≡ Menu

Kungl Krigs­veten­skaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.

Akademien ska främja vetenskaper av betydelse för fäderneslandets försvar samt följa och bevaka forskning och utveckling av betydelse för rikets säkerhet och försvar.

Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.

Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verksamhet som ett vetenskapligt instrument inom säkerhets- och försvarsområdet.

Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!

Klicka på bilden för mer information.

K O M M A N D E   M Ö T E N
A K A D E M I S K A   A R B E T E N
B L O G G

Många gånger handlar försvarsdebatten om de tre försvarsgrenarna, och de omistliga stödfunktionerna logistik och underrättelsetjänst glöms bort. Logistiken glimmar till dock till då och då, om det påverkar exempelvis statusen på våra stridsflygplan. Underrättelsetjänsten hör vi nästan aldrig något om, annat än i negativa sammanhang som ”FRA-lagen”.

På sitt sätt är det inte så konstigt, eftersom denna verksamhet är av hemlig natur. Det pågår ett arbete hos våra två stora underrättelseaktörer, nämligen FRA och MUST, att berätta lite mer om sin verksamhet. Vi kan se det i några större intervjuer och skrivandet av offentliga årsrapporter. En helt nödvändig utveckling, om dessa ska ha fortsatt stöd i det moderna informationssamhället.

Och underrättelsetjänsten är helt avgörande för småstaten Sverige som randstat till stormakterna Tyskland och Ryssland, och med Storbritannien på armlängds avstånd. Östersjön med sin stora ekonomiska betydelse för den ryska utrikeshandeln, de utsatta baltiska staterna och Rysslands kärnvapen på Kolahalvön innebär risker för friktioner, kriser och till och med krig i vår närhet. Och vi kommer inte undan, vi kan inte trolla bort vår geografiska belägenhet eller vår värdegemenskap med andra västliga demokratier.

Därför är jag en underrättelsehök. Sverige ska bedriva en offensiv och högkvalitativ underrättelsetjänst för att ge våra folkvalda ett så bra beslutsunderlag som möjligt i rätt tid.

En hel del data och information kan hämtas in öppet, medan annat kräver inhämtning på annat sätt. Sverige har, enligt min bedömning, en bra inhämtningsförmåga över hela linjen dvs. SIGINT, HUMINT, IMINT och OSINT. För diskussion om hur dessa s.k inhämtningsdiscipliner fungerar i det aktuella skeendet om Ukraina, så finns inlägget Underrättelseguide Ukraina.

Jag vill inte gå in på djupet när det gäller dessa för svensk del, eftersom vi som liten nation måste vara rädda om försvarssekretessen inom underrättelseområdet. Det gäller särskilt de minst uppmärksammade områdena HUMINT och IMINT.

Studierna av öppna källor (OSINT) tog fart i Sverige i mitten på 90-talet, tack vare stor framsynthet av ansvariga chefer i samband med Internets framväxt. I europeisk benchmarking ligger vi fortfarande väl framme inom detta område, trots vår relativa litenhet.

Sveriges förmåga till SIGINT är väl känd, och enligt de uppgifter som publicerades via Edward Snowden så samarbetar FRA bra med sin amerikanska motsvarighet. Ett känt problem för underrättelsetjänster att utvärdera sin förmåga är att underrättelser bör leda till eget agerande. Om en underrättelse- eller säkerhetstjänst ger en specifik varning om ett förestående attentat och man agerar på denna varning, så infinner sig dilemmat om det inte blir något attentat: Var det fel på varningen eller tack vare våra motåtgärder eller fick attentatspersonerna punktering på vägen dit?

Då är istället långsiktigt omgivningens intresse för att samarbeta med de egna underrättelseorganen en bättre indikator på förmågan. Där är NSA:s uppgivna intresse för FRA en god värdemätare på myndighetens kunnande och förmåga. Snowdens försök att från Ryssland diskreditera de västliga underrättelsetjänsternas arbete klingar alltmer ohört, eftersom dessa gör sitt arbete på uppdrag av de folkvalda och med ganska hård styrning. Men, räkna med att de ryska försöken att skapa negativ publicitet kring svensk underrättelsetjänst kommer att fortsätta, antagligen med ökad styrka ju mer intresset svänger mot Balitikum..

Förutom mer strukturerat och långvarigt samarbete förekommer också alla sorters utbyte av underrättelser momentant mellan de olika aktörerna. Så varnade exempelvis Ryssland genom FSB för en av Bostonterroristerna, även om de inte sa allt de visste. Detta utbyte styrs i första hand av gemensamma intressen som råder för stunden, men principiellt finns det inget som borde hindra Sverige att utbyta liknande typer av uppgifter med Ryssland, om det föreligger ett starkt svenskt intresse – trots det som händer i Ukraina.

Det finns naturligtvis saker och områden att bli bättre på när det gäller inhämtning för svensk del, men mera viktigt är att satsa energin på förbättringar inom bearbetning och analys. Det är ett universiellt problem, för alla underrättelsetjänsterna översvämmas av information som ska källvärderas, jämföras och tolkas i ett sammanhang.

I grunden rör det sig om tre områden att förbättra generellt för underrättelsetjänsterna, så också för oss. Detta gäller i synnerhet MUST som använder sig av alla typer av källor i sitt analysarbete. Detta är en stor fördel, då det förbättrar säkerheten i bedömningarna om man har flera oberoende källor i analysen, helst olika källtyper.

1. Utbildning av beslutsfattarna. Det gäller att ställa klart avgränsade frågor till sin underrättelsetjänst. Det finns inget bättre filter och hjälpmedel än en eller ett par klara frågor.

2. Bearbetning av det inhämtande materialet. Detta kräver databaser av god kvalitet och framförallt personal som jobbar med denna oglamorösa, men viktiga uppgift. Detta är det område som övriga delar av Försvarsmakten har svårast att förstå behovet av, enligt min uppfattning. Säkerligen eftersom denna kostar pengar i form av anställd personal för ändamålet.

3. Kvalitativ rekrytering av analytiker (som inte ska syssla med särskilt mycket bearbetning) för att kunna dra rätt slutsatser av allt material och sätta detta i en kontext. Det gäller att frigöra så mycket analystid som möjligt för dessa och fortbilda dem i olika analysmetoder.

Inte minst är det viktigt att få analytikerna att bli så oberoende och objektiva som möjligt. Detta handlar inte bara om närområdet, utan det är av stor vikt för statsledningen att få underrättelsebedömningar i stora politiska skeenden i världen som kräver svenska ställningstaganden. Vem ligger egentligen bakom attentatet? Finns det verkligen massförstörelsevapen? Vad är X ute efter, vilket är deras slutmål? Och hur långt är de beredda att gå?

Skillnaden i analytisk kvalitet blir ganska stor om vi jämför samma områden med hyggligt oförändrad inhämtningskvalitet. I fallet med den ryska militära förmågan i ett tioårspespektiv skrev FOI i mars 2011:

”Under de närmaste två till fem åren kommer Rysslands konventionella Väpnade Styrkor fortsatt att befinna sig i ett tillstånd där omstrukturering av organisationen och utveckling av ny förmåga står i fokus. Därmed kan Rysslands konventionella militära förmåga komma att gå ned under en övergångsperiod då man ändrar de strukturella förutsättningarna för att på sikt bygga en effektivare organisation och därmed en större militär förmåga.”

De två till fem åren händer just nu. Jämför detta med rapporten som kom i december 2013 i samma ämne. Där heter det så här:

”Icke desto mindre har rysk konventionell förmåga ökat och kommer att fortsätta att göra det under den kommande tioårsperioden. Ökade försvarsutgifter med betoning på materielanskaffning kommer att innebära att förbanden blir mer övade och bättre utrustade och beväpnade.”

Riktiga analytiska ess växer inte på träd, och det krävs därför en hel del arbete och pengar för att rekrytera och behålla dessa. De måste dessutom lära sig sitt geografiska/politiska eller tematiska område på djupet, så återväxten måste också vara planerad när dessa sedan söker nya utmaningar. Även arbetet med att stärka den analytiska kvaliteten kostar pengar, eftersom de gärna får vara lite fler också.

Personalen är verkligen underrättelsetjänstens viktigaste resurs, och därför gäller det också att vårda och belöna den när så är påkallat. Problemet är att som sagt verksamhetens hemliga skepnad, men det borde finnas utrymmen för detta även här. Allan Widman presenterar vilken dag som helst den så kallade Veteranutredningen för Försvarsmininster Karin Enström. Inför behandlingen i utskottet vill jag passa på att lägga fram ett förslag att utfästa en särskild underrättelseutmärkelse för avgörande insatser. Denna skulle lämpligen kunna heta Nordstjärnan, och ej redovisas eller bäras öppet.

Summa summarum:

Jag menar att den svenska underrättelsetjänsten och försvarsunderrättelsemyndigheterna som bl a FOI är en omistlig del av den svenska säkerheten, och att dessa bör tillföras resurser. Inte minst när det gäller att förstå och kontra den typ av hybridkrigföring vi ser Ryssland använda sig av i Ukraina. Ju mer oförstående allmänpolitikerna är till att täcka bristerna i den övriga försvarsförmågan, desto relativt viktigare blir satsningar på svensk underrättelsetjänst.

Kommentering är avstängd / ej aktuell.

  • Oskuldens land har mycket att lära. Senfärdighet och investeringsovilja kostar liv och rum.

  • Sven Hugosson

    Hämta gärna kunskaper och erfarenheter hos medlemmarna i föreningen ”Sveriges Öga & Öra”. Mycken skingrad kompetens kan återhämtas därifrån. Sparar tid & pengar vid återtagande.

  • Lennart Elborgh

    Håller helt med om att Sverige som en liten nation måste hålla sig med en väl fungerande underrättelsetjänst men den svåraste uppgiften är nog ändå att få politiker att ta till sig det som underrättelsetjänsten producerar och fatta nödvändiga beslut. Min uppfattning är att underrättelsetjänsten måste utvidga sin verksamhet till att utbilda politiska beslutsfattare om underrättelsetjänstens förutsättningar – det finns tyvärr många exempel i historien på misstro mot underrättelsetjänsternas analyser när det inte stämmer med det som den politiska ledningen vill höra. Denna misstro torde tyvärr vara mer utbredd i demokratiska stater och Sverige är förmodligen inget undantag. Men det är ändå på sin plats att påpeka att en aldrig så väl fungerande underrättelsetjänst inte kan kompensera en otillräcklig militär förmåga att försvara landet.

    • Lennart, det sista är ett värdefullt påpekande som jag gärna instämmer i.

  • Thomas Berkland

    Tack för möjligheten att ta del av rapporten dec. 2013. Mycket o plöja. Men nödvändigt!

  • Nisse Johnsson

    Tack för en, som vanligt, välinitierad och välformulerad artikel. Denna gång gällande underrättelseinhämtning. En vetenskapsgren som ständigt måste förädlas, där de omgivande förutsättningarna kontinuerligt förändras. En spjutspetsverksamhet som är oerhört viktig för landets säkerhet – ett öppet fönster mot omvärlden. Landet har idag en väl uppbyggd verksamhet i detta avseendet – att döma av diverse öppna källor.
    Samtidigt frågar man sig – Krim, vad var det som gick fel när västvärlden uppenbarligen togs på sängen när Ryssland gick in och annekterade Krimhalvön? Vi kan bara se tillbaka på våra ledande politikers uppsyn när de uppträdde i diverse media – totalt överraskade av det som de facto hänt. En blixt som slog ner från en klar himmel? Rimligen inte för dem som varit initierade i frågeställningen. Eller är det så som Lennart Elborgh ovan nämner i sitt inlägg att det finns ett starkt utbrett misstroende från politikerna gällande underrättelseinhämtning? ”Det här är inte vad vi vill höra! – och framför allt inte nu!”
    ”Det stämmer inte gentemot våra budgetförutsättningar – nu, respektive under innevarande mandatperiod!” Utbildning av politikerna är en nödvändighet, samtidigt har vi politiska mandat som sträcker sig över fyra år. Förvisso med möjlighet till förlängning.
    Det är således en avvägning som måste göras under förhållandevis kort tid, inte minst m h t det sekretessmässiga innehållet i budskapen.
    Jag ser framför mig någon form av överställt säkerhetspolitiskt råd (under Riksdag och
    Regering) som är mottagare av informationen – där de partipolitiska dragen tonas ner, neutraliseras. Där hotbilder mot staten Sverige analyseras och värderas utifrån en
    kritisk omvärldssituation. Tämligen fritt från partipolitiskt käbbel! En tänkbar sammansättning kan involvera även experter, som då adjungeras. En utopi eller enmöjlighet?

  • Erik

    Mkt bra artikel. Troligen kommer det satsas på underrättelseverksamhet framöver. Lika troligt är att man kommer rekrytera personal till detta internt, dvs folk som en gång blev anställda på andra meriter än sin analytiska förmåga. Samma fel som man gör inom polisen (Säpo undantaget där man använder sig av Ravens). För att lyckas med punkt 3 ( kvalitativ rekrytering av analytiker) måste Försvarsmakten först skaffa sig kompetensen att förstå vilka dessa personer är. En duktig analytiker kan analysera vad som helst, den tekiska kompetensen kan man ”snabbt” plugga in, den stora skillnaden ligger i vilka som har den intellektuella förmågan, ngt som inte går att läsa sig till.