hand sökte driva igenom en Ålandslösning utan att tala med Sovjet, som trots allt var en av signatärmakterna till Ålands demilitarisering. Den minnesgode erinrar sig också att Finland ville ha en försvarspakt med Sverige efter den hårda freden med Stalin och Molotov efter Vinterkriget 1940 och att Sverige (Per Albin Hansson) faktiskt initialt ställde sig positivt till en sådan lösning. Vid detta tillfälle begick emellertid Sovjet ett stort misstag då man sa tvärnej till att Finland skulle ingå en försvarspakt med Sverige. Sovjet hotade med förnyat krig om Finland beträdde den vägen. Hade Sovjet varit förnuftigt vid detta tillfälle hade Sverige och Finland kunnat bilda ett alliansfritt försvarsförbund och Finland hade inte tvingats bli indraget som krigsdeltagare med Tyskland i fortsättningskriget. En svensk finsk lösning 1940 hade sannolikt i hög grad gynnat Sovjet som sluppit hela hotet mot Murmanskbanan och mot Leningrad.

I de något låsta NATO-positionerna i Sverige mellan regeringspartierna och alliansen kan en öppning till en väg med samsyn möjligen vara att den tråd som tappades 1940 nu återupptas. De överenskommelser Sverige och Finland nu har ingått är nämligen så nära en försvarspakt man kan komma utan att den kallas för det. Samarbetet med Finland omfattar nämligen idag även planering och förberedelser för ett gemensamt användande av olika civila och militära resurser i olika scenarier. Exempel på detta kan enligt regeringen vara hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan. Att hävda rätten till territoriell integritet och rätten till självförsvar och att detta skulle kunna ske genom gemensamt användande av militära resurser ligger hårfint nära en försvarspakt, så när som på att det inte finns inskrivet någon automatisk förpliktelse.

En svensk-finsk lösning, enligt den tanke som fanns våren 1940, har många fördelar förutom att det innebär för bägge länderna påtagligt rent militära fördelar där kostnader för olika vapensystem, utbildningar, övningar etc kan minimeras. Men sannolikt skulle Sverige och Finland gemensamt behöva förstärka sina försvarskrafter påtagligt ändå, inte minst vad gäller markstridskrafter. Vi måste dock också vara på det klara med att en NATO-anslutning också medför höjda försvarskostnader, eftersom vårt försvar ligger på en alldeles för låg nivå i förhållande till vad NATO kommer att kräva vid en anslutning (sannolikt kommer NATO att kräva en relativt stark svensk stöttning av de baltiska staterna!).

Men fördelarna med en svensk-finsk lösning utanför ett direkt NATO-medlemssskap skulle vara även påtagligt säkerhetspolitiska för flera stater i hela Östersjöområdet och inte minst även för Ryssland.

Lösningen skulle göra att Ryssland inte fick NATO som granne längs hela den svensk-finska gränsen från Murmansk till Bornholm och alltså inte kunde göra gällande att något hot mot dess kärnområden kunde utgå härifrån. Sverige och Finland skulle, men endast tills vidare och beroende på ryskt uppträdande, stanna formellt utanför NATO men kunde ha, liksom idag, ett mycket nära samarbete med NATO. Ett påtagligt hot mot de baltiska staterna eller mot Sverige och Finland från Rysslands sida skull naturligtvis genast utlösa en kraftig rubbning av det tänkta balanserade säkerhetspolitiska läget och sannolikt omedelbart tvinga fram en ordning som Ryssland skulle starkt missgynnas av, nämligen en svensk-finsk anslutning till NATO.

Denna väg innebär för Rysslands del ett val. Antingen fortsatt och ökad spänning i hela Östersjöområdet och en sannolikt allt mer ökad opinion i både Sverige och Finland för en NATO-anslutning med de för Ryssland påtagligt negativa konsekvenser det medför. Eller en nedtrappning av spänningarna i Östersjöområdet, en respekt för en svensk-finsk försvarsallians utanför NATO, men med en nära samverkan med NATO som dock inte innebär att NATO-trupp, baser, missiler etc permanent stationeras på svenskt eller finskt område.

Det tredje elementet i en rysslandspolitik måste också vara att den otrevliga och förgiftande atmosfär som skapas av den pågående ryska propagandan mot väst, och även mot vårt land och särskilt de baltiska staterna, måste hanteras mer tydligt, kraftfullt och genomtänkt än vad som sker idag. Misstänkliggörande, vilseledningar, myter och konspirationsteorier, propaganda, ryktesspridningar etc som nu utgår från Ryssland måste mötas. Det behöver ske i medier, i forskning som publiceras (även på ryska och som ryska journalister får ta del av) i utbildningsinsatser i skolor och bland journalister o s v. Våra public-service företag har ett särskilt ansvar att bära i denna kamp om trovärdig information. Denna kamp innebär inte att information från Ryssland kan behandlas likvärdigt med information från olika västliga nyhetskällor, helt enkelt av det enkla skälet att huvuddelen av den ryska informationen är styrd av Putins maktorgan. Vi måste också få en ordning som innebär att ”nättrollen” kan mötas snabbt och korrekt med källkritiskt underbyggd information.

 
Förfataren är f d generaldirektör. Han är ledamot av KKrVA.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.