≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

av Ulf Henricsson
T 72 i typisk ”ÖN"-terräng. Foto: Ulf Henricsson

T 72 i typisk ”ÖN”-terräng – hur får vi ut minorna för att stoppa den? Hur kommer vi åt den med våra pansarvärnsvapen och hur skyddar vi oss för dess kulsprutor? Författaren var med vid försöken med olika stridsvagnstyper. Foto: Ulf Henricsson

För några veckor sedan skrev Jacob Fritzson på denna blogg om behovet av fler förband utbildade och utrustade för norrländska förhållanden. Det är roligt att unga officerare deltar i försvarsdebatten, det skall uppmuntras men för den skull behöver man ju inte hålla med om allt.

Att vi behöver fler förband håller jag med om – och då inte bara i Norrland. Jag håller också med om att personalen måste känna klimatet och terrängen samt att pansarfordon på hjul inte har i Norrland att göra. Däremot håller jag inte med om hur förbanden skall organiseras. Avgörande element i striden är eld, rörelse och skydd.

I slutet av 1980 och början på 1990-talet genomförde vi ett antal övningar för att utveckla vår förmåga att strida i Norrland. Vi fann att de mekaniserade förbanden hade bättre framkomlighet än norrlandsbrigadens förband utrustade med bandvagn 206 i huvuddelen av norrländsk terräng. Vi prövade bland annat strf 90, stridsvagn 121 och T72 samt MTLB (pbv401) i praktisk framryckning i orekognoserad terräng. Resultaten följdes upp under FMÖ 91 Nordanvind och bekräftades. Dessutom fann vi att skytteförbanden hade svårt att hitta lämpliga stridsställningar för sina pansarvärnsvapen. Den norrländska skogen stod i vägen och begränsade siktfälten och var tillika effektiva skydd mot våra vapen med riktad sprängverkan eftersom risken för banbrisad är stor. Norrlandsbrigaden hade också otillräckligt med vapen med kinetisk energi som är avsevärt mindre känslig för hinder i banan. Detta ledde till att det genomfördes ett antal dubbelsidiga övningar mellan mekaniserade- och infanteriförband. Dessa leddes av infanteriet och pansartruppernas stridsskolor och utvärderades av FOI.

Resultaten var entydiga – oskyddat infanteri kom i alla prövade stridssituationer till korta mot mekaniserade förband. Förhoppningsvis finns försöksrapporterna med videofilmer kvar vid MSS för den som vill fördjupa sig mer i denna angelägna fråga.

Slutresultatet blev att infanteriet och pansartrupperna slogs i ihop till ett brigadtruppslag och armén mekaniserades i större utsträckning. Förutom nya stridsvagnar köptes de gamla ”ryssfordonen” MTLB (pbv401) och BMP (pbv501) in till infanteri-/norrlandsbrigaderna.

Det är pbv 401 som Fritzson behöver – utmärkt rörlighet, bra splitterskydd – men ok, den är lite obekväm – men ett splitter i magen är också ganska obekvämt. Bv 206 i plast hör möjligtvis hemma i trossen. Studier har visat att ingen åtgärd ger så stor effekthöjning för ett infanteriförband som ett gott splitterskydd.

Hur skall striden gå till när man nått terrängen man skall försvara? Frågan gäller såväl Fritzsons norrlandsförband som mekbataljonerna med pansarbil 360. Om jag läst Fritzon rätt skall man då lämna splitterskyddet och strida i skjortan. Jag antar att den nyttiga övningen att bygga ståvärn med splitterskydd sedan länge är borttagen från officersutbildningen – det var ju ganska jobbigt och tog avsevärd tid. Det gäller att åka fort om man skall hinna fixa skyddet i tid. Kanske bättre att åka något långsammare och ha med sig såväl skydd som adekvat beväpning. Att mekaniserade förband generellt är sämre på försvarsstrid än oskyddade infanterister är inte sant. De har bättre skydd, eldkraft och rörlighet, så med samma utbildningsnivå är de överlägsna även i försvarsstrid. Det Fritzson möjligen avser är ett väl förberett och befäst försvar vilket också kräver minor och skottfältsröjning – och tid, vecka/veckor. Hur skapas den tiden? Och då är man låst till en plats som kan kringgås av fiendens mekaniserade förband.

Vi får inte ånyo skaffa oss en organisation som skulle ge oss orimliga förluster om den skulle behöva användas i strid. När vi har så få markstridsförband att bara delar av Sverige kan försvaras måste de vara allsidigt användbara – det är mekaniserade förband med stridsvagnar.

 
Författaren är överste 1 gr, ledamot av KKrVA och tidigare bl a brigad- och fördelningschef.

Comments on this entry are closed.