≡ Menu

Kungl Krigsvetenskaps­akademien grundades 1796 av general­löjtnanten, friherre Gustaf Wilhelm af Tibell.
Akademien ska främja vetenskaper av bety­delse för fädernes­landets försvar samt följa och bevaka forsk­ning och utveck­ling av bety­delse för rikets säkerhet och försvar.
Akademiens vilja är att, som en oberoende institution, bidra till och delta i försvars- och säkerhetsdebatten.
Tibellska fonden är öppen för att stödja Akademiens verk­samhet som ett veten­skapligt instrument inom säkerhets- och försvars­området.
 Stöd Akademien! Lämna ett bidrag till Tibellska fonden!
Klicka på bilden för mer information.

Förra veckan innebar en del turbulens för SÄPO som anklagades för att spionera på ledande personer vänsterpartiet i ett arbete som ska ha pågått långt in på 2000-talet. SÄPO hanterade hela uppståndelsen på ett bra sätt genom att snabbt ta ett möte med vänsterpartiets ledning och ett uttalande som slog fast att man med hänvisning till källskyddet inte kunde göra fler kommentarer. Uppståndelsen lade sig snabbt bland annat beroende på att ingen kunnat presentera några bevis för påståendena, annat än korta snuttar ur inspelade telefonsamtal utan kontext.

Desto svårare har myndigheten att hantera kunskapen kring hur många människor från Sverige som slåss för rebellerna i Syrien. En hel del talar nämligen för att SÄPO är alldeles för försiktig i sin bedömning. Eller rättare sagt, myndigheten gör ingen bedömning.

När kriget bröt 2011 ut var det nog många som blev förvånade att en stor del av propagandan för embryot till den Fria Syriska Armén utgick från Sverige. Sedan blev det ganska tyst från myndighetens och mediernas sida. Så sent som i höstas levde SÄPO i uppfattningen att det var ett fåtal som rest från Sverige för att låta sig värvas till inbördeskriget.

I samband med årsrapporten för 2012 som gavs ut i april, så justerades nu siffran till ett trettiotal. Men, som vi kan läsa på s. 43, är det mycket hängslen och livrem. Myndigheten talar bara om vad den känner till, och lägger till att det troligen finns ett mörkertal (?).

Det är inte utan att jag blir lite frågande, eftersom det är just mörkertalet som är intressant. Det är ju det okända som måste bedömas. Det gäller att skaffa sig ett perspektiv på informationen, så att samhället kan bedöma hur stort ett problem med utbildade och stridserfarna människor kan bli i framtiden. För det är främst risken att dessa slår till mot mål i Sverige som gör att SÄPO ska följa dem överhuvudtaget.

Ett problem är att det är svårt att få tag i data om hur många som reser till Syrien för just detta syfte. En person kan resa till Syrien av mängder med legitima skäl. Jag känner en person, vars svärföräldrar bor kvar i Homsområdet, och han var tillbaka hösten 2011 för att hälsa på dem. Nu vågar han inte åka, då han bedömer att det är för farligt. Människor kan också åka till andra länder omkring som inte väcker uppmärksamhet, och sedan ta sig in i landet olovligt. Vilken data har vi då att gå på, vi som inte kan utbyta hemlig information med andra säkerhetstjänster eller slå i passregister?

Ekot och P 3 gjorde nyligen ett reportage med belägg för att minst fem svenskar dödats i strid. Samma siffror uppger den danska säkerhetstjänsten PET när det gäller dödade danskar, och justerade nyligen upp sin prognos till 65 människor från Danmark som rest till Syrien för att slåss mot regimen.

Antalet döda är en möjlighet att bygga vidare på, eftersom väpnade konflikter har ett skadepanorama. Av alla deltagare i ett krig dödas en del, en del såras, en del försvinner och så vidare. Hur denna fördelning ser ut är dock bland annat beroende på hur intensivt striderna är och hur ojämna de striderna parterna är. Syrien med sina närmare 120 döda per dag under 27 månader är i intensitet hur Afghanistan har varit sedan 1979. Men parterna är jämnare, än vad som varit fallet sedan USA:s och ISAF kom till landet. Statistiken från 2001 när det gäller Afghanistan är därför en sämre vägvisning.

Irak under 2007 verkar vara ett bättre jämförelseobjekt i intensitet, även om det har sina utmaningar. Till att börja med skiljer sig det amerikanska och irakiska försvarsdepartementens siffror åt med tusentals när det gäller stupade motståndsmän. Ett medelvärde ligger kring 5650 för det året, vilket används i det följande.

Nästa problem för statistiken är hur många upprorsmakare det fanns i Irak 2007. Här var ingångsvärdena för året före (2006) nästan skratteretande. Då var bedömningen att motståndet uppgick till högst 20 000 personer. Samtidigt hade nästan lika många dödats från 2003 enligt den amerikanska statistiken, och närmare 25 000 satt i fängsligt förvar. Trots dessa enorma ”framgångar” ökade motståndet sent 2006 och 2007 ändå lavinartat i så fall. Sanningen var antagligen att man inte vill se den negativa utveklingen förrän det nästan var för sent. Siffrorna justerades därför ordentligt under 2007 och slutade kring 70 000 i olika bedömningar, vilket innebär att cirka 8 % av dessa i så fall dödades under 2007.

En motsvarande formel för fem döda danskar leder till c:a 65 personer (korrelerar med PET), vilket skulle kunna vara motsvarande för svenskar. Nu är ju fem personer en alltför liten data för att använda till något statistiskt hållbart, det räcker ju med att tre stycken råkar sitta i ett fordon som blir bekämpad av en helikopter för att statistiken ska bli skev. Dessutom vilar andelen dödade på osäker grund enligt ovan, även om det är ett mindre problem. 8 % döda verkar rimligt under intensiva strider.

Men det finns flera indikationer/förhållanden som gör att den här siffran ändå antagligen är i underkant. Dels faktumet att en stark antiregimpropaganda tidigt och starkt hade fäste i Sverige, vilket torde gynna rekryteringsmöjligheterna och den sociala pressen bland deltagare.

Vi har också det faktum att det bor fler människor i Sverige än i Danmark. Tittar vi dessutom på antalet asylsökande under 2012 från Syrien i Danmark respektive i Sverige, så ser vi antalet är nästan tio gånger högre i Sverige (822 resp. 7814).

Invandrade från Syrien skiljer sig ännu mer åt. Relationen när det gäller invandring och asylsökande från Syrien till Danmark respektive Sverige ser liknande ut över flera år.

Det är rimligt att anta att av de som reser till Syrien för att slåss mot regimen, så är en stor del från just Syrien. Med en minst en tiofaldig population med ursprung från Syrien att rekrytera från jämfört med Danmark talar det också för att siffran 65 är i underkant.

Den sista indikationen är en så kallad single source-information som man bör vara försiktig med, men den är intressant i sammanhanget. I en publicerad intervju för Reuters före midsommar vittnar den 23-årige brittiske medborgaren Abu Khaled, som slagits för Jabhat al-Nusra i Syrien om sina erferenheter:

”When he arrived he found other foreigners in the brigades. Englishmen from London and Birmingham, an Irishman, Russians from the Chechnya region, Chinese, Egyptians, Tunisians, Saudi Arabians, Libyans, others from Denmark, France, and, he says to his surprise, a lot from Sweden.”

Det finns alltså skäl att hålla ögonen på hur det egentligen utvecklas med människor som reser från Sverige för att slåss i Syrien. F&S har dessutom från starten varnat för att konflikten i Syrien inte så lätt låter sig avgöras, utan kan pågå under lång tid. Det innebär i så fall att stridserfarenhet och psykiska skador kommer ackumeleras över tid, vilket ökar risken för terrorattack i Sverige efter hand.

Jag sätter bedömningen till att minst 100 svenskar har rest till Syrien så här långt. Om det skulle vara rätt är i så fall det allvarliga att SÄPO antingen inte har koll på 35 % av de 200 våldsbejakande extremister som myndigheten, enligt egen utsago, håller koll på eller att det borde finnas minst 270 namn på listan.

Comments on this entry are closed.