≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Per Lodin

Kashmir eller den rättare benämningen, Jammu och Kashmir, är åter i säkerhetspolitiskt fokus. Detta mellan Indien och Pakistan omtvistade område kan åter bli orsaken till krig mellan länderna vilket har skett förr, nämligen 1947, 1965 och 1971, förutom kontinuerligt pågående skärmytslingar.

Vi talar här om två länder med några av världens största militära arsenaler som står emot varandra och där den politiska antagonismen mellan staterna i normalläget varit högt uppskruvad har den nu åter nått kokpunkten. Desto mer oroande då det handlar om två stater med kärnvapen.

Allt detta i ett läge där Indien står inför ett val och premiärminister Modi är angelägen om att visa handlingskraft. Påvisad sådan riktat mot Pakistan kommer högst sannolikt att förorsaka en pakistansk motreaktion varmed risken för eskalation i den pågående konflikten är överhängande.

En faktor som kan dämpa risken för krig är det Kinesiska inflytandet i Pakistan och från regimens i Beijing horisont är man ytterligt angelägen om att bibehålla fred, om än en bräcklig sådan, i regionen. Och den Kinesiska hållningen är lättbegriplig från flera aspekter. En är risken för att en militär konflikt skulle öppna upp för de redan starka fundamentalistiska muslimska krafterna i Pakistan att ta makten, särskilt i en situation där Islamabad står som förloraren i en väpnad kamp med Indien, ett scenario som inte är osannolikt givet de militära styrkeförhållandena mellan länderna.

En annan aspekt är att en militär konflikt där kärnvapen används, också en begränsad sådan, riskerar att få icke överblickbara konsekvenser. Det handlar om en mycket tättbefolkad region där en kärnvapeninsats, förutom stora förluster i människoliv, för lång tid skulle kontaminera stora landområden med radioaktivt nedfall och göra dessa obeboeliga för mycket lång tid. De ekologiska och socioekonomiska konsekvenserna för de inblandade staterna skulle således bli omfattande där båda skulle gå ur konflikten försvagade, varmed det är svårt att i detta fall tala i termer av vinnare och förlorare. I exemplet Indien skulle rollen som regionens andra stormakt vid sidan av Kina vara hotad, och vem vill se en fundamentalistisk muslimsk regim med tillgång till nukleära stridsmedel ta säte i Islamabad? Inte Kina, inte Indien och inte USA och svårligen någon annan stat i världssamfundet för den delen.

Själva insikten om att ett fullskaligt krig skulle medföra ytterligt svåröverblickbara konsekvenser såväl på kort som lång sikt får bedömas som en återhållande faktor. Förhoppningen är att den insikten ska segra.

Författaren är generalmajor och var 2016-2018 chef för FN:s fredsbevarande mission i Indien och Pakistan (UNMOGIP). Han är ledamot av KKrVA.